The Whale (2022)

5 maj, 2023 2 kommentarer

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mother! (2017)

23 augusti, 2020 6 kommentarer

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Fountain (2006)

17 mars, 2016 4 kommentarer

The FountainJag passar på att slänga upp ytterligare en gammal recension under min skidvecka i Österrike. Den här gången blir det ett kort, kort omdöme om en film av Darren Aronofsky som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006.

The Fountain är en mäktig film om liv och död. Den är pretentiös, javisst. Den har inte nån handling i egentlig mening, nejvisst. Den är flummig, javisst. Men den försöker säga nåt och jag tycker den lyckas. Den är vacker, både till ytan och innehållet. Jackman gör sin bästa roll och han sekonderas perfekt av den väna Rachel Weisz. Filmen är inte en film med en handling från punkt A till B utan mer av en gestaltning av Jackmans process att ta sig igenom sin sorg. Pretentiöst? Haha, javisst, lika pretentiös som min text! Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Wrestler (2008)

1 juli, 2014 2 kommentarer

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Sportfilm, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Noah (2014)

9 juni, 2014 13 kommentarer

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Black Swan

2 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , ,