Wildlike (2014)

Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.

Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.

Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.

Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).

Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.

Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.

Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?

Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.

Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?

Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

On the Ice


Titel: On the Ice
Regi: Andrew Okpeaha MacLean
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

On the Ice utspelas i USA:s nordligaste stad Barrow, som är en litet samhälle i norra Alaska dit inga vägar når. Man kan endast komma dit med flyg om man nu inte vill åka skoter i flera veckor. I Barrow lär vi känna en grupp unga inuiter. De är väl som unga människor är mest. Världen är numera en global värld och därför ordnar inuit-kidsen hiphop-fester och de pratar inte som farmor iñupiaq med varandra. Det som kanske skiljer är att man åker ut på säljakt med jämna mellanrum. Det är bara att åka ut från husknuten så är du ute i vildmarken på packisen där en isbjörn kan dyka upp bakom nästa isformation. Och så har folk namn som Aivaaq, Qalli, Sigvaun och Uvlu.

Under en skoterutflykt händer nåt tragiskt och två kompisar beslutar sig för att inte berätta vad som har hänt. Istället försöker de dölja vad som har hänt vilket dock visar vara dåligt för deras samveten. Sanningen kommer närmare och närmare och hur ska de klara sig ur knipan? Att vara ärlig från början brukar alltid vara det bästa. När man börjar ljuga så brukar det mest krångla till saker.


I grund och botten är det en historia som vi har sett förut. Ett brott begås. De inblandade ljuger om vad som har hänt men deras samvete tär på dem. Det som gör filmen sevärd är istället miljön och kulturen den utspelas i. De inuitiska ungdomarna är först med på en familjesammankomst där det dansas traditionella danser för att senare på kvällen festa och ordna hiphop-karaoke där man rappar om låga temperaturer, snö och om att åka skoter.

Miljön som filmen utspelas i är också fascinerande. Det är snö och is vart man än ser, vilket ger en speciellt känsla. Som kriminaldrama är filmen helt ok men inte mer. Skådisarna är alla amatörer eftersom filmmakarna annars inte skulle få till en äkta känsla. Några inuiter i den unga ålder som krävdes som också var skolade skådisar fanns inte att tillgå och att köra med skådisar som inte var inuiter hade inte funkat. Detta gör väl att det finns en del brister när det gäller vissa av filmens skådisar.

3-/5

Om visningen: Det är knappt halvfullt på Bio Rio och en lite så där avspänd stämning ganska tidigt på dagen. Har stolarna på Bio Rio blivit bättre? Jag tycker i alla fall salongen känns mysigare än tidigare. En väldigt trevlig överraskning var att regissören (som var ganska lik Kevin Spacey som K-Pax, se nedan) plus en producent dök upp och hade ett helt spontant Face2Face med publiken. Mycket trevligt.  Regissören Andrew Okpeaha MacLean är själv uppvuxen i Barrow där filmen utspelas. Han och producenten fick ganska många frågor och det var ett riktigt trevligt Face2Face. Givetvis får filmen högre betyg bara därför. Jag lyckades faktiskt själv svamla ur mig en fråga, jag tror det var första gången. 🙂


%d bloggare gillar detta: