Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)
24 april, 2015 4 kommentarer
Nyligen sammanställde filmspanarna topp-10-listor med sina favoritfilmer från 2004. En film som inte kom med på min lista var just denna film med den långa titeln. Däremot hade Sofia den på sin plats nummer sju. Uppdatering: Och Fiffi hade den på plats 2!! Själv såg jag och gillade filmen när jag under ett halvår jobbade i Östersund för tio år sen. Här kommer min recension från den tiden.
Det här är berättelsen om de tre syskonen Baudelaire vars föräldrar dör i en mystisk eldsvåda. Efter tragedin skickas de till sin närmsta släkting, greve Olaf (Jim Carrey) som visar sig vara en riktigt otrevlig typ som bara vill åt pengarna från det arv som väntar barnen. Olaf ser till att bli barnens förmyndare och försöker sen med alla medel ha ihjäl barnen.
Det första jag tänkte på var att det är en oerhört snygg film. Foto och scenografi är välgjorda in i minsta detalj. De datoranimerade effekterna som förekommer smälter bra in och det var först efter att ha tittat på extramaterialet – nåt som jag sällan brukar göra men det är tråkigt i Östersund – som jag (tyvärr) fick reda på i vilka scener man tagit hjälp av datorn. Skådisarna gör även de en ambitiös insats. Jim Carreys rollfigur greve Olaf klär ut sig till ett antal figurer för att lura barnen och Carrey får därmed spela ut hela sitt register även om det är lite mer återhållet än vanligt. Att Carrey är aningen nedtonad är bra eftersom en Carrey på högvarv hade tagit för mycket fokus från filmen som helhet. Här är han alldeles lagom men ibland även väldigt rolig med sina olika rollfigurer. Jag tror jag gillade den italienska karaktären mest.
Barnen funkar också men känns nästan lite väl perfekta på nåt sätt. Och det är det som är problemet med hela filmen. Trots att den är väldigt välgjord och snygg, eller just därför, så saknas något under den där snygga ytan. Jag blir inte gripen eller indragen in i filmen. Den puttrar på i sin lilla gång och Meryl Streep dyker upp i en rolig roll men jag saknar nån sorts klo. En berättarröst (Jude Law) påstår hela tiden att det här är en riktigt sorglig film och att om man inte tål tråkigheter så ska man välja en annan film och inte titta vidare. Det är bara det att jag inte tycker filmen lever upp till det riktigt. Så himla sorgligt blir det aldrig, i alla fall framställs det inte så vad berättarrösten än säger. En sak som var rolig var början på filmen. Först trodde jag att det var fel dvd-skiva som låg i fodralet. Jag undrade ”va fan är det här nu då, måste jag gå tillbaks till butiken och byta filmen!?”. Kul faktiskt. Jag fattar inte att jag gick på det. Nåväl, betyget blir en alldeles normal trea (eller kanske lite mer…) till denna matinéfilm utan riktig spets.
Eller vänta, Jim Carreys imitation av en dinosaurie är helt sjukt bra. Det dyker upp såna här små Carrey-pärlor då och då. Det är bara att samla dem och stoppa i en påse.
Och hmmm, nu när jag tänker efter lite och efter att ha läst igenom andras recensioner så var det faktiskt så att greve Olaf var riktigt läskigt ibland. Han var inte bara så där låtsaselak, utan faktiskt, mot slutet, riktigt elak och rent av otäck. Jag lägger på ett plus efter trean. (Min kommentar: Dvs betyget blir 3,5 hopp.)
Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.
Titel: Dinner Rush
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?