10 i topp: Filmer 2008

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky

Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road

Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra

Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding

Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges

En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The ReaderThe Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still WalkingThe Devil’s TailThe Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), SofiaHenke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

The Wrestler (2008)

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

10 i topp: Mina Stockholm Filmfestival-favoriter genom åren

sff_logoPå onsdag börjar Stockholm Filmfestival, ditt ljus i novembermörkret. Det kommer att bli några hektiska dagar och som vanligt kommer jag skriva om filmerna jag ser här på bloggen. Som en liten uppladdning tänkte jag lista mina personliga favoriter som jag har sett genom åren. Men innan vi kommer till själva listan lite om min festivalhistoria.

För mig började egentligen Stockholm Filmfestival med popcorn. Popcorn undrar ni? Vad menar han nu? Jo, i slutet av 90-talet fanns faktiskt två filmfestivaler i stan. Först Stockholm Filmfestival och sen en utbrytarfestival som kallades Popcorn Filmfestival. På Popcorn köpte man ett medlemskort för 225 kr och sen fick man se alla filmer gratis. Givetvis gällde det att vara på plats i tid på visningarna då det var först till kvarn som gällde. Men på ett sätt är det fortfarande först till kvarn eftersom man måste vara på plats i tid för att få en bra plats, även om man har biljett.

Det här var första gången jag fick en smak för det här med filmfestival. På Popcorn 1999 såg jag bl a kultklassikern Office Space, John Waters-rullen Pecker och en retrospektiv över Chris Cunninghams musikvideor (oh, how sweet wasn’t that?). Det var en mycket trevlig festival som senare övergick till en ren musikfilmfestival och sen tyvärr somnade in.

Mitt första år på Stockholm Filmfestival blev 2001 då jag bl a såg Citizen Toxie: The Toxic Avenger Part IV, Vampire Hunter D: Bloodlust och The Pledge. Efter det har jag besökt festivalen varje år. Många filmer har det blivit och att lista tio favoriter var inte helt lätt. Jag fuskade lite så det blev faktiskt elva filmer.

Uppdatering: Jag glömde alldeles bort att länka till Henke som några dagar efter mitt inlägg gjorde samma topp-10-lista. Här hittar ni hans inlägg.

 

10. Mean Creek (2004)
Mean Creek
Under 2004 års festival hann jag bara med fyra filmer vilket kändes som något av ett fiasko. Det positiva var att jag såg åtminstone en riktigt bra film, och den filmen hamnar på plats tio på listan. Mean Creek är ett ganska mörkt drama om lojalitet och rädslor med strålande unga skådisar som gör trovärdiga porträtt. En yngre och tyngre version av Josh Peck från The Wackness är med i rollen som mobbaren som en grupp ungdomar beslutar sig för att hämnas på.

9. Durval Discos (2002)
Durval Discos
Jag kan inte säga att jag minns jättemycket från den här brasilianska filmen. Det jag minns är att den gav mig en riktigt skön känsla plus att jag aldrig kommer glömma titeln. Det är en absurd komedi om en supernördig skivförsäljare som vägrar sälja cd-skivor; det är vinyl som gäller. Han bor ovanpå sin skivbutik ihop med sin mamma. De båda får en liten flicka på halsen vilket leder till oväntade förvecklingar för stackars Durval.

8. Bibliothèque Pascal (2010)
Bibliothèque Pascal

Ungerska Bibliothèque Pascal skulle kunna vara en blytung rulle om prostitution och människohandel som bara är ren misär, och därmed tråkig. Som tur är så är filmen berättad med en kreativitet, lekfullhet och surrealism som friskar upp. Filmen är ett visuellt mästerverk som trots en sagolik stämning aldrig tappar skärpan, vilket inledningen och avslutningen ser till.

7. The Station Agent (2003)
The Station Agent
På plats sju är hittar vi urtypen för begreppet ”skön film”. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner. Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Har ni inte sett den? Se den!

6. Paranoid Park (2007) & Elephant (2003)
Paranoid Elephant
Nu fuskar jag lite då plats sex innehas av två filmer. Men det är samma regissör i alla fall. Gus Van Sant har med dessa filmer gjort poetiska men samtidigt knivskarpa dramer. I Paranoid Park står Christopher Doyle för ett suddzoomigt vattenfoto som är ett konstverk. Stämningen i Elephant är bitterljuv samtidigt som katastrofen hänger över oss som ett mörkt moln.

5. Play (2011)
Play

Det här blir den första och enda svenska filmen på listan. Om man vill se svensk film med dialog som låter äkta och inte klingar falskt eller teater så ska man titta på Ruben Östlunds filmer. Play är inget undantag. En film som spelar med våra fördomar. Det handlar om rasism, rädsla för våld, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge. Och så är den är märkvärdigt rolig ibland.

4. Carnages (2002)
Carnages

2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gör en sån film så kan jag bara kapitulera. Det som knyter samman personerna i filmen är en tjur som dödas på en tjurfäktningsarena. Nån köper ett ben till sin gigantiska hund, en forskare får ögonen att studera, en mamma köper hornen i present till sin son. Bitvis är filmen väldigt rolig som t ex under en scen när en grupp män och kvinnor, nakna, har primalskriksterapi i stadens simhall.

3. The Wrestler (2008)
The Wrestler

Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det.

2. Gomorra (2008)
Gomorra

En film som fick mig att börja fundera på tillståndet för arten Homo sapiens. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

1. No Country for Old Men (2007)
No Country for Old Men
Det var en underbar känsla att se No Country for Old Men på festivalen. Sjukt snygg, sjukt spännande och sjukt bra insatser från skådisarna. Jag satt och toknjöt. För mig är det bröderna Coens bästa film sen debuten Blood Simple.. No Country for Old Men är mörk men inte utan humor. Den har en noirkänsla precis som Blood Simple., och så har den Anton Chigurh i form av Javier Bardem.

 

That’s it. Nu ser vi fram emot årets festival. Jag undrar vilka guldkorn den kommer att bjuda på. För jag vet att det kommer bli några.

%d bloggare gillar detta: