Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till