Loving Vincent (2017)

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Jupiter Ascending (2015)

Jupiter AscendingJupiter Ascending är syskonen Wachowskis senaste rulle, ett science fiction/fantasy-spektakel som filmbolaget förmodligen hoppades skulle gå betydligt bättre när det gäller att dra in stålar än det pengamässiga magplasket Cloud Atlas. Själv tyckte jag Cloud Atlas var en helt underbar film och jag ångrar inte att jag såg den på bio. Cloud Atlas var en sagolik historieväv som byggde på en bok som alla förmodligen tyckte var ofilmbar. I den samarbetade man med tysken Tom Tykwer, och kanske behövs det nån som styr upp Andy och Lana…

…för Jupiter Ascending är nämligen en fullkomligt usel film, bland det sämsta jag har sett i år.

Scener staplas på varandra. Det går för snabbt, för hafsigt. Det finns ingen känsla, ingen spänning. Mila Kunis passar inte alls i den här typen av film. Hon är för lite av en teaterskådis så det blir bara tråkigt och vardagligt, ungefär som i Oz the Great and Powerful. Eddie Redmayne däremot, han har en field day här. Han njuter av att spela över över över över över. GO!!! Hilarious.

Filmens dialog är bisarrt dålig. ”I love dogs, I’ve always loved dogs”. Ovanpå det får vi dessutom en klyschigt rysk brytning, inte från Mila men från andra.

Inget i filmen är förtjänt. Mila räddas ständigt och jämnt men gör i princip inget själv. Hennes familj består av slemmiga klyschryssar som verkar vara ondskan personfierad. Sen i slutet av filmen städar Mila återigen toaletter men av nån anledning tycker hon nu det är det roligaste som finns och så har hon fått en stjärnkikare av sin nu plötsligt snälla familj. Ridå.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

”GO!!!!!”

 

”I love dogs”

Noah (2014)

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

%d bloggare gillar detta: