#SFF20: Bad Hair (2020)

Justin Simien är en intressant regissör som gör filmer kanske i lite samma anda som Jordan Peele. Dessutom är Simien förbaskat trevlig. Jag kan säga det eftersom jag faktiskt träffade och pratade en stund med honom efter visningen av hans film Dear White People på Stockholm Filmfestival 2014.

Nu är det ju filmfestival igen, om än utan fysiska visningar för min del. Men festivalen erbjuder en hel del av filmerna i programmet via plattformen Festival on Demand. En av filmerna är Simiens senaste film Bad Hair och det blev min första film under årets festival.

Med tanke på att jag varit på festivalen under många år så var jag aningen orolig att det skulle uppstå nån form av tekniskt strul (nähä?!). Mycket riktigt fanns det barnsjukdomar i tjänsten. Men efter en del inledande mankemang så lyckades jag till slut se Bad Hair. Och sen är det väl bäst att säga att visningarna av de andra filmerna jag har sett har avlöpt problemfritt.

Bad Hair är en skräckis om en ondskefull hårförlängning. Japp, ni läste rätt. Det sitter tydligen i håret för Simien. Det var ett tema som även förekom i Dear White People. Men faktum är jag lärde mig om just det här för några år sen när jag såg dokumentären Good Hair. Svarta kvinnor (och män, men främst kvinnor) har genom åren gjort allt möjligt för att förändra sitt hår. Det handlar om rakpermanentning och att sy in extra löshår. Allt för att normen inte är deras naturliga krull. Det finns en skam kring det där, och då är det ju som upplagt för ett tema i en skräckfilm.

Nu ska väl sägas att Bad Hair kanske inte är hårresande läskig. Det är mer av en dramasatir inledningsvis och när väl skräcken drar igång i slutet så är det en del halvdålig cgi som drar ner läskighetsfaktorn.

Filmen utspelar sig 1989 och det förekommer mängder med samtida musik. I princip den första låten som hörs är faktiskt ”The Look” med Roxette. Ja, det var ju en kul överraskning. Men främst handlar det om R&B à la Janet Jackson, Bobby Brown och liknande. New Jack Swing! Jag kände verkligen av vibbarna från när jag tittade på musikvideor med Mary J. Blige på ZTV eller MTV under tidigt 90-tal i studentlägenheten i Uppsala.

En lustig metadetalj som jag snappade upp var att vissa av rollfigurernas repliker var låttitlar från just dessa R&B-låtar. Två exempel är ”What Have You Done For Me Lately” (axelrörelserna!) med Janet Jackson och ”My Lovin’ (You’re Never Gonna Get It)” med En Vogue. Jag brukar ju ibland ha svårt för såna här populärkulturella referenser men här funkade det jättebra. Det var subtilt och en kul grej helt enkelt, och man snappar bara upp det om man har koll på det. Sen antar jag att det spelar roll just vad det är man refererar till…

Den första halvan av filmen är den klart bästa. Vi får följa vår huvudperson Anna (Elle Lorraine) när hon försöker stiga i graderna på den svarta tv-kanal hon jobbar på. Kanalen heter Culture och är en sorts MTV med afroamerikaner både som personal och tänkt publik.

En ny chef kommer in, spelad av Vanessa Williams, och nu ska saker och ting styras upp. Bort med svart medvetenhet och tv-värdar som kallar sig Sista Soul. Nu ska allt glassas till. Anna känner att hon behöver en makeover och går till en frisör för att fixa sitt hår. Till en början går allt bra Anna. Plötsligt blir hon sedd och plötsligt öppnas alla möjliga dörrar. Men det är nåt skumt med hennes nya hår… det är som att det har ett eget liv. Muahaha.

Bad Hair är en underhållande liten skräcksatir som kanske inte riktigt håller hela vägen. Mot slutet blir det lite segdraget, upprepande och, som sagt, lite halvtrist cgi. Sen var jag kanske trött eller nåt, men jag förstod faktiskt inte vad som egentligen låg bakom det som hände i filmen. Själva upplösningen. Jag förstod den inte. Nåväl.