Söndagar med Bergman: F & A – Maktspelet med biskopen

Jan Malmsjö i Scener ur ett äktenskap

Denna söndag är det dags att fokusera på den onde biskopen, Edvard Vergerus. Rollen skulle ha spelats av Bergman-veteranen Max von Sydow var det tänkt. (Och rollen som Emilie Ekdahl, Edvards blivande maka, var troligen skriven för Liv Ullmann. Nu blev det istället Ewa Fröling som fick rollen som Emilie. Exakt varför vet jag inte, men Fröling är helt rätt i rollen.)

När von Sydows agent försökte förhandla till sig ett alldeles för högt gage så gav man rollen till Jan Malmsjö istället. Även här känns det som perfekt rollbesättning. Men det är väl alltid så; om en skådis funkar i en roll så är det svårt att i efterhand tänka sig nån annan.

Just Malmsjö känns ändå som ett lyckokast. Jag kan tänka mig att biopubliken på den tiden blev ganska överraskad när Malmsjö levererade en perfekt insats som den principfaste och bistre biskopen. För jag antar att man då såg Malmsjö som en gladlynt underhållare och sångare. Det här var nåt helt annat.

Nu hade Malmsjö faktiskt varit med i en mindre roll i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men den rollfiguren kunde inte vara mer olik den iskalle biskopen (se bilden ovan).

När jag såg Fanny och Alexander nu senast så kändes det som att det hela tiden pågick ett maktspel mellan biskopen och ett antal andra personer. Jag skriver inte maktkamp eftersom det kändes mer som ett spel där det gällde att spela sina kort rätt och vid rätt tillfälle.

Först och främst, och det måste väl ses som hela filmens viktigaste inslag, har vi ju Alexander och hans hat, rätt och slätt, mot biskopen. Alexander känner redan från början avsmak, och en del rädsla inför biskopen. Men han vägrar ge med sig, trots att biskopen är ”andligen starkare” som biskopen själv uttrycker det. Fast frågan är ju vem som i slutändan var andligast starkast?

I den andra akten möts Alexander och biskopen för första gången och Alexander är i klart underläge. Han har inte riktigt lärt sig navigera situationen på rätt sätt och trycka på de knappar som biskopen reagerar på. Men han försöker. Till slut erkänner han sin lögn (eller som jag skulle kalla det: sitt historieberättande).

Senare, i en av filmens absolut mest intensiva scener, är det dags igen. Det här utspelar sig på biskopsgården efter att Emilie och biskopen har gift sig och Fanny och Alexander har flyttat dit. Det har kommit till biskopens kännedom att Alexander har ljugit om biskopens tidigare fru och barn. Alla tre omkom tragiskt när de föll i vattnet nedanför biskopsgården. Alexander har berättat sin egen version om hur det gick till. Tyvärr berättade han inte bara för Fanny utan även för pigan Justina (spelad av Harriet Andersson på helt rätt sätt). Justina skvallrar förstås för biskopen.

Nu ska Alexander erkänna meneden och även bestraffas. Alexander har vid det här laget förfinat sitt spel en del. Som han uttrycker det själv inför biskopen så har han blivit bättre på att ljuga. Vid några tillfällen lyckas Alexander genom smarta pikar och instick skaka om biskopen en del. (Senare erkänner biskopen till och med inför Emilie att han faktiskt är rädd för Alexander.)

Scenen håller på i över tio minuter och är briljant.

Exempel ett på perfekt iscensättning

Exempel två på perfekt iscensättning

”Tror du att vi leker, Alexander?” (Notera nackgreppet.)

”Jag tror att biskopen hatar Alexander. Det är vad jag tror.”

”Jag hatar dig inte. Jag älskar dig. Men kärleken är inte mjäkig, den är stark och kärv.”

”Du är ju en klok liten man, Alexander. Och du inser egentligen att spelet är förlorat.”

”Nå, vilket straff väljer du? Rottingen, ricinoljan eller mörka skrubben?”

Ett annat sort spel pågår mellan Edvard och Emilie. När jag såg F&A den här gången så snappade jag upp en hel del antydningar om att Edvard och Emilie faktiskt varit älskare redan när Emilie var gift med Oscar Ekdahl (Allan Edwall). Det här var nåt som jag missat eller inte riktigt noterat vid tidigare tittar. Det framkommer, framförallt i samtal mellan Helena Ekdahl (Queen Gunn Wållgren) och Isak Jacobi (Erland Josephson), att sönerna Ekdahl är lite… olika. Gusten och Carl är ”övererotiska” medan Oscar är av klenare virke.

När Emilie ska gifta sig med Edvard ställer Edvard krav, nu när de ska bli man och hustru. Emilie och barnen ska flytta in i biskopsgården och starta ett nytt liv. Allt ska de lämna bakom sig, inte bara kläder och prylar utan även gamla vänner och bekanta. Hela sitt gamla liv. Enligt Edvard måste man leva ett strikt och rent liv för att finna Gud. Hmmm. Det här kan ju aldrig gå bra. Men Emilie accepterar villkoren utan att tveka, men oroar sig för barnen.

Mot slutet av filmen har Emilie fått nog och hon förstår inte vad hon nånsin sett i Edvard. När hon kommer hem efter att ha besökt Helena i sommarhuset och upptäcker att Alexander misshandlats med rottingen och lämnats att sova på vinden rinner bägaren över. Jacobi anlitas för att föra bort barnen från biskopsgården. Emilie stannar heroiskt kvar.

Nu kommer vi till det tredje spelet och det handlar egentligen om en enda strålande scen, och det är förstås den mellan bröderna Carl (Börje Ahlstedt) och Gustav Adolf (Jarl Kulle) och biskopen. Scenen är för övrigt bortklippt från den kortare bioversionen vilket förstås är förståeligt men oförlåtligt. Bröderna besöker biskopsgården efter att barnen förts bort och vill övertyga biskopen om att låta Emilie få skilsmässa. Samtalet böljar fram och tillbaka. Korten spelas ut. Jarl Kulle spelar ut hela sitt register, bra sekonderad av en förvånansvärt lugn och sansad Börje Ahlstedt med tanke på hur hans rollfigur Carl normalt sätt brukar agera. Biskopen är iskall och pretentiös och Gusten orkar till slut inte med.

Jag älskar den här scenen och kan se den hur många gånger som helst.

Edvard: ”Brustenheten i vårt liv består till övervägande del av sönderslitna band mellan människor som har förutsättning att älska och akta varandra. Det är ett grymt och svårfattligt mysterium”.

Gusten: Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”… kyss mig där ryggen byter namn!

Jag avslutar med ett fjärde spel och det är den gode Isak Jacobi som använder sig av list, och en del till synes övernaturliga krafter, för att lura biskopen. Jacobi gör hembesök hos biskopen och vill köpa en gammal kista. Det är allmänt känt att biskopen har problem med pengar. Han spelar tydligen. Åtminstone känner Jacobi, bankir som han är, till detta. Jacobi erbjuder ett pris för kistan som biskopen inte kan motstå, och med kvicka fötter och magi lyckas Jacobi föra ut Fanny och Alexander från biskopsgården inuti kistan.

Efter detta börjar saker falla sönder för Edvard Vergerus. Kan det vara så att spelet snart är slut? Vi återkommer till Edvards slutliga fall i senare inlägg.

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem akter och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig. En sak jag vill poängtera är att jag på den här tiden var en övertygad Bergman-skeptiker. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Då julen 2003 skrev jag en kort text på ett gammalt filmforum om min upplevelse av 5-timmarsversionen och den klistrar jag in här nedan:

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

****

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen igen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även stora delar av Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Nej, dags att avsluta det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att sätta högsta betyg samt hänvisa till de kommande kåserierna. Se nedan för länkar till dessa!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras.

Uppdatering: Titlarna kom inte att ändras utan är som följer (klicka på titeln för att komma till respektive inlägg):

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Söndagar med Bergman: Saraband (2003)

Liv och en ung Erland

När Saraband släpptes så minns jag att det pratades en del om hur fult fotot var i den. Den var inspelad med digitala kameror och det sades att Ingmar Bergman själv var väldigt missnöjd med utseenden på den. Jag vet inte jag. Jag tyckte den såg helt ok ut. Jag misstänker att det hela var en av Bergmans vanliga utbrott där han ska såga sina egna filmer.

När jag läser på om inspelning på den som alltid eminenta sidan IngmarBergman.se lär jag mig att det inte var utseendet Bergman klagade på. Det var ljudet! Kamerorna som användes var unika i sitt slag, innehöll helt ny teknik, och det fanns bara fem exemplar i hela värden. SVT hyrde fyra stycken för inspelningen.

Problemet var bara att fläktarna som användes för att kyla ner den hårt arbetande elektroniken förde ett väldigt oväsen. Och för en ljudallergiker som Bergman gick det inte alls för sig. Från början var det tänkt att man skulle spela in hela filmen med tre kameror. Nu fick man begränsa sig till en kamera, en kamera som man dessutom fick kapsla in i nån form av väggisoleringsmaterial för att det inte skulle låta för mycket. När väl allt det här var löst så gick inspelningen ändå enligt uppgift bra.

Saraband är alltså en sorts uppföljare till Scener ur ett äktenskap, Bergmans tv-serie från 70-talet, som jag skrev om förra söndagen så det kändes ju naturligt att beta av den den här söndagen.

Huvudperson, eller vår ledsagare kanske man kan säga, är Marianne, dvs Liv Ullmanns rollfigur från Scener ur ett äktenskap. Hon har inte träffat sin före detta man Johan (Erland Josephson) på 30 år. Nu har hon dock rest till Johans sekelskiftesvilla i Orsa finnmark för att spendera en tid där.

Förutom Johan bor där även Johans son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks dotter Karin (Julia Dufvenius). Det råder en minst sagt spänd stämning mellan de figurer vi får träffa. Johan och Henrik mer eller mindre hatar varandra. Karin är en cellist som Henrik är lärare till. Henrik vill att Karin ska söka till en prestigefylld musikutbildning för att bli solist. Karin är inte lika säker. Över allt och alla hänger en skugga i form av Henriks fru Anna som dött två år tidigare. Marianne hamnar i stormens öga om man säger så.

Jag gillade en hel del med denna Bergmans sista (!) film. Den inleds gravallvarligt med vit text (Saraband) mot svart bakgrund till tonerna av tung och ångestfylld cellomusik. Det var nästan som en parodi. Nu fanns det ju en förklaring till cellomusiken (Sarabanden från Bachs femte cellosvit) så jag får köpa det. För övrigt använder Bergman samma musik i Viskningar och rop.

Efter de korta förtexterna får vi se en prolog där Marianne talar direkt till oss tittare. Det är helt stiliserat, inte realistiskt på nåt sätt. Marianne sitter vid ett stort bord helt täckt av foton. Hon berättar för oss vad som har hänt efter Scener ur ett äktenskap. Hon talar alltså direkt in i kameran, ett grepp som Bergman använt många gånger under sin karriär. Det görs tydligt att det här är en film och att den vet om det. Den här prologen kändes fräsch och fick mig direkt intresserad.

När Marianne sen anländer till sommarvillan så fortsätter hon prata förtroligt med oss tittare. Jag undrade hur länge hon skulle hålla på med detta. Ja, i princip hela filmen är svaret. I scener när hon är i dialog med någon så pratar hon givetvis med sin motpart men sen när den personen lämnar scenen så återgår hon ofta till att kommentera till oss tittare hur hon känner. Intressant.

Det var rörande att se framförallt Liv Ullmann igen efter att ha sett henne i tv-serien från 1973. Hon är helt underbar och uppvisar nån form av magisk utstrålning som är svår att värja sig ifrån. Erland Josephson har blivit gammal men levererar sina bitska repliker med härlig precision. Vissa saker som kommer ur hans mun via Bergmans penna är så dräpande att de blir roliga. Som t ex när han under en uppgörelse med sin son Henrik tycker bättre om Henrik när Henrik är öppen med sin avsky för sin far. ”Då finns i alla fall ett hederligt litet hat i den allmänna svampigheten”. Jo, jag tackar jag.

I och med att jag tittat på många Bergman-filmer eller återbesökt mina gamla texter om hans filmer på sistone så var det kul att man fick en bonus i Saraband i form av mängder av callbacks till hans tidigare filmer. Dels är det ju samma teman här som i många av hans andra filmer. Döden, livet, ångesten, kärleken, vad är meningen med allt – ja, de gamla vanliga sakerna. Men vi får även mer handfasta referenser som t ex när Marianne tar tid med sin klocka. En minut ska hon vänta innan hon ska väcka Johan som sover i en stol på verandan. Det här bara måste vara en återkoppling till Vargtimmen där ju Max von Sydow är den som mäter hur lång en minut (verkligen) är.

Hur sköter sig skådisarna i övrigt? Ja, Erland och Liv är som sagt underbara. Börje Ahlstedt är väl Börje Ahlstedt. Han har sin stil och han kör på den. Av nån anledning kom jag ändå hela tiden att tänka på SVT-serien Stjärnorna på slottet när han var med där och drev alla till vansinne genom sitt arroganta sätt.

Julia Dufvenius då? Jo, det måste ha varit nån form av eldprov för henne. Bergmans dialog kan inte har varit den lättaste. En sak jag dock inte kan klaga på är det faktum att dialogen inte känns naturlig för hennes 19-åriga rollfigur. Nej, den är så klart inte naturlig alls. Det är ju Bergman som skrivet den, och det är en del av grejen eftersom filmen inte alls eftersträvar nån form av realism. Problemet är bara att Dufvenius bitvis kanske inte riktigt klarar av leverera på det sätt som behövs. Det kändes överspelat. Hon tog i för mycket. Men jag tyckte ändå hon var bra som helhet.

Slutligen måste jag nämna en annan metadetalj som jag inte blir klok på. I filmen återkommer ett foto på Henriks döda fru Anna. På IngmarBergman.se läser jag att den som är på fotot i själva verket är Bergmans fru Ingrid som dog 1995 och som filmen är tillägnad. Så det vore ju en intressant detalj om det vore just hon. Men det är bara det att jag inte tycker att det är hon. Det ser inte ut som det i alla fall. Jag har försökt hitta foton på en ung Ingrid von Rosen för att jämföra men jag tycker inte det är samma person. De är ganska lika men ändå inte. Nåväl. Jag får släppa det.

Jag delar ut en trea till Saraband. Det är den värd. Jag återkommer nästa söndag med vad som kanske är mitt sista inlägg i det här projektet som inleddes i juli 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag ser det inte. Det är inte samma person. Det måste vara en myt det här att det ska vara Ingmars hustru Ingrid. Kvinnan till vänster är en svensk skådespelerska som jag bara inte kan placera just nu.

Hilarious när Börje Ahlstedt och Peter Harryson grälar i Stjärnorna på slottet

%d bloggare gillar detta: