Wildlike (2014)

Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.

Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.

Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.

Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).

Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.

Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.

Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?

Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.

Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?

Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.