Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wildlike (2014)

Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.

Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.

Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.

Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).

Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.

Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.

Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?

Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.

Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?

Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det stora äventyret


Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia. Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.

Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk 50-talsversion av franska Pingvinresan. Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen. Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.

I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar. Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens höns.

Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner, först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att det är mat till deras adopterade utter.

3/5

%d bloggare gillar detta: