The Day the Earth Stood Still (2008)

För drygt en vecka sen postade jag ett inlägg om den bästa filmen Keanu Reeves nånsin varit med i, en film som är bra på riktigt: The Matrix. Nu, i väntan på min recension av Avengers: Infinity War som droppar på onsdag, kommer här en gammal kortis om en inte riktigt lika bra film. Texten om The Day the Earth Stood Still skrevs i augusti 2009.

Originalet till den här sci-fi-rullen är en klassiker och riktigt bra (4/5). Det som är bra i den här remaken är inte mycket. Några saker finns det dock som jag uppskattade. Keanu Reeves med sitt nååågot stela spel passar perfekt som utomjording i obekväm människokropp. Jennifer Connelly är också godkänd även om det här inte är en skådespelarnas film. Fotot är bitvis ganska snyggt. Det var väl det ungefär. Resten är skräp. Historien segar sig fram som ett rostigt ooljat tröskverk. Det är totalt ospännande hela tiden. Bara en massa SWAT-teams och arméinsatser hela tiden (gäsp). Specialeffekterna är anonyma. Rymdskeppen är urtråkiga. Jag gillar egentligen grundidén (inte så konstigt eftersom jag gillar originalet), men, nä, regissören har inte alls lyckats att få liv i historien.

Filmen påminner en hel del om Knowing men den rullen tog ut svängarna mer och kändes mer oförutsägbar. Här leder liksom historien ingenvart. Vi kommer aldrig till nån höjdpunkt.

Och just det, kan nån ta bort den där ungen. Han är visst Will Smiths son. Bara ta bort honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterer att filmens regissör är en viss Scott Derrickson. Vem är det frågar ni er? Jo, han har gjort en av mina absoluta skräckfavoriter från de senaste tio åren: Sinister. Och även Doctor Strange ser jag nu, en av de MCU-filmer som jag ger klart godkänt.

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Zelig

Titel: Zelig
Regi: Woody Allen
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir kanske inte otroligt sugen på att se om filmen i fråga utan jag postar helt enkelt min gamla text och så får det räcka så. Anledningen är nog att jag inte är frälst på fejkdokumentärer. Läs här vad Addepladde tycker om Zelig. Min recension skrevs i oktober 2003.

Detta var en märklig fejkdokumentär där Woody Allen spelar en man som förvandlas, likt en kameleont, beroende på vilken omgivning han befinner sig i. Om han träffar kineser förvandlas han snart till en kines, om han samtalar med ett par judar så är han snart jude själv. Mycket märkligt men återgett i form av en realistisk dokumentär med gamla, ibland gamla på riktigt och ibland fejkat gamla, svartvita filmklipp. Då och då får vi höra verkliga och påhittade personer uttala sig, i nutid och färg, om den man, Zelig, som i 1920-talets USA var minst lika populär som Atlantflygaren Charles Lindbergh.

Zelig är bra, men inte alls lika bra som den helt annorlunda Annie Hall som jag såg tidigare. Men jag gillade just det här med att det faktiskt kändes som en riktig dokumentär. Sen såg Allen väldigt rolig ut i sina olika förvandlingsnummer. Han såg liksom smått generad och lite överraskad ut, ungefär som att ”hey, jag kan inte hjälpa det, det bara händer”. Men efter den roliga och märkliga inledningen där det var kul varje gång Zelig förvandlas tappade dokumentären lite. Det blev lite av transportsträcka mot slutet då nyhetens behag hade lagt sig.

3/5