The Lighthouse (2019)

I samband med att Stockholm Filmfestival går av stapeln så brukar jag varje år temporärt byta ut min bloggheader till en av de filmerna som jag är mest pepp på att se. Det här året fick Robert Eggers The Lighthouse denna stora ära. Efter att ha sett och gillad Eggers förra film The VVItch väldigt mycket så var peppen ganska stor. Upplägget lät spännande och skådisarna lovade en del. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till hajpen?

Svar: Nej!!! Det mesta gick nämligen fel under måndagens visning på Bio Rio. Vi var ett stort gäng kompisar som tog plats på raden längst bak i salongen. Detta visade sig vara ett misstag då vi hade bord, lampor och folk som åt mat precis bakom oss. Det klirrade gott om besticken. Om man ska servera mat på bio måste man följa några enkla grundregler. Servera inte varm mat på porslinstallrikar som äts med metallbestick är en regel. För att få reda på hur man ska göra så tipsar jag om att hämta inspiration från Bio Capitol. Där vet de hur man gör.

En annan detalj som gjorde att jag togs ur filmen var att bildformatet i princip var kvadratiskt (1.19:1). Problemet var att Bio Rios personal inte drog in draperiet tillräckligt långt så att det nådde ända fram till bildkanten. Detta gav två lodräta band av duken på vardera sida om bilden som belystes med ett svartgrått sken från projektorn.

Jag hörde från Henke att Eggers valde det här udda formatet för att låta titelns fyr verkligen ta plats i bilden. Kanske även det var tänkt att ge en känsla av den instängdhet och utsatthet som åtminstone Robert Pattinsons rollfigur kände under stora delar av filmen. Detta grepp funkade exempelvis bra i Kelly Reichardts Meek’s Cutoff. Här gjorde det mest att jag fick en känsla av att sitta i en gammal skolaula och se filmen. Det gav en futtig känsla.

The Lighthouse har i princip ingen handling. Unge Robert Pattinson anländer till en ö med en fyr tillsammans med den erfarne Willem Dafoe. Sakta men säkert får Pattinson lappsjuka snedstreck blir galen. En film utan handling som helt bygger på den känsla som förmedlas, då gäller det att man uppskattar den där känslan. Jag gjorde det tyvärr inte i det här fallet.

Filmen känns övertung. Det är som att Eggers tagit i så han kräks. Det är svartvitt, kvadratiskt bildformat, skitigt, det dricks sprit, kissas, pruttas, brottas och dansas. Öns fiskmåsar verkar lömska. En vattencistern behöver rengöras. Språket är gammaldags, precis som i The VVitch för örvigt, men det är bara Dafoe som behärskar det som skådis. Pattinson är för lite av en teaterskådis, inte tillräckligt teatral alltså, för att klara av att leverera även om han tar i så han spricker.

Mot slutet övergår filmen i nån form av hallucinationer och visuell skräck som för mig inte ledde nån vart utan mest kändes pretto och övertung. Jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut. Inte heller ljudbilden imponerade. Det var för gällt och högt ljud (men dränkte ändå inte ljudet från besticken).

Som den perfekta avslutningen på kvällen tog jag bussen över Västerbron mot Fridhemsplan och insåg när jag klev av att jag hade glömt min ryggsäck på biografen. Tur i oturen var att nästa visning inte hade börjat när jag väl var tillbaka på Bio Rio och min ryggsäck låg skönt nog kvar under sätet där jag lämnat den. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om The Lighthouse. Kanske kan de sprida lite ljus över filmen och dess förtjänster.

High Life (2018)

Trots att jag bara har sett en enda film av den franska regissören Claire Denis så hade jag faktiskt ganska stora förhoppningar på High Life. Varför? Jo, för att jag tyckte den film jag hade sett, White Material, var helt ok och så var ju High Life science fiction. Det är alltid intressant att se vad regissörer som normalt sett inte gör den här typen av ”genre-film” ska hitta på.

Tyvärr föll detta platt för mig. Jag insåg under titten att min pretto-gen som ska se till att jag gillar den här typen av väldigt ”konstnärlig” film (konstfilm/artfilm/artsy-fartsy/pretto), kalla det vad du vill) inte är lika stark som den en gång har varit.

Men det är nog bara en del av förklaringen. Under 2008 års Stockholm Filmfestival såg jag fram emot en annan sf-rulle, eller en sorts sf-rulle i alla fall. Det handlade om en filmatisering av Michel Houellebecqs roman La possibilité d’une île. Jag fick lite samma vibbar av High Life som jag fick av den filmen. Ett problem är nämligen att framtidsmiljöerna rent visuellt inte funkar för fem öre, i nån av filmerna.

Jag vet inte om det beror på att budgeten är för liten eller om det bara handlar om ointresse. I High Life får jag aldrig (aldrig!) känslan av att filmens huvudpersoner befinner sig ute i rymden på ett rymdskepp. Inte alls. Rymdskeppets interiörer känns som mitt gamla testlabb på Ericsson när jag gjorde x-jobb där. Fast byt ut riktiga väggar mot pappkartonger i en studio.

Jag tyckte scenografin var rätt och slätt undermålig. Och då har jag inte ens nämnt de nästan skrattretande sekvenserna med skeppet sett utifrån. Det kändes som nån gymnasieelev suttit i slutet av 90-talet med nån beta-version av världens första animationsprogram och gjort de visuella effekterna.

Historien är förvirrad och olinjärt berättad. När jag nu kollar upp min text om White Material så beskriver jag den filmen på ungefär samma sätt. Så här skriver jag:

”Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.”

Det är lustigt. Byt ut Huppert mot Binoche och ”sin kaffeplantage” mot ”sina experiment” så har du ju en beskrivning av handlingen och känslan i High Life. Men i White Material så föll alltså bitarna på plats. Jag undrar om det har att göra science fiction-genren? Om det flummas för mycket så faller liksom vetenskaps-delen i den vetenskapliga fiktionen. Fast flummet i Annihilation funkade ju klockrent!

Jag känner inte för nån av huvudpersonerna i High Life – förutom bebisen i början kanske. Ingen av skådisarna gör nåt dåligt jobb. De är t.o.m. riktigt bra, men historien och hur rollfigurerna framställs gör att jag känner mig noll indragen i det som händer.

Nej, ta och titta på Aniara istället, en film med en fjärdedels budget jämfört med High Life men där jag hela tiden kände att jag var ute i den stora svarta rymden… på en Finlands-färja. Nej, men allvarligt, de visuella effekterna i Aniara är flera klasser bättre och funkade klockrent, vilket tyvärr inte var fallet med High Life.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioHigh Life har biopremiär nu på fredag men jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast det verkar i och för sig som att jag är i minoritet som inte låter mig trollbindas av flummet i rymden. Som alltid så är det ju bäst att bilda sig sin egen uppfattning.

Fler tankar om High Life (a.k.a. White Fluids) får du från Fiffi i SoF-podden.

%d bloggare gillar detta: