Varg (2008)

Varg! Det ordet får mig alltid att tänka på Stephen King och Peter Straubs Talismanen och en viss figur från den fantasyromanen. *snyft* Men nu handlar det om en svensk film med just den titeln och min preblogg-text skrevs i maj 2008.

Kerstin Ekman har skrivit manus till filmen som bygger på en litet avsnitt ur hennes romantrilogi Vargskinnet. Svenska recensenter har av någon anledning gått ner i brygga inför filmen, kanske beroende på att kulturelithyllade Ekman är inblandad. Peter Stormare spelar den renskötande samen Klemens som får en varg på halsen, och hans renar får också vargen på halsen – bokstavligen. Med sig på fjället har Klemens sin brorson Nejla/Nils, väldigt bra spelad av nykomlingen Robin Lundberg.

Först en liten men för mig revolutionerande parentes: jag såg Varg på Filmstaden i Råsunda och jag upptäckte till min förvåning att jag hade egna (!) armstöd på bägge sidor. Jag satt med andra ord i en helt egen skön biofåtölj. Detta tillsammans med ett överflöd av benutrymme bidrog till en skön biokväll.

Perfekt hade kvällen varit om filmen hade varit en höjdare. Nu är den inte riktigt det. Men den är helt ok. Positivt var själva ämnet i filmen, alltså att den handlar om samer, renskötsel och huruvida man som renägare har rätt att döda en varg som hotar det som man livnär sig på. Det måste ha varit kul för Stormare att göra den här rollen. Efter att ha spelat galen kosmonaut och blonderad fåordig mördare så får han här spela en riktig människa, och han gör det bra.

Trots Stormare så är det ändå Robin Lundberg, som spelar unge Nejla, som är bäst i filmen. Nejla hamnar i en rejäl knipa och Lundberg gestaltar Nejlas känslor på ett trovärdigt sätt. När det gäller filmen som helhet så sugs den någonstans ändå in i det svenska småtöntiga filmträsket. Det kändes som filmen hade kunnat bli riktigt bra om man vågat gå på djupet och låtit filmen vara lite längre. Nu blev det som en light-light-mix av Into the Wild och Grizzly Man. En trea blir betyget till filmen.