10 i topp: Filmer 2008

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky

Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road

Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra

Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding

Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges

En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The ReaderThe Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still WalkingThe Devil’s TailThe Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), SofiaHenke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

In Bruges

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

%d bloggare gillar detta: