10 i topp: Filmer 2008

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky

Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road

Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra

Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding

Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges

En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The ReaderThe Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still WalkingThe Devil’s TailThe Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), SofiaHenke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

H:r Landshövding

Titel: H:r Landshövding
Regi: Måns Månsson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen skrevs i maj 2009 då tv-serien Diplomaterna var aktuell.

Jag har helt plötsligt och väldigt oväntat sett en femma. Helt ofattbart. Filmen i fråga är en cinéma vérité-dokumentär om Uppsalas landshövding Anders ”Du ska veta hut” Björck. I fantastiskt snygga svartvita scener får vi ”flugan på väggen”-följa Björck i hans ämbete. Vad gör Björck? Ja, han sitter och planerar in kommande möten i sin kalender med två andra äldre gentlemen. Han försöker tillsammans med en medarbetare/assistent få ordning och reda på programmet i en kommande aktivitet i samband med 300-årsfirandet av Carl von Linné. Han vandrar evighetslänge i en källarkorridor med kameran i ryggen à la Elephant. Som sig bör i cinéma vérité förekommer det inte några intervjuer eller kommentarer. Det är bara Anders Björck rakt upp och ner.

Björck är en väldigt tacksam person att följa. Det mesta han säger är roligt. Han har pondus samtidigt som han verkar ha noll koll på det mesta. Eller: han har koll men är töntig fast med pondus. Yes? Stilmässigt är filmen otroligt genomtänkt och välgjord. När man i en mer ”vanlig” dokumentär hade valt att klippa i scen och gå vidare till nästa så stannar regissören Måns Månsson kvar i skeendet, eller snarare icke-skeendet. Det här gjorde att jag kom i en sorts transliknande stämning under filmen. Men jag skrattade även skakandes på huvudet ett antal gånger pga hur bisarr filmen är ibland. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värt en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

5/5
 
PS. Ett klipp från Diplomaterna.

%d bloggare gillar detta: