John Wick: Chapter 2 (2017)

Den första filmen om John Wick var en positiv överraskning, det får man ändå lov att säga. Filmerna om John Wick påminner kanske lite om Liam Neesons Taken-filmer. Bägge filmserierna har gett en sorts nystart åt sina något åldrade actionskådisar (Liam lite mer än Keanu). En skillnad är väl att Keanu spelat i actionfilmer i större delen av sin karriär, inte minst i The Matrix-filmerna. För Liam var det väl däremot en något oväntat vändning att han skulle bli en badass-actionskådis.

Jag gillade John Wick – Chapter 2 från början. Vi kastas direkt in i handlingen utan nån vidare backstory. Den bara börjar och visar ingen pardon. Apropå handlingen så behöver vi väl inte gå in nåt djupare på den. Wick får försöker lägga pistolerna på hyllan (ja, eller under golvet) men måste utföra ett sista uppdrag och får sen ett pris på sitt huvud. Shootouts, biljakter och slagsmål följer.

Det var en riktigt snygg film det här. Färgerna, den blöta asfalten, neonskyltarna! Och så Peter Stormare som rysk gangsterbror till Viggo, skurken i ettan som ju spelades av Micke Nyqvist (Vila i frid). I inledningen är en stulen bil väldigt viktig. John Wick måste få tillbaka den. Vad är det som är så viktigt med den där bilen undrade jag? Jo, det visar sig att det fanns ett födelsedagskort från Wicks fru i bilen och Wick vill ha tillbaka det. Det är lite udda det där att det alltid handlar om Wicks känslomässiga koppling till sin fru, vare sig det handlar om en hund eller ett födelsedagskort.

Efter inledningen tar filmen oss till Rom där vi bjuds på riktigt snygga scener när en mafiosa ska krönas och invigas i den inre cirkeln av en kriminell organisation. Det är ett stort party i en sorts slottsruin med tillhörande ljusshow och ambient techno. Jag kom att tänka på Norbergfestival som jag besökte för några år sen. Det var lite samma mysiga stämning där, minus skjutvapen och lönnmördare.

I Rom gillar jag även de underbara scenerna när Wick går till ”vinkännaren” och ”skräddaren” för provning. Det här verkar vara scener som vissa klagar på (Filmspotting). Just scener som visar upp den parallella lönnmördarvärlden och dess egna interna regler. Själv gillade jag dessa scener. Ett annat exempel är relationen mellan Cassian (en motståndare spelad av Common) och Wick. De försöker döda varandra men är artiga och kan t.o.m. ta en drink på platser som är fredade (allt enligt de där reglerna).

Fajterna är brutala och snygga. Mycket gun fu men även en del brottargrepp. Maror. John kan det mesta, och det inkluderar även alla världens språk inklusive teckenspråk. Hur många universitetspoäng har han egentligen?

Det förekommer en del referenser till The Matrix. Neo får träffa Morpheus igen. Vi har även den dolda världen i en annan värld. Och så en snygg fajt på en tunnelbanestation.

Jag gillar tvåan mer än ettan. Tvåan känns mer extrem och allt är här och nu.