The Climb (2019)

Ibland (läs: ofta) är det rätt svårt att skriva nåt vettigt om en film. Det svåraste är när man inte har en stark åsikt om filmen i fråga. Om jag hatar eller älskar den så brukar det ofta finnas massor att säga. The Climb var en film som jag varken hatade eller älskade och därmed jobbar den lite i uppförsbacke redan från början, i alla fall när det gäller att hitta på smarta saker att skriva om den.

The Climb handlar om två snubbar, Mike och Kyle, och deras snåriga relation till varandra och till kvinnorna i deras liv. Carl nämnde nån gång efter visningen att filmen ursprungligen bygger på en kortfilm med titeln The Climb, och om jag inte är helt ute och cyklar så förmodar jag att den kortfilmen i princip var den första scenen i filmen då Mike och Kyle cyklar och snackar upp för en backe under en semester på sadeln i Frankrike.

Den här första scenen gillade jag. Ja, faktum är att jag gillade en hel del scener i filmen när jag tänker efter. Jag gillade dem rent visuellt och tekniskt. The Climb är uppbyggd av ett antal namngivna episoder där de flesta består av en enda lååååång tagning, helt utan klipp. Det är imponerande gjort. Inte lika imponerande som i Victoria men ändå.

Problemet var att jag inte kände nånting alls för varken Mike eller Kyle. Eller nån annan i filmen. Jag vet inte om det beror på att filmen försöker vara för quirky eller om det är nån form av mumblecore-stil som inte lirar oss mig. Apropå mumblecore så var det ganska ofta jag inte hörde vad som sas i filmen (som var otextad). Speciellt gällde det Mike som liksom viskade fram sina repliker. Jag tyckte inte heller skådespelarinsatserna nådde några större höjder. Filmer där skådespelarna har samma namn som rollfigurerna gör mig alltid lite misstänksam. Liksom: spelar de bara sig själva?

The Climb imponerade på mig rent tekniskt, fotot tänker jag på främst, men lämnade mig helt oberörd när det gäller själva berättelsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Climb var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

The Wrestler (2008)

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

%d bloggare gillar detta: