White Material
26 februari, 2011 5 kommentarer
Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.
Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.
Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vackert helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag fick uppfattningen att det skulle vara lite av en thriller. När jag eventuelt ser den har jag nu lite andra förväntningar. Tackar för konsumentupplysningen 😉
Det är nåt med Isabelle Huppert som ger mig klåda. Om jag ska försöka mig på en analys så tror jag det är hennes kvinnliga bräcklighet som får mig att reagera, att hon känns så otroligt menlös och som ett offer (eller martyr) även om hon nånstans har ett jävlar-anamma i sig. Samtidigt måste hon ju göra nånting rätt annars skulle jag inte ens orka bry mig, bara avfärda henne som en överskattad sopa (lite som jag gör med Ben Affleck).
filmitch: Jo, men det är lite av en thriller. Skulle kalla den för en psykologisk art-thriller.fiffi: Förstår inte hur du fick in Ben Affleck i den här diskussionen. 😉 Hmm, tror nog du är garderobsgillare av Affleck.Jag tycker Huppert är mycket skicklig, känner mig obehaglig i hennes närhet. Men det stämmer, ofta är hon ett offer. Kanske skulle man försöka se en mer normal film med henne och inte Haneke-rullar eller art-filmer.
Tror du hon gjort några "normala" filmer? Jag är inte jättebeläst på henne men det går ju att ändra på.Och angående Ben Affleck så nej, neeeeeej, nooooops jag gillar inte honom varken inuti garderoben eller utanför. Däremot ändrar jag gärna uppfattning om han någongång kunde dra till med en skådespelarprestation som var aningens trovärdigare än ett inträdesprov på Dramaprogrammet.
fiffi: Mjo, några "normala" filmer måste hon väl ha gjort. Typ vanliga franska snackfilmer, om de nu räknas som normala. 8 kvinnor kanske, http://www.imdb.com/title/tt0283832/Haha, sorry för Affleck-påhoppet. 😉