The King (2019)

The Brood King

I onsdags skrev jag om Outlaw King och idag kommer det en tankeströmsrecension av The King med Timothée Chalamet.

Det är ganska klassiskt om brittiska kungar och maktkamp på 1400-talet. Det är England vs Wales vs Skottland. Det är det vanliga: intriger, lögner och spel bakom kulisserna.

Skådisarna är lite för unga för att ge tillräcklig tyngd åt filmen. Men flickfavoriten Chalamet är bra. Än så länge.

Musiken får mig att tänka på Aguirre, the Wrath of God. Det är samma typ av drömska elektroniska musik. Apropå Aguirre så har den filmen en av de absolut bästa öppningarna i filmhistorien. Galet bra.

Hmm, den är kanske lite överdriven den där musiken. Den ligger på ständigt och glider över från en scen till en annan. Det funkar ibland, som i Sicario, men inte här.

Att kriga eller inte kriga, det är frågan. Ett krig kan ju ena en nation. Istället för att kriga mot walesare och skottar så krigar man tillsammans mot de onda fransmännen.

Hmm, Chalamet är lite för valpig. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden. Han är dyster och broodar i kubik.

Det är fascinerande hur lång tid allt tog på den tiden. Det finns liksom inte sms eller epost. Krig tog tid. (Ja, det verkar det ju göra idag också.)

Haha, Robert Pattinson är rolig som den franske prinsen. Han pratar engelska med perfekt fransk brytning. Jag vet, eftersom jag för tillfället jobbar ihop med ett gäng franska kollegor.

Chalamet tittar och tittar mot fjärran men förmedlar mest brood. Är jag kinkig om jag sätter 2,5/5?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Öppningen av Aguirre, the Wrath of God

Tenet (2020)

Jag såg inte Tenet på bio vilket nog var synd då jag speciellt under inledningens actionsekvenser förmodligen hade dragits in i filmen på ett helt annat sätt.

Det förekommer tidigt en märklig sekvens som skvallrar om att nåt är fel i filmens värld. En kula åker baklänges, ut ur en kulhål och träffar John David Washingtons motståndare. Huh?! Förvirring! Är det som vanligt så att Christopher Nolan leker med tiden?

20 minuter senare: inte så mycket förvirring. Det är alltså prylar, saker, som är tidsinverterade. Solklart! Då väntar vi bara på nästa steg, nästa ”objekt” att tidsinvertera. Hmm, vad kan det vara månntro?

Det var riktigt härligt med riktig action, riktiga inspelningsplatser, riktiga fajter. På riktigt. Och så är ju alltid köksfajter trevliga också.

Hur lång är Elizabeth Debicki egentligen? Lång, gissar jag på.

Notis: John David Washington går som en hallick med ett speciellt flyt, ungefär som sin far som pimp i Malcolm X.

Jag vet inte om filmen funkar fullt ut. Några av actionsekvenserna, speciellt mot slutet, blev för komplicerade och det kändes kliniskt. Jag kände även att jag inte var speciellt sugen att ta reda på hur allt hängde ihop genom att titta på ”Tenet Explained”-videor på YouTube. Well, jag är i och för sig aldrig sugen på att titta på Explained-videor på YouTube. Men om jag hade varit det så hade jag inte tittat på några om Tenet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Lost City of Z (2016)

Nej, det handlar inte om The Lost City med Sandra Bullock och Channing Tatum. Det här är något betydligt seriösare (pretentiösare?), nämligen James Grays homage till Apocalypse Now, Fitzcarraldo och Aguirre, the Wrath of God.

Jag gillade The Lost City of Z ganska så direkt. Fotot är underbart. Det finns en grå ton över bilden som skapar rätt känsla av den tid som filmen utspelar sig i (början av 1900-talet). Det påminner kanske om gamla foton som man ser från den tiden tänker jag mig. Lite så där dammigt.

Det handlar om klass och berömmelse, om att göra sig ett namn som medierna snappar upp och marknadsför. Istället för att det är en influerare på Instagram som idag så är det här en upptäcktsresande som följs av amerikanska papperstidningar.

Det var kul att se kejsaren Palpatine från Star Wars i en liten roll. Han är en underbar skådis (Ian McDiarmid). Det var kanske inte lika roligt att se Robert Pattinsons lösskägg. Pattinson själv sköter sig men tyvär var hans skägg skrattretande och av nån anledning kom jag att tänka på Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet.

Filmen skiftar under en period fokus då det blir en del scener från första världskriget vilket gjorde att jag lite tappade intresset. Jag ville se mer av upptäckter från den mystiska djungeln där det okända väntade. Dessa djungelsekvenser gav mig lite samma vibbar som när man (läs: jag) utforskar övergivna platser. I slutändan räcker det hela till ett klart godkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Good Time (2017)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

The Lighthouse (2019)

I samband med att Stockholm Filmfestival går av stapeln så brukar jag varje år temporärt byta ut min bloggheader till en av de filmerna som jag är mest pepp på att se. Det här året fick Robert Eggers The Lighthouse denna stora ära. Efter att ha sett och gillad Eggers förra film The VVItch väldigt mycket så var peppen ganska stor. Upplägget lät spännande och skådisarna lovade en del. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till hajpen?

Svar: Nej!!! Det mesta gick nämligen fel under måndagens visning på Bio Rio. Vi var ett stort gäng kompisar som tog plats på raden längst bak i salongen. Detta visade sig vara ett misstag då vi hade bord, lampor och folk som åt mat precis bakom oss. Det klirrade gott om besticken. Om man ska servera mat på bio måste man följa några enkla grundregler. Servera inte varm mat på porslinstallrikar som äts med metallbestick är en regel. För att få reda på hur man ska göra så tipsar jag om att hämta inspiration från Bio Capitol. Där vet de hur man gör.

En annan detalj som gjorde att jag togs ur filmen var att bildformatet i princip var kvadratiskt (1.19:1). Problemet var att Bio Rios personal inte drog in draperiet tillräckligt långt så att det nådde ända fram till bildkanten. Detta gav två lodräta band av duken på vardera sida om bilden som belystes med ett svartgrått sken från projektorn.

Jag hörde från Henke att Eggers valde det här udda formatet för att låta titelns fyr verkligen ta plats i bilden. Kanske även det var tänkt att ge en känsla av den instängdhet och utsatthet som åtminstone Robert Pattinsons rollfigur kände under stora delar av filmen. Detta grepp funkade exempelvis bra i Kelly Reichardts Meek’s Cutoff. Här gjorde det mest att jag fick en känsla av att sitta i en gammal skolaula och se filmen. Det gav en futtig känsla.

The Lighthouse har i princip ingen handling. Unge Robert Pattinson anländer till en ö med en fyr tillsammans med den erfarne Willem Dafoe. Sakta men säkert får Pattinson lappsjuka snedstreck blir galen. En film utan handling som helt bygger på den känsla som förmedlas, då gäller det att man uppskattar den där känslan. Jag gjorde det tyvärr inte i det här fallet.

Filmen känns övertung. Det är som att Eggers tagit i så han kräks. Det är svartvitt, kvadratiskt bildformat, skitigt, det dricks sprit, kissas, pruttas, brottas och dansas. Öns fiskmåsar verkar lömska. En vattencistern behöver rengöras. Språket är gammaldags, precis som i The VVitch för örvigt, men det är bara Dafoe som behärskar det som skådis. Pattinson är för lite av en teaterskådis, inte tillräckligt teatral alltså, för att klara av att leverera även om han tar i så han spricker.

Mot slutet övergår filmen i nån form av hallucinationer och visuell skräck som för mig inte ledde nån vart utan mest kändes pretto och övertung. Jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut. Inte heller ljudbilden imponerade. Det var för gällt och högt ljud (men dränkte ändå inte ljudet från besticken).

Som den perfekta avslutningen på kvällen tog jag bussen över Västerbron mot Fridhemsplan och insåg när jag klev av att jag hade glömt min ryggsäck på biografen. Tur i oturen var att nästa visning inte hade börjat när jag väl var tillbaka på Bio Rio och min ryggsäck låg skönt nog kvar under sätet där jag lämnat den. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om The Lighthouse. Kanske kan de sprida lite ljus över filmen och dess förtjänster.

High Life (2018)

Trots att jag bara har sett en enda film av den franska regissören Claire Denis så hade jag faktiskt ganska stora förhoppningar på High Life. Varför? Jo, för att jag tyckte den film jag hade sett, White Material, var helt ok och så var ju High Life science fiction. Det är alltid intressant att se vad regissörer som normalt sett inte gör den här typen av ”genre-film” ska hitta på.

Tyvärr föll detta platt för mig. Jag insåg under titten att min pretto-gen som ska se till att jag gillar den här typen av väldigt ”konstnärlig” film (konstfilm/artfilm/artsy-fartsy/pretto), kalla det vad du vill) inte är lika stark som den en gång har varit.

Men det är nog bara en del av förklaringen. Under 2008 års Stockholm Filmfestival såg jag fram emot en annan sf-rulle, eller en sorts sf-rulle i alla fall. Det handlade om en filmatisering av Michel Houellebecqs roman La possibilité d’une île. Jag fick lite samma vibbar av High Life som jag fick av den filmen. Ett problem är nämligen att framtidsmiljöerna rent visuellt inte funkar för fem öre, i nån av filmerna.

Jag vet inte om det beror på att budgeten är för liten eller om det bara handlar om ointresse. I High Life får jag aldrig (aldrig!) känslan av att filmens huvudpersoner befinner sig ute i rymden på ett rymdskepp. Inte alls. Rymdskeppets interiörer känns som mitt gamla testlabb på Ericsson när jag gjorde x-jobb där. Fast byt ut riktiga väggar mot pappkartonger i en studio.

Jag tyckte scenografin var rätt och slätt undermålig. Och då har jag inte ens nämnt de nästan skrattretande sekvenserna med skeppet sett utifrån. Det kändes som nån gymnasieelev suttit i slutet av 90-talet med nån beta-version av världens första animationsprogram och gjort de visuella effekterna.

Historien är förvirrad och olinjärt berättad. När jag nu kollar upp min text om White Material så beskriver jag den filmen på ungefär samma sätt. Så här skriver jag:

”Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.”

Det är lustigt. Byt ut Huppert mot Binoche och ”sin kaffeplantage” mot ”sina experiment” så har du ju en beskrivning av handlingen och känslan i High Life. Men i White Material så föll alltså bitarna på plats. Jag undrar om det har att göra science fiction-genren? Om det flummas för mycket så faller liksom vetenskaps-delen i den vetenskapliga fiktionen. Fast flummet i Annihilation funkade ju klockrent!

Jag känner inte för nån av huvudpersonerna i High Life – förutom bebisen i början kanske. Ingen av skådisarna gör nåt dåligt jobb. De är t.o.m. riktigt bra, men historien och hur rollfigurerna framställs gör att jag känner mig noll indragen i det som händer.

Nej, ta och titta på Aniara istället, en film med en fjärdedels budget jämfört med High Life men där jag hela tiden kände att jag var ute i den stora svarta rymden… på en Finlands-färja. Nej, men allvarligt, de visuella effekterna i Aniara är flera klasser bättre och funkade klockrent, vilket tyvärr inte var fallet med High Life.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioHigh Life har biopremiär nu på fredag men jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast det verkar i och för sig som att jag är i minoritet som inte låter mig trollbindas av flummet i rymden. Som alltid så är det ju bäst att bilda sig sin egen uppfattning.

Fler tankar om High Life (a.k.a. White Fluids) får du från Fiffi i SoF-podden.

%d bloggare gillar detta: