Good Time (2017)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Captain Phillips (2013)

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

%d bloggare gillar detta: