Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).