Into the Wild: 127 Hours (2010)

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

In Bruges

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

%d bloggare gillar detta: