10 i topp: Filmer 2020

2020 känns som året som försvann. Filmer som skulle ha haft premiär sköts upp inte bara en gång, utan både två och tre gånger. Den enda riktigt stora filmen, en äkta blockbuster, som hade premiär var väl Christopher Nolans Tenet.

Ibland sköt dock filmbolagen inte upp filmerna utan lät dem ha premiär direkt via streamingtjänster (The Invisible Man och Wonder Woman 1984 är två exempel). Det här är nog här för att stanna skulle jag tro. Det känns så. Jag tror (och hoppas) även att filmfestivaler kommer fortsätta med att erbjuda filmerna online precis som festivalerna i Stockholm och Göteborg gjorde nu senast.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. Nomadland – Mysig film i Chloé Zhaos speciella stil. Fina miljöer och sköna personligheter.
16. Extraction – Action, i princip bokstavligen, utan slut med Chris Hemsworth. Underhållande!
15. Breaking Surface – Svensk dykaraction som förtjänar att uppmärksammas.
14. Minari – Fint familjedrama om att en koreansk familj som vill hitta sin plats i USA.
13. Small Axe: Education – Om vikten av utbildning och med ett extremt rörande slut!

12. The Old Guard – En uppgiven Charlize Theron leder en grupp odödliga i kampen mot det onda.
11. Promising Young Women – Skarp #metoo-film med Carey Mulligan på en udda hämndturné.

10. Druk
Druk
Thomas Vinterberg gjorde mig inte besviken. Som regissör har han väldigt bra förmåga att få till intensiva scener mellan en films skådisar. Här blir det inte lika intensivt som i Festen men tillräckligt för att hamna på plats 10. En skådespelarnas film.

9. Small Axe: Lovers Rock
Small Axe: Lovers Rock

Den lättsammanste av Steve McQueens Small Axe-filmer även om rasism och orättvisor kan anas i bakgrunden. Lovers Rock är en ruggigt skön house party-film med dans, svett och inte minst underbar musik.

8. Sound of Metal
Sound of Metal
En väldigt fin film om en otänkbar situation där Oscarsnominerade Riz Ahmed spelar en hårdrockstrummis som förlorar hörseln. Världen rasar samman men det finns en väg tillbaka.

7. I’m Thinking of Ending Things
I'm Thinking of Ending Things
Den kanske mest Kaufmanska filmen av alla Charlie Kaufmans filmer? Dröm, minnen, verklighet, fantasier, barndom, vuxenliv, ålderdom, allt blandas samman till en magisk och i grunden sorglig mix.

6. Possessor
Possessor

Äpplet faller inte långt från trädet. Brandon Cronenberg har gjort en imponerande science fiction-rulle som innehåller snygga bilder, intressanta idéer, body horror och ultravåld.

5. First Cow
First Cow
Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor.

4. One Night in Miami
One Night in Miami

En film att hänga med. Cassius Clay, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown (en amerikansk amerikansk fotbollsspelare) träffas på ett motellrum för att snacka allvar om hur de ska vidare i medborgarrättsrörelsen. Konflikter uppstår och samförstånd nås.

3. Da 5 Bloods
Da 5 Bloods

En spretig film som vet att den är en film. Det är underhållande, spretigt (har jag sagt det redan?), bra skådisar, underbar musik och en lite för lång film. Men Spike Lee levererar.

2. The 40-Year-Old Version
The 40-Year-Old Version

Årets klart roligaste film. Jag både skrattade med och blev rörd av Radha Blank a.k.a. RadhaMUS Prime.

1. Gunda
Gunda
En svartvit dokumentär utan musik eller talking heads om en grisfamilj, en enbent höna och ett kosläpp. Haunting!

 

Filmer som återstår att se: framförallt tänker jag på Rättfärdighetens ryttare med Mads.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2020 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Filmitch-Johan
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi

#SFF20: Gunda (2020)

Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna den där filmfestivalkänslan som jag normalt sett brukar få i mörka november under Stockholm Filmfestival. Att inte gå på några fysiska visningar med kompisgänget borde ju leda till det. I år ser jag alltså enbart de filmer som erbjuds online.

Men vet ni vad? Jag fick faktiskt filmfestival-vibbar redan under den första filmen Bad Hair. Jag tror det är just det där att se en film i princip helt blank plus att man får ett begränsat antal filmer att välja bland, ett kurerat utbud om du så vill. Det finns en spänning där. Man ögnar igenom programmet, kanske känner igen nån regissör eller skådis, kanske tycker en films upplägg verkar intressant, kanske det räcker att se en bild från filmen, och så är man intresserad. Ofta leder det till att du ser filmer som du normalt sett inte skulle se. Man vet inte riktigt vad som väntar. Det är lite kittlande. Ibland går man på en trampmina, ibland hittar man en pärla.

Gunda var just en sån pärla. Anledningen till att filmen fångade mitt intresse var trailerbilden på festivalens hemsida samt det faktum att de skådespelare som listades i filmen var ”-”. Gunda är alltså en dokumentär om grisar, kor och höns. Gunda är namnet på en sugga som precis fött ett gäng kultingar som vi får följa när de växer upp på en bondgård. Dessutom träffar vi även några coola kossor och en enbent höna.

Gunda är en film i svartvitt. Den är långsam, innehåller inga människor, och har inget soundtrack (eller kanske fanns här nån form av bakgrundsbrus?). Ändå, eller därför, är den ändlöst fascinerande. Redan från den första minuten satt jag som på helspänn och njöt av det oerhört vackra fotot, alla upphöjda naturljud, och det raffel som det innebar att följa grisarna på sina första äventyr, uppleva ett kospring eller se när den enbenta hönan tog sig över en fallen trästam.

Joaquin Phoenix är filmens exekutiva producent och jag misstänker att han, och många andra, ser filmen som ett upprop till att sluta äta kött. En film med ett veganskt budskap. Det blir väl än mer tydligt om man påminner sig det tal som Phoenix höll under den senaste Oscarsgalan. Jag vet inte, jag. De djur vi får träffa i dokumentären ser ut att leva ett alldeles förträffligt liv, så för mig blev det snarare tvärtom. Sorry, Joaquin!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: