Sista söndagen med Bergman: F & A – Den kalla och varma familjen

All good things come to an end, som det heter på utrikiska.

(Rackarns att det ofta dyker upp engelska uttryck i huvudet istället för svenska.)

För nästan exakt ett år sen inledde jag mitt Ingmar Bergman-tema här på bloggen. Jag kallade det ett sommartema inledningsvis, och visst, det inleddes en sommar men har nu alltså hållit på, med inlägg en gång i veckan, under över ett år.

När jag startade temat hade jag redan sett och skrivit om drygt 30 av Bergmans filmer. Vissa av dessa texter hade jag även publicerade på bloggen sen tidigare medan andra hade lagts upp på gamla filmforum men inte på bloggen. Temat gick ut på att lägga upp alla gamla texter samt bocka av de filmer jag inte hade sett.

Inledningsvis gick det smidigt eftersom jag hade sett de flesta av filmerna. Jag gick i kronologisk ordning och fyllde i de få luckor jag hade, bl a Bergmans regidebut Kris, spionfilmsfiaskot Sånt händer inte här och färgfilmskalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor. En trevligare upptäckt var Bergmans två dokumentärer om Fårö, Fårödokument och Fårödokument 1979.

Under våren började det gå lite segare men efter en liten paus med bl a en skidresa till Serre Chevalier så kom jag tillbaka med förnyade krafter spurtade mot mål. Nu känner jag att jag har nått vägs ände, och jag stannar på det fina jämna numret 50 sedda filmer. Det känns helt rätt att stanna nu. Visst finns det några filmer kvar att se. Det handlar främst om ett antal tv-teater-filmer som jag valt bort eller helt enkelt inte fått tag på.

Den sista film jag såg var alltså den fem timmar långa tv-versionen av Fanny och Alexander och jag blev fullkomligt besatt av den. Det var en ren njutning att se den. När jag skulle skriva om detta mastodontverk så blev det till slut så att jag delade upp det hela i flera inlägg i form av funderingar kring teman eller andra detaljer i Fanny och Alexander. Egentligen blev det kanske mest en uppräkning av olika scener som jag tyckte mycket om, men det kanske är mer av en ärlig hyllning än att försöka göra djupgående tolkningar om vad filmen egentligen handlar om.

En sak som slog mig och som jag hade missat under tidigare tittar på Fanny och Alexander var det faktum att familjen Ekdahl inte var problemfri på nåt sätt. Här hittar vi minsann vår beskärda del av mörker. Otrohet är mer regel än undantag, och det gäller inte bara den övererotiska Gustaf Adolf (Jarl Kulle). Carl (Börje Ahlstedt) behandlar sin tyska fru Lydia (Christina Schollin) som skit. De har en jobbig relation, men bättre att vara tillsammans i helvetet än ensam, typ. Carl är en slarver med spelskulder upp över öronen, och så är han förstås övererotisk som Helena Ekdahl konstaterar.

En som inte är övererotisk är Emilies (Ewa Fröling) man Oscar (Alan Edwall) och det antyds att Emilie hittar tillfredsställelse på andra håll, med andra män. Även det här hade jag missat under tidigare tittar. Under frukosten på juldagsmorgonen fnittras det när Emilie får höra att det är den stilige biskopen Edward Vergerus som ska hålla i julottan. Aha, Emilie och biskopen har haft ihop det tidigare. Minsann!

Det som skiljer familjen Ekdahl från det kalla helvetet som vi får uppleva hos Edward & Co på biskopsgården är att det i grunden finns en värme här. Hos Ekdahlarna får man lov att göra misstag. Man får lov att vara svag. Man får lov att glömma sina problem och sväva ut i förströelser och fantasi.

Biskopens familj har samma typer av problem som familjen Ekdahl men här ska allt sopas under mattan och förtryckas. Man (eller snarare: Edward) lever i villfarelsen att man med religion och genom att leva som en asket på nåt sätt kan rena sig själv. Han lurar sig själv och nånstans vet han ju om det också. Edward skiljer sig inte från nån annan. Hans högvördighet har sina problem, ekonomiska och andra. Men han tror att han är bättre än andra eftersom han lever i ett kärvt och osmyckat hem där soppan under middagen intas under tystnad. Kallt, iskallt. Barnen känner ju av det här direkt och avskyr det från första stund. För Emilie tar det lite längre tid eftersom hon också, inledningsvis, lurar sig själv.

I slutet av filmen återvänder barnen och Emilie till familjen Ekdahl och även till teatern, som ju är en familj i sig. Gusten håller sitt tal om hur Ekdahlarna älskar sina undanflykter och att man ska glädja sig åt den lilla världen: den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna! Ja, men då gör vi väl det tycker jag. 🙂

Därmed är temat slut och vi får se hur lång tid det dröjer innan jag ser en Bergman-film igen. Nu kan jag återgå till att till slut snickra ihop den där årsbästalistan för 1972.

Söndagar med Bergman: F & A – Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch

Jag vet inte hur mycket vettigt jag egentligen kommer ha att säga i det här inlägget förutom att Gunn Wållgren är en äkta skådespelardrottning. Det riskerar att inte bli nåt mer än ett rent hyllningsinlägg med bifogade bilder utan nåt vidare djup. Men det är väl kanske gott så. För att hylla Queen Gunn är själva poängen. Och så slänger jag in en bonus om Fanny i slutet.

Det märkliga med Gunn i relation till Ingmar Bergman är att hon nästan aldrig jobbade med dämonregissören. Förutom rollen som Helena Ekdahl i Fanny och Alexander så var Gunn med i en uppsättning av en Strindbergpjäs för Radioteatern 1947. Det måste ha varit nåt som inte klickat. Bergman har ju annars för vana att återkomma till samma skådisar om och om igen. Bergmans lilla fasta trupp. Med Gunn tog det 35 år innan de skulle jobba ihop igen. Var hon för mycket av en stjärna, stark och dominerande för Bergman månntro?

Under inspelningen av Fanny och Alexander var Bergman dock allt annat än missnöjd. På IngmarBergman.se hittar jag följande typiska Bergman-citat om hans känslor när filmens klippning inleddes:

”Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra.”

Jag håller med Bergman. Gunn Wållgren är riktigt bra. Hon spelar alltså Helena, familjens Ekdahls matriark och Fanny och Alexanders farmor. En del av familjens söner tror kanske att det är de som styr i familjen men det är ganska snart uppenbart att det är Helena som är den bestämmer.

De scener jag uppskattar mest med Gunn är de när hon samtalar med andra medlemmar av familjen eller personer som finns i kretsen kring den Ekdahlska klanen.

Först ut under julaftonsnatten i den första akten är hennes gamle älskare och bäste vän Isak Jacobi. Det är ett mysigt samtal mellan två människor som känner varandra väldigt väl och är öppna med varandra. Det är lite oklart var, hur och när de har haft ihop det, och om det skedde redan innan Helenas make gick bort. Men det verkar vara lite så med Ekdahlarna; man har affärer vid sidan om, det är sen gammalt. Det är kanske därför Helena inte verkar vidare upprörd över att hans son Gusten (Jarl Kulle) är öppet otrogen med de unga pigorna. Men så är ju Gusten övererotisk också, ett drag som han tydligen ärvt från sin far.

Efter att nu ha sett den fem timmar långa tv-serien åtminstone två gånger så har jag insett att min favorit bland de fem akterna är den fjärde akten, Sommarens händelser. Den inleds med regn och bilder av ett gult sommarhus med vita knutar i skärgården. Där inne sitter Helena Ekdahl i en vit klänning och vilar. Resten av familjen har tagit båten längre ut i skärgården för en utflykt.

Nu är hon ensam kvar och sitter och filosoferar. Under aktens gång kommer hon få besök av diverse personer: pigan Maj, sin egen son Oscar i form av ett spöke, Emilie som flytt från Biskopsgården, Gusten och hans fru Alma (Mona Malm), barnbarn som plockat smultron. Men först ringer Isak och de pratar fram tills att åskan bryter samtalet. Alla kommer till Helena med sina problem, sin oro eller bara smultron uppträdda på ett grässtrå. Helena tar det hela med ro, värme, allvar och humor, och Gunn Wållgren gestaltar det så perfekt man kan tänka sig.

Jag avslutar det här inlägget med att lyfta fram Fanny som en rollfigur som inte är betydelselös. Jag har sett en del kritik kring varför filmens titel är Fanny och Alexander då dessa kritiker tycker att allt fokus är på Alexander och att Fanny är en bifigur. Jag håller inte riktigt med. Jag vet inte om det kanske är skillnad i hur mycket Fanny är med i tv-versionen jämfört med den kortare bioversionen men i tv-versionen så tycker jag hon faktiskt har en egen historia i filmen.

Ja, i fokus Alexander, det är helt klart. Men Fanny är hela tiden med och bidrar på sitt sätt. Hon är Alexanders stöd och partner in crime i striden eller maktspelet med biskopen. Inledningsvis är varken hon och Alexander nöjda med sin mors nya val av make men de gör inte uppror utan niger, bockar och låter biskopen klappa deras kind. Först ut att vara rebell är Alexander som inte önskar biskopen god natt och visar mer öppet hur mycket han avskyr sin styvfar. Fanny är fortfarande eftergiven även om det är motvilligt.

Fannys uppror och det jag skulle kalla Fannys revansch kommer efter att Alexander har straffats med tio plus ett piskrapp för att ha ljugit. Det hela utspelar sig i Fannys närvaro och hennes blickar säger allt. Mycket bra skådespelat här av unga Pernilla Allwin. Här märker man att Fanny har fått nog. Hon har fått nog av biskopsgården, av biskopen, av hans bestraffningar, av att vara inspärrad. Så när biskopen efter att ha skickat upp den blåslagne Alexander på vinden för natten för att sona sitt brott så kan hon inte längre vara eftergiven när biskopen tror att han ska få klappa hennes kind.

En perfekt avslutning på en perfekt scen. Detta ser jag som början på slutet för biskopen, och hans näve knyts mycket riktigt i frustration. Återigen händer det med händer.

Jag återkommer nästa söndag med mina sista funderingar och iakttagelser kring Fanny och Alexander.

Söndagar med Bergman: F & A – Humoristen Bergman

Ingmar Bergmans filmer är ju rena skrattfesterna, det vet väl alla? Eller inte. Nej, jag får ju för mig att det allmänna intrycket, den allmänna sanningen, är att det handlar om rejält dystra och ångestfyllda saker. Och, visst, filmer som Jungfrukällan, Tystnaden och Nattvardsgästerna får mig inte direkt att dra på smilbanden. Men faktum är ändå att Bergman gjorde en del komedier, speciellt i början av karriären. Och jag tycker humorn ofta även följde med i de mer dramatiska filmerna.

När jag på Filmtipset söker på ”Ingmar Bergman” och ”Komedi” får jag upp sju träffar. Hehe, ja, om man har gjort över 50 filmer så kanske inte sju är en så stor siffra. Hur som helst, bland dessa hittar vi t ex den underbara Sommarnattens leende, som kanske är Bergmans varmaste och roligaste film. En annan komedi är Kvinnors väntan som innehåller en klassisk scen i en hiss med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck. Dialogen mellan dessa båda, i Kvinnors väntan och i andra filmer, är svårslagen. Det är skruvad kulsprutedialog fylld med fyndiga förolämpningar.

På listan av komedier har vi även totalfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Detta måste vara Bergmans mest renodlade komedi. Tyvärr är det även en av hans absolut sämsta filmer och rent trams. En liten trivia som kopplar ihop den filmen med Fanny och Alexander är att vi ser Jarl Kulle och Mona Malm i bägge filmerna. Ja, Bergman gillar ju att återkomma till samma skådisar.

En film som Det sjunde inseglet dök inte upp i sökresultatet men jag vill nog ändå hävda att den innehåller en hel del komiska inslag. Fast drama med komiska inslag är kanske den rätta beskrivningen av den filmen. För det finns komiska inslag. Ta bara scenen där Döden (den suveräne Bengt Ekerot) sågar ner trädet där en skådespelare har klättrat upp för att komma undan.

Döden: ”Jag sågar ner ditt träd för att din tid är ute.”
Skådespelaren: ”Det går inte. Jag har inte tid. Jag har min föreställning.”
Döden: ”Den är inställd. På grund av dödsfall. Ditt kontrakt är uppsagt.”

Nu till Fanny och Alexander. Har vi några lustigheter här? Jo, men det tycker jag väl. Det mest uppenbara och som många känner till är väl Börje Ahlstedt och hans stearinljus-show. Nu tycker jag själv att just den scenen inte är speciellt rolig. Den är mest konstig. Det var alltså sånt här man roade sig med på tidigt 1900-tal i Sverige. Nej, då gillar jag nog en del av scenerna mellan Ahlstedts farbror Carl och hans tyska fru Lydia (spelad av Christina Schollin) mer. Lydia är trängtande och klängig och pratar som drottning Silvia. Carl, eller mein Carlschen som Lydia kallar honom, är en slarver som inte gör många rätt och behandlar sin fru som skräp.

Jag vet inte varför, men det är så överdrivet att jag fann det hela roligt. Som t ex när Carl, denna ekonomiska katastrof till man som alltid i behov av pengar, vill att Lydia ska tala med Helena Ekdahl om ett lån. Just Ahlstedts sätt att säga ”Åh fy satan! Mitt ben!” är obetalbart. Och när Schollin byter till tyska med ”Du bist böse!” men avslutar med ”Jag måste gråta”. Varför tycker jag det här är roligt? Jag tror väldigt mycket hänger på skådisarna och hur de framför sina repliker. Klockrent i det här fallet.

Lydia: ”Jag talar inte med din mor. Jag går hem. Du bist böse! Jag måste gråta.”

Carl: ”Herregud min skapare, att ständigt behöva medverka i denna dåliga fars, usla fars.”

Oooooooops!

Lydia: ”Mein Carlschen, mein liebling.”

Carl: ”Åh fy satan! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben!”

En hel del av scenerna som utspelar sig på teatern har små humoristiska guldkorn. Som t ex när mysige Sune Mangs efter att Emilie låtit meddela att hon ska sluta på teatern efter en dyster tystnad utbrister ”Nu behöver jag en sup och en smörgås. Är det nån som följer med?”. Ja, en sup och en smörgås med Sune Mangs skulle jag inte tacka nej till. Och Heinz Hopf hakade ju också.

Jag gillar även (förstås!) Gunn Wållgrens leverans av sin dialog och hennes spel överlag. Hennes återkommande samtal med bäste vännen Jacobi (Erland Josephson) är både roliga och mysiga. Det är varmt mänskligt och roligt på samma gång.

”Tycker du det skulle vara otrevligt om jag gråter en liten stund?”
*Helena försöker gråta*
”Äh, min själ, det går ju inte. Det blir ju ingenting. Jag får lov att dricka lite mer konjak.”

Den kanske roligaste scenen är väl ändå den där Gusten (Jarl Kulle) och Carl (Ahlstedt) besöker biskopen. Det är en ren uppvisning i framförandet av skriven dialog. Det är inte realism det handlar om. Alls. Det är så skrivet det kan bli. Det är Bergmans grej. Det här är en show, inte diskbänk. Alla tre i scenen briljerar men det är Kulle som ju får de där underbara monologerna när han mejar ner biskopen. Tror han. Men vi som sett Fanny och Alexander vet ju att scenen fortsätter och att det är biskopen (och Emilie) som får sista ordet. Men resan dit är Gustens.

Och därmed har vi kommit ett steg närmare på vår resa mot Bergman-temats slut. Nästa söndag handlar det om Gunn Wållgren och Fanny.

Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.

Söndagar med Bergman: F & A – Maktspelet med biskopen

Jan Malmsjö i Scener ur ett äktenskap

Denna söndag är det dags att fokusera på den onde biskopen, Edvard Vergerus. Rollen skulle ha spelats av Bergman-veteranen Max von Sydow var det tänkt. (Och rollen som Emilie Ekdahl, Edvards blivande maka, var troligen skriven för Liv Ullmann. Nu blev det istället Ewa Fröling som fick rollen som Emilie. Exakt varför vet jag inte, men Fröling är helt rätt i rollen.)

När von Sydows agent försökte förhandla till sig ett alldeles för högt gage så gav man rollen till Jan Malmsjö istället. Även här känns det som perfekt rollbesättning. Men det är väl alltid så; om en skådis funkar i en roll så är det svårt att i efterhand tänka sig nån annan.

Just Malmsjö känns ändå som ett lyckokast. Jag kan tänka mig att biopubliken på den tiden blev ganska överraskade när Malmsjö levererade en perfekt insats som den principfaste och bistre biskopen. För jag antar att man då såg Malmsjö som en gladlynt underhållare och sångare. Det här var nåt helt annat.

Nu hade Malmsjö faktiskt varit med i en mindre roll i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men den rollfiguren kunde inte vara mer olik den iskalle biskopen (se bilden ovan).

När jag såg Fanny och Alexander nu senast så kändes det som att det hela tiden pågick ett maktspel mellan biskopen och ett antal andra personer. Jag skriver inte maktkamp eftersom det kändes mer som ett spel där det gällde att spela sina kort rätt och vid rätt tillfälle.

Först och främst, och det måste väl ses som hela filmens viktigaste inslag, har vi ju Alexander och hans hat, rätt och slätt, mot biskopen. Alexander känner redan från början avsmak, och en del rädsla inför biskopen. Men han vägrar ge med sig, trots att biskopen är ”andligen starkare” som biskopen själv uttrycker det. Fast frågan är ju vem som i slutändan var andligast starkast?

I den andra akten möts Alexander och biskopen för första gången och Alexander är i klart underläge. Han har inte riktigt lärt sig navigera situationen på rätt sätt och trycka på de knappar som biskopen reagerar på. Men han försöker. Till slut erkänner han sin lögn (eller som jag skulle kalla det: sitt historieberättande).

Senare, i en av filmens absolut mest intensiva scener, är det dags igen. Det här utspelar sig på biskopsgården efter att Emilie och biskopen har gift sig och Fanny och Alexander har flyttat dit. Det har kommit till biskopens kännedom att Alexander har ljugit om biskopens tidigare fru och barn. Alla tre omkom tragiskt när de föll i vattnet nedanför biskopsgården. Alexander har berättat sin egen version om hur det gick till. Tyvärr berättade han inte bara för Fanny utan även för pigan Justina (spelad av Harriet Andersson på helt rätt sätt). Justina skvallrar förstås för biskopen.

Nu ska Alexander erkänna meneden och även bestraffas. Alexander har vid det här laget förfinat sitt spel en del. Som han uttrycker det själv inför biskopen så har han blivit bättre på att ljuga. Vid några tillfällen lyckas Alexander genom smarta pikar och instick skaka om biskopen en del. (Senare erkänner biskopen till och med inför Emilie att han faktiskt är rädd för Alexander.)

Scenen håller på i över tio minuter och är briljant.

Exempel ett på perfekt iscensättning

Exempel två på perfekt iscensättning

”Tror du att vi leker, Alexander?” (Notera nackgreppet.)

”Jag tror att biskopen hatar Alexander. Det är vad jag tror.”

”Jag hatar dig inte. Jag älskar dig. Men kärleken är inte mjäkig, den är stark och kärv.”

”Du är ju en klok liten man, Alexander. Och du inser egentligen att spelet är förlorat.”

”Nå, vilket straff väljer du? Rottingen, ricinoljan eller mörka skrubben?”

Ett annat sort spel pågår mellan Edvard och Emilie. När jag såg F&A den här gången så snappade jag upp en hel del antydningar om att Edvard och Emilie faktiskt varit älskare redan när Emilie var gift med Oscar Ekdahl (Allan Edwall). Det här var nåt som jag missat eller inte riktigt noterat vid tidigare tittar. Det framkommer, framförallt i samtal mellan Helena Ekdahl (Queen Gunn Wållgren) och Isak Jacobi (Erland Josephson), att sönerna Ekdahl är lite… olika. Gusten och Carl är ”övererotiska” medan Oscar är av klenare virke.

När Emilie ska gifta sig med Edvard ställer Edvard krav, nu när de ska bli man och hustru. Emilie och barnen ska flytta in i biskopsgården och starta ett nytt liv. Allt ska de lämna bakom sig, inte bara kläder och prylar utan även gamla vänner och bekanta. Hela sitt gamla liv. Enligt Edvard måste man leva ett strikt och rent liv för att finna Gud. Hmmm. Det här kan ju aldrig gå bra. Men Emilie accepterar villkoren utan att tveka, men oroar sig för barnen.

Mot slutet av filmen har Emilie fått nog och hon förstår inte vad hon nånsin sett i Edvard. När hon kommer hem efter att ha besökt Helena i sommarhuset och upptäcker att Alexander misshandlats med rottingen och lämnats att sova på vinden rinner bägaren över. Jacobi anlitas för att föra bort barnen från biskopsgården. Emilie stannar heroiskt kvar.

Nu kommer vi till det tredje spelet och det handlar egentligen om en enda strålande scen, och det är förstås den mellan bröderna Carl (Börje Ahlstedt) och Gustav Adolf (Jarl Kulle) och biskopen. Scenen är för övrigt bortklippt från den kortare bioversionen vilket förstås är förståeligt men oförlåtligt. Bröderna besöker biskopsgården efter att barnen förts bort och vill övertyga biskopen om att låta Emilie få skilsmässa. Samtalet böljar fram och tillbaka. Korten spelas ut. Jarl Kulle spelar ut hela sitt register, bra sekonderad av en förvånansvärt lugn och sansad Börje Ahlstedt med tanke på hur hans rollfigur Carl normalt sätt brukar agera. Biskopen är iskall och pretentiös och Gusten orkar till slut inte med.

Jag älskar den här scenen och kan se den hur många gånger som helst.

Edvard: ”Brustenheten i vårt liv består till övervägande del av sönderslitna band mellan människor som har förutsättning att älska och akta varandra. Det är ett grymt och svårfattligt mysterium”.

Gusten: Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”… kyss mig där ryggen byter namn!

Jag avslutar med ett fjärde spel och det är den gode Isak Jacobi som använder sig av list, och en del till synes övernaturliga krafter, för att lura biskopen. Jacobi gör hembesök hos biskopen och vill köpa en gammal kista. Det är allmänt känt att biskopen har problem med pengar. Han spelar tydligen. Åtminstone känner Jacobi, bankir som han är, till detta. Jacobi erbjuder ett pris för kistan som biskopen inte kan motstå, och med kvicka fötter och magi lyckas Jacobi föra ut Fanny och Alexander från biskopsgården inuti kistan.

Efter detta börjar saker falla sönder för Edvard Vergerus. Kan det vara så att spelet snart är slut? Vi återkommer till Edvards slutliga fall i senare inlägg.

Söndagar med Bergman: F & A – Det händer med händer

En sak jag noterade nu när jag såg om Fanny och Alexander var hur ofta skådespelarnas händer var i fokus.

Det brukar ju sägas om Bergman att han älskar det mänskliga ansiktet. Skådespelarnas ansikten visas ofta i närbild så att de fyller i princip hela bildrutan. Jag tror Bergman även är förtjust i händer, fast kärleken kanske inte är lika stark. Jag menar, ett ansikte kan ju uttrycka så pass mycket mer nyanserade känslor. Men händer kan ibland vara ett effektivt sätt att berätta något eller visa på en känsla. De kan uttrycka makt, kärlek, ömhet, desperation, längtan, våld eller, som så ofta i Fanny och Alexander, hot om våld.

I Fanny och Alexander är det främst den onde biskopen Vergerus, briljant spelad av Jan Malmsjö, som låter händerna tala. Första gången jag tänkte på detta med händer var när biskopen kommer för att lämna sina kondoleanser efter att Emilies (Ewa Fröling) man Oscar har gått bort. Biskopen sträcker fram sin hand för att trösta, men tvekar. Anar man att det kanske funnits nån form av relation mellan de båda när Oscar fortfarande var i livet? Till slut smeker biskopen Emilies nacke och Emilie tittar förskräckt (eller förtjust?) upp. Just bilden av biskopens utsträckta hand mot ett huvud kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg men då kommer det vara ett av barnen Ekdahl som är den tänkta mottagaren för hans smekning.

Nästa gång händerna är i fokus är det återigen biskopen som står för grannlåten. Den här gången är det stackars Alexander (Bertil Guve) som ska prata med biskopen om skillnaden mellan sanning och lögn. Detta är en lika briljant som otäck scen. Våldet hänger i luften, och det mesta uttrycks genom biskopens händer, Guves svarta ögon som oftast ändå tittar ner och Malmsjös iskalla leverans av dialogen. Just hur Malmsjö inte är überelak från början är det som lyfter scenen. Han är inställsam, till synes snäll, men både Alexander och vi tittare vet att det enbart är en illusion. Malmsjö använder både sina händer och dialogen för att få fram den här känslan. Som avslutning bjuds vi på ett sånt där patetiskt nackgrepp som översittaren Zlatan är expert på. Men det kanske obehagligaste var ljudet som biskopens finger gjorde mot Alexanders huvud när han knackade på det och sa ”Bra svarat, min gosse!”.

”Under den gångna tiden har din mor då och då vänt sig till mig med sina bekymmer och det är ju helt naturligt” ”Vi har också talat om dig, min gubbe!”

”Varför vill man inte tala sanning?” ”Vi har god tid, Alexander, och jag är så till den grad intresserad av ditt svar att jag tänker vänta hur länge som helst” ”Ja, det tror du inte men det är faktiskt sant”

”Man ljuger för att vinna en fördel” ”Bra svarat, min gosse!”

”Vi har alltså kommit överens om att den som ljuger vill vinna en fördel” ”Vilken fördel ansåg du dig vinna genom att påstå att din mor sålt dig på cirkus?”

”Gå nu fram till din mor och be henne om förlåtelse…” ”Du hör vad jag säger”

Ett betydligt finare och varmare ögonblick, om än sorgligt och melankoliskt, som involverade händer var när farmor Helena Ekdahl (Gunn Wållgren) träffar sin döde son Oscar (Allan Edwall) som ett spöke under den fjärde akten, kallad ”Sommarens händelser”. Helena sitter i sommarhuset och får besök av diverse personer. Tidigare i filmen har spöket Oscar visat sig för både Alexander och Fanny men aldrig sagt nånting eller fysiskt interagerat med någon utan mest glidit omkring eller klinkat på en cembalo. Men här pratar han med Helena (till slut) och hon tar hans hand och minns tillbaka till när han var ett litet barn. En vacker scen.

”Ja, ser du Oscar, precis så är det” ”Man är gammal och man är barn på samma gång”

”Får jag ta din hand?”

”Jag minns din hand när du var barn” ”Den var liten, fast och torr” ”Din handled var så förfärligt smal”

Under filmens femte och sista akt (”Demonerna”, förstås!), efter att barnen Ekdahl räddats från biskopen av Isak Jacobi, går Alexander vilse i Jacobis labyrint till hem. Han irrar omkring tills han i en av salarna återigen träffar på sin döde far Oscar. Nu pratar Oscar med Alexander men fortfarande verkar det som att han inte kan röra honom då hans tröstande hand stannar några centimeter från Alexanders axel.

Jag återkommer nästa söndag med fler tankar, och bilder, om Fanny och Alexander. Ha det bra och ta HAND om varandra.

”Nästan allihop är idioter” ”Du måste vara rädd om människor, Alexander”

Speedrecensionsdagar!

SpeedOm en vecka åker jag till Alperna för att åka skidor i dagarna sju. Under den veckan hade jag tänkt att köra ett uppsamlingsrace med korta och kvicka recensioner av filmer som jag har sett men inte kommit mig för att skriva om. Men sen kom jag på att det är bättre att köra detta när jag faktiskt har tid och möjlighet att svara på de kommentarer som kommer att ”välla in”. 😉 Skämt åsido, det är ju trevligare att visa att man uppskattar kommentarer genom att faktiskt svara på dem också. Så, därför börjar från och med imorgon lördag speedrecensionsdagar här på bloggen. Varje dag, kl 6 och kl 18 poppar det upp en ny kortrecension. Välkomna!

American Hustle eller Min värsta bioupplevelse

American HustleHur ska jag börja den här texten? Kanske med sanningen. I måndagskväll hade jag den värsta bioupplevelse jag nånsin har haft. Det var en upplevelse som gjorde mig irriterad, arg, kränkt, illamående och slutligen ledsen.

Det hela började med att jag efter jobbet mötte upp Henke och hans kompis Vanessa i Kista galleria för att se American Hustle. Alla vi tre jobbar i Kista så det kändes smidigt att utnyttja SF:s salonger där. Vi skulle egentligen ha sett filmen på en förhandsvisning som ordnades av Stockholms Filmfestival men både jag och Vanessa misslyckades med att få biljetter. Så det fick bli Kista en måndagkväll istället. Inget konstigt med det kan man tycka. Själv har jag fem minuters promenad från jobbet till biografen, eller filmstaden om man så vill. Det kan ju inte bli smidigare. I somras såg Henke och jag World War Z där på en skön visning. Jag sett andra filmer där ett antal gånger och egentligen aldrig inte stött på några problem även om biografen och gallerian inte är jordens mysigaste platser.

Vi har bra platser, i mitten på rad 6 tror jag det var. Under reklamen kommer det in ett par (jag tror det var ett par) där killen, som sätter sig bredvid mig, har en bägare fylld till bredden med Fiffis favoritsnacks, nämligen baconchips. Vi skämtar, tar bilder, twittrar och skrattar om detta. Det här blir ju en kul historia att berätta på nästa filmspanarträff…

Nån gång innan filmen drar igång så kommer det in ett stort gäng ungdomar. De slår sig, högljutt, ner på raden bakom oss. Det kanske handlar om 10 personer. Flertalet är killar men två eller tre är tjejer. Jag har egentligen ingen uppfattning om antalet. Den informationen fick jag från Henke under vårt välbehövliga terapisamtal på telefon efter att vi kommit hem efter visningen.

Fiffi brukar berätta, både muntligt och skriftligt på sin blogg, om hur jobbigt det är att gå på bio på Heron City. Jag tror hon satt upp det stället på sin svarta lista. Det är inte värt det, helt enkelt. Jag har på ett sätt kunnat relatera till det som Fiffi säger om folk som stör under visningarna, folk som inte visar nån som helst respekt, som pratar, tar upp mobilen, sparkar en i stolsryggen osv. På ett sätt har jag kunnat det. Men inte helt och fullt på ett känslomässigt sätt.

Nu kan jag det.

Fram till nu har jag helt enkelt varit förskonad från den typen av (bio)terrorism. Det kan bero på att jag väldigt sällan går på de allra populäraste filmerna på de populäraste tiderna. En storfilm brukar jag oftast hålla mig borta ifrån och sen se när hajpen lugnat sig lite. Jag går istället och ser Alexander Paynes senaste runt kl 12 på Bio Sture. Det är mysigare.

Visst har jag varit med om folk som pratar, prasslar, lyser upp salongen med sin mobil, men då har det mer handlat om folk som tror de sitter hemma i soffan. Folk som inte vet bättre eller som liksom inte tänker på att de stör andra, t ex med prasselpåsar med mandariner. Pensionärer är duktiga på detta.

Vad jag fick uppleva i måndags i Kista under visningen av American Hustle var något helt annat. Detta var en medveten terrorism. Killarna på raden bakom hos tjoade, sparkade i stolsryggen, sörplade läsk, rapade, skrek, tjafsade, pratade, stönade. De gjorde helt enkelt allt de kunde för att störa alla andra i salongen.

Ofta är det ju inte ovanligt att det under en films inledning förekommer ett visst sorl i salongen som efter kanske fem, sex minuter sakta dör ut då alla koncentrerar sig på filmen. Det kan nästan vara en skön känsla, just detta. Efter ett tag stod det klart att det inte skulle hända här. I efterhand är det lätt att vara efterklok och konstatera att vi helt sonika skulle ha lämnat salongen och bett om pengarna tillbaka eftersom det inte gick att se filmen på ett vettigt sätt.

HulkVar det inte några som sa till ungdomsgänget? Jo, det var det. Både paret till vänster om oss (det var inte baconchipsparet utan ett annat) och Henke själv vände sig om, höjde rösten och bad dem att vara tysta. Det hjälpte inte. Det blev kanske tyst i en minut men sen var de igång igen. Jag tror att de bara var ute efter just såna reaktioner. De sökte uppmärksamhet, bekräftelse och… ”respekt”.

De kanske trodde att de skulle få se en helt annan film än den ”dramakomedi” som American Hustle är. Jag antar att de var ute efter en cool actionfilm. När det nu var ”fel” typ av film så fanns det inget annat för dem att göra än att förstöra visningen för oss andra.

På raden bakom oss hade vi alltså ett gäng neandertalare (eller dess föregångare vad de nu kallas… amöbor, urdjur?). Snett framför mig satt två tjejer som konstant tjattrade. De tog upp sina mobiler var femte minut för att kolla upp nånting. Vid ett tillfälle såg jag att de gick in på IMDb för att hitta en bild på Christian Bale för att se om det faktiskt var han som spelade mannen med överkamningens överkamning. Det var åtminstone relaterat till filmen men icke desto mindre störande. Och till höger om mig på samma rad satt alltså baconchipskillen.

Nu ska det sägas att de mobilsurfande tjejerna och baconchipskillen i princip var Moder Teresa jämfört med ungdomsgänget på raden bakom. Henke nämnde efter visningen att om han hade haft en pistol så hade han skjutit dem. Ja, så var faktiskt känslan, och jag blev rädd av den.

Under filmen droppade några av gänget av. När en kvart återstod gick de två sista ut under prat och en avslutande busvissling. När vi kom ut ur salongen hände ytterligare en grej som spädde på den migränframkallande stämningen… Vi passerar en man som står och grälar med SF:s personal. Han verkar vara pappan i en familj som sett en film där delar av publiken varit störande. Pappan tycker inte han får gehör för sina klagomål. Han får höra att han borde ha gått ut och pratat med personalen, tror jag. I vilket fall, stämningen är tryckt och pappan är som en spänd fjäder, redo att lossa, upprörd. Det känns passande.

Under min cykelfärd hem i mörkret kände jag mig illamående. Kanske berodde det på adrenalinpåslaget och att jag hade suttit under två timmar och hållit en explosion inombords. Jag blev även ledsen då jag kände att de där jävla idioterna hade tagit något ifrån mig. Jag kände mig bestulen och kränkt. Det kanske kan tyckas överdrivet, men de hade tagit den där mysiga förväntansfulla känslan som det för mig är att slå mig ner i biosalong för att se en film. Nu kände jag bara en svart ilska.

Vad tyckte jag om filmen? Ja, eftersom jag inte gör skillnad på film och filmvisning så kan det inte bli ett annat betyg än stor fet nolla. Det kan ändras om jag ser om den. Fast just nu har jag svårt att tänka på American Hustle utan att kräkas i munnen.

betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

FiffiPeppSlutligen. Jag kommer inte ge upp. Jag kommer inte avstå från att se film på bio. Jag kommer inte konstatera att det inte är värt det. Jag kommer inte se film enbart hemma i soffan. Film är faktiskt bäst på bio. Så är det bara. För att peppa mig själv tänker jag tillbaka på den upplevelse det var att se Gravity på bio. Den upplevelsen gjorde att jag tre dagar efter den första visningen gick och såg Gravity en gång till på bio. Film är bäst på bio… men kanske inte just i Kista eller Heron City. Pepp!

Läs nu om hur Henke upplevde kvällen.

Ny avatar och nytt betygssystem

betyg_hopp_storfunkensteinStockholm Filmfestival har precis avslutats så det känns som ett perfekt läge att ändra en del saker på bloggen. Förutom att jag återgår till min Gravity-header så blir det inga stora förändringar men se det som en liten omstart.

Jag har bytt min avatar till en bild på mig själv! Vad det var för avatar jag hade tidigare kanske inte så många vet men jag hoppas så småningom kunna köra igång ett tema, som faktiskt inte är filmrelaterat, som sprider lite ljus över det. Min nya avatar är alltså en bild på mig när jag en sommar i Dalarna ger mig på lite strandparkour.

Den andra nyheten är att det blir ett nytt betygssystem. Eller nytt och nytt. Egentligen är det inte så mycket nytt. Det är samma skala (1-5) som tidigare. Skillnaden är att jag nu är så egocentrerad att det är jag själv som blir betygssymbol. Hur många parkourglädjeskutt jag tar blir ett mått på hur bra filmen är helt enkelt. Siffrorna är alltså borta. Plus och minus är borta. Däremot kan jag dela ut halva betyg om jag tycker det passar. Högsta betyget är fem glädjeskutt, det är det inget snack om, men vad är det lägsta betyget? Inget hopp alls eller ett halvt hopp? Hmm, jag får fundera på det. Tills vidare kör jag på ett halvt hopp som det lägsta.

betyg_halv
Genomusel. Betyg 1. Nostalghia.

betyg_hel
Usel. Betyg 1. La Passion de Jeanne d’Arc.

betyg_hel betyg_halv
Dålig. Betyg 1. After Earth.

betyg_hel betyg_hel
Nja. Betyg 2. La grande illusion.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Hyfsad. Betyg 2. Snabba Cash – Livet deluxe.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Bra. Betyg 3. Man of Steel.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Bra bra. Betyg 3. Fast Five.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Mycket bra. Betyg 4. World War Z.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv
Strålande. Betyg 4. Gå och se.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel
Världsklass. Betyg 5. The Straight Story.

Before Midnight but not Before September

Before MidnightI den numera globala filmvärlden har det under den senaste tiden har det pratats vääääldigt mycket om Before Midnight, den tredje och avslutande delen i Richard Linklaters s.k. Before-trilogi. Eller ja, det kanske inte har pratats så mycket om den egentligen. Alla har mest sett fram emot den och alla har gjort sitt bästa för att undvika spoilers. Hur har det gått för Jesse och Céline? Alla vill veta men ingen vill veta innan de ser filmen. Under juni månad har den premiär… eller ja, det gäller inte Sverige. Här får den nämligen inte premiär förrän 20 september.

Jag skickade ut frågor till SF Bio och till distributören NonStop Entertainment för att få veta varför.

****

Här är först min konversation med SF Bio:

Jojjenito: Vi är förundrade över varför man (filmbolag/distributör) väljer att lägga den svenska premiären fyra månader efter resten av världen. Just Before Midnight känns som en omtalad film och en av de mest efterlängtade under senare år. När det gäller de riktigt stora blockbustrarna är det bättre ställt. Där kan vi t.o.m. ibland få filmerna nån vecka innan de öppnar i USA. När det gäller de ”mindre” filmerna verkar det dock fortfarande vara som förgjort.

SF Bio: Det finns många olika anledningar till vilket premiärdatum en film får. Det är främst filmbolagen som bestämmer när olika länder får visa deras filmer. Ofta vill de kolla hur filmen går i produktionslandet och något annat land först. Storfilmer (t.ex. James Bond och Harry Potter) bedöms som säkra kort och har därför ett datum för världs- eller europapremiär. När filmen väl får tillstånd att visas i Sverige måste biografägarna förhandla med filmbolagen om vem som har tillstånd att visa den. Därefter måste Statens Medieråd granska filmen för att den ska få en åldersgräns och visningstillstånd i Sverige.

Jojjenito: Att man vill kolla hur det går för en film i produktionslandet först, det kan jag förstå. Men man måste ju ändå visa lite fingertoppskänsla. När det gäller en helt ny okänd film, då finns det kanske en poäng. När det gäller en film som Before Midnight så är det ju en efterlängtad avslutning på en trilogi. Man måste veta att den kommer att gå bra (ett säkert kort). Det finns ingen som helst anledning att vänta med premiären i det fallet. Nu vet jag att det inte är ni (SF Bio) som har bestämt sig för detta men ni måste ju ändå hålla med i det här fallet och har ni inget inflytande alls?

SF Bio: Det är många faktorer som spelar in, ibland kan det rentutav vara så att Sverigepremiären ligger före många andra länder som i fallet med t.ex. The Hobbit och Iron Man 3. Det ska även passa in med andra premiärer då vi har ett begränsat antal salonger. Ibland kan en premiär senare/tidigareläggas om det finns många andra filmer på samma tema eller i samma genre.

Programläggningen för biograferna är en väldigt komplex process då vi visar över 300 filmer om året och samordnar schemat för över fyrtio biografer. Beslut om premiär tas i samråd med SF Bio och distributörerna och det är hemskt trist att du är besviken på premiärdatumet som blivit, men hoppas att du kan ha förståelse för biografbranchen och allt vad det innebär med att få såväl biografer och besökare som distributörer och filmbolag nöjda.

****

Jag fick även svar från NonStop Entertainment via Twitter.

NonStop Entertainment: Hej, väldigt kul att ni är så peppade på Before Midnight! Premiärdatum sätts i samarbete med biograferna där man tar hänsyn till en mängd faktorer som säsong (är folk lediga/hemma), vilka andra titlar som går (konkurrens) hur långt från ursprungslandets premiär man hamnar, när kan man få bäst pressgenomslag och framför allt när man tror den kan dra flest besökare. Lite oväntat så var varken Bara en natt (Before Sunrise) eller Bara en dag (Before Sunset) några större bioframgångar i Sverige och vi ville ge Before Midnight den allra bästa chansen att nå en så bred publik som möjligt och för en aningen vuxnare film som Before Midnight är höst mycket bättre än sommar. Förstår dock att det frestar på att vänta!

****

Vad har vi lärt oss av detta? Ja, kanske att nyckelorden i det hela förmodligen är ”när man tror den kan dra flest besökare” och ”en så bred publik som möjligt”. Det handlar som vanligt om pengar.

Vi har också lärt oss, eller åtminstone noterade jag det nu, att filmen kommer få behålla originaltiteln Before Midnight. De tidigare filmerna fick ju svenska titlar men Bara en eftermiddag kanske lät tråkigt? 😉 En annan sak jag lärt mig eller snarare insett är att jag faktiskt inte ens sett de två första filmerna, vilket kan tyckas märkligt med tanke på det här inlägget. Men det är principen jag är ute efter, hur det fungerar och hur filmbolag och distributörer tänker.

%d bloggare gillar detta: