Sista söndagen med Bergman: F & A – Den kalla och varma familjen

14 juli, 2019 13 kommentarer

All good things come to an end, som det heter på utrikiska.

(Rackarns att det ofta dyker upp engelska uttryck i huvudet istället för svenska.)

För nästan exakt ett år sen inledde jag mitt Ingmar Bergman-tema här på bloggen. Jag kallade det ett sommartema inledningsvis, och visst, det inleddes en sommar men har nu alltså hållit på, med inlägg en gång i veckan, under över ett år.

När jag startade temat hade jag redan sett och skrivit om drygt 30 av Bergmans filmer. Vissa av dessa texter hade jag även publicerade på bloggen sen tidigare medan andra hade lagts upp på gamla filmforum men inte på bloggen. Temat gick ut på att lägga upp alla gamla texter samt bocka av de filmer jag inte hade sett.

Inledningsvis gick det smidigt eftersom jag hade sett de flesta av filmerna. Jag gick i kronologisk ordning och fyllde i de få luckor jag hade, bl a Bergmans regidebut Kris, spionfilmsfiaskot Sånt händer inte här och färgfilmskalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor. En trevligare upptäckt var Bergmans två dokumentärer om Fårö, Fårödokument och Fårödokument 1979.

Under våren började det gå lite segare men efter en liten paus med bl a en skidresa till Serre Chevalier så kom jag tillbaka med förnyade krafter spurtade mot mål. Nu känner jag att jag har nått vägs ände, och jag stannar på det fina jämna numret 50 sedda filmer. Det känns helt rätt att stanna nu. Visst finns det några filmer kvar att se. Det handlar främst om ett antal tv-teater-filmer som jag valt bort eller helt enkelt inte fått tag på.

Den sista film jag såg var alltså den fem timmar långa tv-versionen av Fanny och Alexander och jag blev fullkomligt besatt av den. Det var en ren njutning att se den. När jag skulle skriva om detta mastodontverk så blev det till slut så att jag delade upp det hela i flera inlägg i form av funderingar kring teman eller andra detaljer i Fanny och Alexander. Egentligen blev det kanske mest en uppräkning av olika scener som jag tyckte mycket om, men det kanske är mer av en ärlig hyllning än att försöka göra djupgående tolkningar om vad filmen egentligen handlar om.

En sak som slog mig och som jag hade missat under tidigare tittar på Fanny och Alexander var det faktum att familjen Ekdahl inte var problemfri på nåt sätt. Här hittar vi minsann vår beskärda del av mörker. Otrohet är mer regel än undantag, och det gäller inte bara den övererotiska Gustaf Adolf (Jarl Kulle). Carl (Börje Ahlstedt) behandlar sin tyska fru Lydia (Christina Schollin) som skit. De har en jobbig relation, men bättre att vara tillsammans i helvetet än ensam, typ. Carl är en slarver med spelskulder upp över öronen, och så är han förstås övererotisk som Helena Ekdahl konstaterar.

En som inte är övererotisk är Emilies (Ewa Fröling) man Oscar (Alan Edwall) och det antyds att Emilie hittar tillfredsställelse på andra håll, med andra män. Även det här hade jag missat under tidigare tittar. Under frukosten på juldagsmorgonen fnittras det när Emilie får höra att det är den stilige biskopen Edward Vergerus som ska hålla i julottan. Aha, Emilie och biskopen har haft ihop det tidigare. Minsann!

Det som skiljer familjen Ekdahl från det kalla helvetet som vi får uppleva hos Edward & Co på biskopsgården är att det i grunden finns en värme här. Hos Ekdahlarna får man lov att göra misstag. Man får lov att vara svag. Man får lov att glömma sina problem och sväva ut i förströelser och fantasi.

Biskopens familj har samma typer av problem som familjen Ekdahl men här ska allt sopas under mattan och förtryckas. Man (eller snarare: Edward) lever i villfarelsen att man med religion och genom att leva som en asket på nåt sätt kan rena sig själv. Han lurar sig själv och nånstans vet han ju om det också. Edward skiljer sig inte från nån annan. Hans högvördighet har sina problem, ekonomiska och andra. Men han tror att han är bättre än andra eftersom han lever i ett kärvt och osmyckat hem där soppan under middagen intas under tystnad. Kallt, iskallt. Barnen känner ju av det här direkt och avskyr det från första stund. För Emilie tar det lite längre tid eftersom hon också, inledningsvis, lurar sig själv.

I slutet av filmen återvänder barnen och Emilie till familjen Ekdahl och även till teatern, som ju är en familj i sig. Gusten håller sitt tal om hur Ekdahlarna älskar sina undanflykter och att man ska glädja sig åt den lilla världen: den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna! Ja, men då gör vi väl det tycker jag. 🙂

Därmed är temat slut och vi får se hur lång tid det dröjer innan jag ser en Bergman-film igen. Nu kan jag återgå till att till slut snickra ihop den där årsbästalistan för 1972.

Filed under Film, Funderingar, Svensk film, TV Tagged with , ,

Söndagar med Bergman: F & A – Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch

7 juli, 2019 4 kommentarer

Jag vet inte hur mycket vettigt jag egentligen kommer ha att säga i det här inlägget förutom att Gunn Wållgren är en äkta skådespelardrottning. Det riskerar att inte bli nåt mer än ett rent hyllningsinlägg med bifogade bilder utan nåt vidare djup. Men det är väl kanske gott så. För att hylla Queen Gunn är själva poängen. Och så slänger jag in en bonus om Fanny i slutet.

Det märkliga med Gunn i relation till Ingmar Bergman är att hon nästan aldrig jobbade med dämonregissören. Förutom rollen som Helena Ekdahl i Fanny och Alexander så var Gunn med i en uppsättning av en Strindbergpjäs för Radioteatern 1947. Det måste ha varit nåt som inte klickat. Bergman har ju annars för vana att återkomma till samma skådisar om och om igen. Bergmans lilla fasta trupp. Med Gunn tog det 35 år innan de skulle jobba ihop igen. Var hon för mycket av en stjärna, stark och dominerande för Bergman månntro?

Under inspelningen av Fanny och Alexander var Bergman dock allt annat än missnöjd. På IngmarBergman.se hittar jag följande typiska Bergman-citat om hans känslor när filmens klippning inleddes:

”Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra.”

Jag håller med Bergman. Gunn Wållgren är riktigt bra. Hon spelar alltså Helena, familjens Ekdahls matriark och Fanny och Alexanders farmor. En del av familjens söner tror kanske att det är de som styr i familjen men det är ganska snart uppenbart att det är Helena som är den bestämmer.

De scener jag uppskattar mest med Gunn är de när hon samtalar med andra medlemmar av familjen eller personer som finns i kretsen kring den Ekdahlska klanen.

Först ut under julaftonsnatten i den första akten är hennes gamle älskare och bäste vän Isak Jacobi. Det är ett mysigt samtal mellan två människor som känner varandra väldigt väl och är öppna med varandra. Det är lite oklart var, hur och när de har haft ihop det, och om det skedde redan innan Helenas make gick bort. Men det verkar vara lite så med Ekdahlarna; man har affärer vid sidan om, det är sen gammalt. Det är kanske därför Helena inte verkar vidare upprörd över att hans son Gusten (Jarl Kulle) är öppet otrogen med de unga pigorna. Men så är ju Gusten övererotisk också, ett drag som han tydligen ärvt från sin far.

Efter att nu ha sett den fem timmar långa tv-serien åtminstone två gånger så har jag insett att min favorit bland de fem akterna är den fjärde akten, Sommarens händelser. Den inleds med regn och bilder av ett gult sommarhus med vita knutar i skärgården. Där inne sitter Helena Ekdahl i en vit klänning och vilar. Resten av familjen har tagit båten längre ut i skärgården för en utflykt.

Nu är hon ensam kvar och sitter och filosoferar. Under aktens gång kommer hon få besök av diverse personer: pigan Maj, sin egen son Oscar i form av ett spöke, Emilie som flytt från Biskopsgården, Gusten och hans fru Alma (Mona Malm), barnbarn som plockat smultron. Men först ringer Isak och de pratar fram tills att åskan bryter samtalet. Alla kommer till Helena med sina problem, sin oro eller bara smultron uppträdda på ett grässtrå. Helena tar det hela med ro, värme, allvar och humor, och Gunn Wållgren gestaltar det så perfekt man kan tänka sig.

Jag avslutar det här inlägget med att lyfta fram Fanny som en rollfigur som inte är betydelselös. Jag har sett en del kritik kring varför filmens titel är Fanny och Alexander då dessa kritiker tycker att allt fokus är på Alexander och att Fanny är en bifigur. Jag håller inte riktigt med. Jag vet inte om det kanske är skillnad i hur mycket Fanny är med i tv-versionen jämfört med den kortare bioversionen men i tv-versionen så tycker jag hon faktiskt har en egen historia i filmen.

Ja, i fokus är Alexander, det är helt klart. Men Fanny är hela tiden med och bidrar på sitt sätt. Hon är Alexanders stöd och partner in crime i striden eller maktspelet med biskopen. Inledningsvis är varken hon eller Alexander nöjda med sin mors nya val av make men de gör inte uppror utan niger, bockar och låter biskopen klappa deras kind. Först ut att vara rebell är Alexander som inte önskar biskopen god natt och visar mer öppet hur mycket han avskyr sin styvfar. Fanny är fortfarande eftergiven även om det är motvilligt.

Fannys uppror och det jag skulle kalla Fannys revansch kommer efter att Alexander har straffats med tio plus ett piskrapp för att ha ljugit. Det hela utspelar sig i Fannys närvaro och hennes blickar säger allt. Mycket bra skådespelat här av unga Pernilla Allwin. Här märker man att Fanny har fått nog. Hon har fått nog av biskopsgården, av biskopen, av hans bestraffningar, av att vara inspärrad. Så när biskopen efter att ha skickat upp den blåslagne Alexander på vinden för natten för att sona sitt brott så kan hon inte längre vara eftergiven när biskopen tror att han ska få klappa hennes kind.

En perfekt avslutning på en perfekt scen. Detta ser jag som början på slutet för biskopen, och hans näve knyts mycket riktigt i frustration. Återigen händer det med händer.

Jag återkommer nästa söndag med mina sista funderingar och iakttagelser kring Fanny och Alexander.

Filed under Film, Funderingar, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Söndagar med Bergman: F & A – Humoristen Bergman

30 juni, 2019 2 kommentarer

Ingmar Bergmans filmer är ju rena skrattfesterna, det vet väl alla? Eller inte. Nej, jag får ju för mig att det allmänna intrycket, den allmänna sanningen, är att det handlar om rejält dystra och ångestfyllda saker. Och, visst, filmer som Jungfrukällan, Tystnaden och Nattvardsgästerna får mig inte direkt att dra på smilbanden. Men faktum är ändå att Bergman gjorde en del komedier, speciellt i början av karriären. Och jag tycker humorn ofta även följde med i de mer dramatiska filmerna.

När jag på Filmtipset söker på ”Ingmar Bergman” och ”Komedi” får jag upp sju träffar. Hehe, ja, om man har gjort över 50 filmer så kanske inte sju är en så stor siffra. Hur som helst, bland dessa hittar vi t ex den underbara Sommarnattens leende, som kanske är Bergmans varmaste och roligaste film. En annan komedi är Kvinnors väntan som innehåller en klassisk scen i en hiss med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck. Dialogen mellan dessa båda, i Kvinnors väntan och i andra filmer, är svårslagen. Det är skruvad kulsprutedialog fylld med fyndiga förolämpningar.

På listan av komedier har vi även totalfiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor. Detta måste vara Bergmans mest renodlade komedi. Tyvärr är det även en av hans absolut sämsta filmer och rent trams. En liten trivia som kopplar ihop den filmen med Fanny och Alexander är att vi ser Jarl Kulle och Mona Malm i bägge filmerna. Ja, Bergman gillar ju att återkomma till samma skådisar.

En film som Det sjunde inseglet dök inte upp i sökresultatet men jag vill nog ändå hävda att den innehåller en hel del komiska inslag. Fast drama med komiska inslag är kanske den rätta beskrivningen av den filmen. För det finns komiska inslag. Ta bara scenen där Döden (den suveräne Bengt Ekerot) sågar ner trädet där en skådespelare har klättrat upp för att komma undan.

Döden: ”Jag sågar ner ditt träd för att din tid är ute.”
Skådespelaren: ”Det går inte. Jag har inte tid. Jag har min föreställning.”
Döden: ”Den är inställd. På grund av dödsfall. Ditt kontrakt är uppsagt.”

Nu till Fanny och Alexander. Har vi några lustigheter här? Jo, men det tycker jag väl. Det mest uppenbara och som många känner till är väl Börje Ahlstedt och hans stearinljus-show. Nu tycker jag själv att just den scenen inte är speciellt rolig. Den är mest konstig. Det var alltså sånt här man roade sig med på tidigt 1900-tal i Sverige. Nej, då gillar jag nog en del av scenerna mellan Ahlstedts farbror Carl och hans tyska fru Lydia (spelad av Christina Schollin) mer. Lydia är trängtande och klängig och pratar som drottning Silvia. Carl, eller mein Carlschen som Lydia kallar honom, är en slarver som inte gör många rätt och behandlar sin fru som skräp.

Jag vet inte varför, men det är så överdrivet att jag fann det hela roligt. Som t ex när Carl, denna ekonomiska katastrof till man som alltid är i behov av pengar, vill att Lydia ska tala med Helena Ekdahl om ett lån. Just Ahlstedts sätt att säga ”Åh fy satan! Mitt ben!” är obetalbart. Och när Schollin byter till tyska med ”Du bist böse!” men avslutar med ”Jag måste gråta”. Varför tycker jag det här är roligt? Jag tror väldigt mycket hänger på skådisarna och hur de framför sina repliker. Klockrent i det här fallet.

Lydia: ”Jag talar inte med din mor. Jag går hem. Du bist böse! Jag måste gråta.”

Carl: ”Herregud min skapare, att ständigt behöva medverka i denna dåliga fars, usla fars.”

Oooooooops!

Lydia: ”Mein Carlschen, mein liebling.”

Carl: ”Åh fy satan! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben! Åh fy satan! Mitt ben!”

En hel del av scenerna som utspelar sig på teatern har små humoristiska guldkorn. Som t ex när mysige Sune Mangs efter att Emilie låtit meddela att hon ska sluta på teatern efter en dyster tystnad utbrister ”Nu behöver jag en sup och en smörgås. Är det nån som följer med?”. Ja, en sup och en smörgås med Sune Mangs skulle jag inte tacka nej till. Och Heinz Hopf hakade ju också.

Jag gillar även (förstås!) Gunn Wållgrens leverans av sin dialog och hennes spel överlag. Hennes återkommande samtal med bäste vännen Jacobi (Erland Josephson) är både roliga och mysiga. Det är varmt mänskligt och roligt på samma gång.

”Tycker du det skulle vara otrevligt om jag gråter en liten stund?”
*Helena försöker gråta*
”Äh, min själ, det går ju inte. Det blir ju ingenting. Jag får lov att dricka lite mer konjak.”

Den kanske roligaste scenen är väl ändå den där Gusten (Jarl Kulle) och Carl (Ahlstedt) besöker biskopen. Det är en ren uppvisning i framförandet av skriven dialog. Det är inte realism det handlar om. Alls. Det är så skrivet det kan bli. Det är Bergmans grej. Det här är en show, inte diskbänk. Alla tre i scenen briljerar men det är Kulle som ju får de där underbara monologerna när han mejar ner biskopen. Tror han. Men vi som sett Fanny och Alexander vet ju att scenen fortsätter och att det är biskopen (och Emilie) som får sista ordet. Men resan dit är Gustens.

Och därmed har vi kommit ett steg närmare på vår resa mot Bergman-temats slut. Nästa söndag handlar det om Gunn Wållgren och Fanny.

Filed under Film, Funderingar, Komedi, Svensk film, TV Tagged with , ,

Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

23 juni, 2019 2 kommentarer

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.

Filed under Övernaturligt, Film, Funderingar, Svensk film, TV Tagged with , , , ,

Söndagar med Bergman: F & A – Maktspelet med biskopen

16 juni, 2019 4 kommentarer

Jan Malmsjö i Scener ur ett äktenskap

Denna söndag är det dags att fokusera på den onde biskopen, Edvard Vergerus. Rollen skulle ha spelats av Bergman-veteranen Max von Sydow var det tänkt. (Och rollen som Emilie Ekdahl, Edvards blivande maka, var troligen skriven för Liv Ullmann. Nu blev det istället Ewa Fröling som fick rollen som Emilie. Exakt varför vet jag inte, men Fröling är helt rätt i rollen.)

När von Sydows agent försökte förhandla till sig ett alldeles för högt gage så gav man rollen till Jan Malmsjö istället. Även här känns det som perfekt rollbesättning. Men det är väl alltid så; om en skådis funkar i en roll så är det svårt att i efterhand tänka sig nån annan.

Just Malmsjö känns ändå som ett lyckokast. Jag kan tänka mig att biopubliken på den tiden blev ganska överraskad när Malmsjö levererade en perfekt insats som den principfaste och bistre biskopen. För jag antar att man då såg Malmsjö som en gladlynt underhållare och sångare. Det här var nåt helt annat.

Nu hade Malmsjö faktiskt varit med i en mindre roll i Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap men den rollfiguren kunde inte vara mer olik den iskalle biskopen (se bilden ovan).

När jag såg Fanny och Alexander nu senast så kändes det som att det hela tiden pågick ett maktspel mellan biskopen och ett antal andra personer. Jag skriver inte maktkamp eftersom det kändes mer som ett spel där det gällde att spela sina kort rätt och vid rätt tillfälle.

Först och främst, och det måste väl ses som hela filmens viktigaste inslag, har vi ju Alexander och hans hat, rätt och slätt, mot biskopen. Alexander känner redan från början avsmak, och en del rädsla inför biskopen. Men han vägrar ge med sig, trots att biskopen är ”andligen starkare” som biskopen själv uttrycker det. Fast frågan är ju vem som i slutändan var andligast starkast?

I den andra akten möts Alexander och biskopen för första gången och Alexander är i klart underläge. Han har inte riktigt lärt sig navigera situationen på rätt sätt och trycka på de knappar som biskopen reagerar på. Men han försöker. Till slut erkänner han sin lögn (eller som jag skulle kalla det: sitt historieberättande).

Senare, i en av filmens absolut mest intensiva scener, är det dags igen. Det här utspelar sig på biskopsgården efter att Emilie och biskopen har gift sig och Fanny och Alexander har flyttat dit. Det har kommit till biskopens kännedom att Alexander har ljugit om biskopens tidigare fru och barn. Alla tre omkom tragiskt när de föll i vattnet nedanför biskopsgården. Alexander har berättat sin egen version om hur det gick till. Tyvärr berättade han inte bara för Fanny utan även för pigan Justina (spelad av Harriet Andersson på helt rätt sätt). Justina skvallrar förstås för biskopen.

Nu ska Alexander erkänna meneden och även bestraffas. Alexander har vid det här laget förfinat sitt spel en del. Som han uttrycker det själv inför biskopen så har han blivit bättre på att ljuga. Vid några tillfällen lyckas Alexander genom smarta pikar och instick skaka om biskopen en del. (Senare erkänner biskopen till och med inför Emilie att han faktiskt är rädd för Alexander.)

Scenen håller på i över tio minuter och är briljant.

Exempel ett på perfekt iscensättning

Exempel två på perfekt iscensättning

”Tror du att vi leker, Alexander?” (Notera nackgreppet.)

”Jag tror att biskopen hatar Alexander. Det är vad jag tror.”

”Jag hatar dig inte. Jag älskar dig. Men kärleken är inte mjäkig, den är stark och kärv.”

”Du är ju en klok liten man, Alexander. Och du inser egentligen att spelet är förlorat.”

”Nå, vilket straff väljer du? Rottingen, ricinoljan eller mörka skrubben?”

Ett annat sort spel pågår mellan Edvard och Emilie. När jag såg F&A den här gången så snappade jag upp en hel del antydningar om att Edvard och Emilie faktiskt varit älskare redan när Emilie var gift med Oscar Ekdahl (Allan Edwall). Det här var nåt som jag missat eller inte riktigt noterat vid tidigare tittar. Det framkommer, framförallt i samtal mellan Helena Ekdahl (Queen Gunn Wållgren) och Isak Jacobi (Erland Josephson), att sönerna Ekdahl är lite… olika. Gusten och Carl är ”övererotiska” medan Oscar är av klenare virke.

När Emilie ska gifta sig med Edvard ställer Edvard krav, nu när de ska bli man och hustru. Emilie och barnen ska flytta in i biskopsgården och starta ett nytt liv. Allt ska de lämna bakom sig, inte bara kläder och prylar utan även gamla vänner och bekanta. Hela sitt gamla liv. Enligt Edvard måste man leva ett strikt och rent liv för att finna Gud. Hmmm. Det här kan ju aldrig gå bra. Men Emilie accepterar villkoren utan att tveka, men oroar sig för barnen.

Mot slutet av filmen har Emilie fått nog och hon förstår inte vad hon nånsin sett i Edvard. När hon kommer hem efter att ha besökt Helena i sommarhuset och upptäcker att Alexander misshandlats med rottingen och lämnats att sova på vinden rinner bägaren över. Jacobi anlitas för att föra bort barnen från biskopsgården. Emilie stannar heroiskt kvar.

Nu kommer vi till det tredje spelet och det handlar egentligen om en enda strålande scen, och det är förstås den mellan bröderna Carl (Börje Ahlstedt) och Gustav Adolf (Jarl Kulle) och biskopen. Scenen är för övrigt bortklippt från den kortare bioversionen vilket förstås är förståeligt men oförlåtligt. Bröderna besöker biskopsgården efter att barnen förts bort och vill övertyga biskopen om att låta Emilie få skilsmässa. Samtalet böljar fram och tillbaka. Korten spelas ut. Jarl Kulle spelar ut hela sitt register, bra sekonderad av en förvånansvärt lugn och sansad Börje Ahlstedt med tanke på hur hans rollfigur Carl normalt sätt brukar agera. Biskopen är iskall och pretentiös och Gusten orkar till slut inte med.

Jag älskar den här scenen och kan se den hur många gånger som helst.

Edvard: ”Brustenheten i vårt liv består till övervägande del av sönderslitna band mellan människor som har förutsättning att älska och akta varandra. Det är ett grymt och svårfattligt mysterium”.

Gusten: ”Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”… kyss mig där ryggen byter namn!”

Jag avslutar med ett fjärde spel och det är den gode Isak Jacobi som använder sig av list, och en del till synes övernaturliga krafter, för att lura biskopen. Jacobi gör hembesök hos biskopen och vill köpa en gammal kista. Det är allmänt känt att biskopen har problem med pengar. Han spelar tydligen. Åtminstone känner Jacobi, bankir som han är, till detta. Jacobi erbjuder ett pris för kistan som biskopen inte kan motstå, och med kvicka fötter och magi lyckas Jacobi föra ut Fanny och Alexander från biskopsgården inuti kistan.

Efter detta börjar saker falla sönder för Edvard Vergerus. Kan det vara så att spelet snart är slut? Vi återkommer till Edvards slutliga fall i senare inlägg.

Filed under Film, Funderingar, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: F & A – Det händer med händer

9 juni, 2019 6 kommentarer

En sak jag noterade nu när jag såg om Fanny och Alexander var hur ofta skådespelarnas händer var i fokus.

Det brukar ju sägas om Bergman att han älskar det mänskliga ansiktet. Skådespelarnas ansikten visas ofta i närbild så att de fyller i princip hela bildrutan. Jag tror Bergman även är förtjust i händer, fast kärleken kanske inte är lika stark. Jag menar, ett ansikte kan ju uttrycka så pass mycket mer nyanserade känslor. Men händer kan ibland vara ett effektivt sätt att berätta något eller visa på en känsla. De kan uttrycka makt, kärlek, ömhet, desperation, längtan, våld eller, som så ofta i Fanny och Alexander, hot om våld.

I Fanny och Alexander är det främst den onde biskopen Vergerus, briljant spelad av Jan Malmsjö, som låter händerna tala. Första gången jag tänkte på detta med händer var när biskopen kommer för att lämna sina kondoleanser efter att Emilies (Ewa Fröling) man Oscar har gått bort. Biskopen sträcker fram sin hand för att trösta, men tvekar. Anar man att det kanske funnits nån form av relation mellan de båda när Oscar fortfarande var i livet? Till slut smeker biskopen Emilies nacke och Emilie tittar förskräckt (eller förtjust?) upp. Just bilden av biskopens utsträckta hand mot ett huvud kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg men då kommer det vara ett av barnen Ekdahl som är den tänkta mottagaren för hans smekning.

Nästa gång händerna är i fokus är det återigen biskopen som står för grannlåten. Den här gången är det stackars Alexander (Bertil Guve) som ska prata med biskopen om skillnaden mellan sanning och lögn. Detta är en lika briljant som otäck scen. Våldet hänger i luften, och det mesta uttrycks genom biskopens händer, Guves svarta ögon som oftast ändå tittar ner och Malmsjös iskalla leverans av dialogen. Just hur Malmsjö inte är überelak från början är det som lyfter scenen. Han är inställsam, till synes snäll, men både Alexander och vi tittare vet att det enbart är en illusion. Malmsjö använder både sina händer och dialogen för att få fram den här känslan. Som avslutning bjuds vi på ett sånt där patetiskt nackgrepp som översittaren Zlatan är expert på. Men det kanske obehagligaste var ljudet som biskopens finger gjorde mot Alexanders huvud när han knackade på det och sa ”Bra svarat, min gosse!”.

”Under den gångna tiden har din mor då och då vänt sig till mig med sina bekymmer och det är ju helt naturligt” ”Vi har också talat om dig, min gubbe!”

”Varför vill man inte tala sanning?” ”Vi har god tid, Alexander, och jag är så till den grad intresserad av ditt svar att jag tänker vänta hur länge som helst” ”Ja, det tror du inte men det är faktiskt sant”

”Man ljuger för att vinna en fördel” ”Bra svarat, min gosse!”

”Vi har alltså kommit överens om att den som ljuger vill vinna en fördel” ”Vilken fördel ansåg du dig vinna genom att påstå att din mor sålt dig på cirkus?”

”Gå nu fram till din mor och be henne om förlåtelse…” ”Du hör vad jag säger”

Ett betydligt finare och varmare ögonblick, om än sorgligt och melankoliskt, som involverade händer var när farmor Helena Ekdahl (Gunn Wållgren) träffar sin döde son Oscar (Allan Edwall) som ett spöke under den fjärde akten, kallad ”Sommarens händelser”. Helena sitter i sommarhuset och får besök av diverse personer. Tidigare i filmen har spöket Oscar visat sig för både Alexander och Fanny men aldrig sagt nånting eller fysiskt interagerat med någon utan mest glidit omkring eller klinkat på en cembalo. Men här pratar han med Helena (till slut) och hon tar hans hand och minns tillbaka till när han var ett litet barn. En vacker scen.

”Ja, ser du Oscar, precis så är det” ”Man är gammal och man är barn på samma gång”

”Får jag ta din hand?”

”Jag minns din hand när du var barn” ”Den var liten, fast och torr” ”Din handled var så förfärligt smal”

Under filmens femte och sista akt (”Demonerna”, förstås!), efter att barnen Ekdahl räddats från biskopen av Isak Jacobi, går Alexander vilse i Jacobis labyrint till hem. Han irrar omkring tills han i en av salarna återigen träffar på sin döde far Oscar. Nu pratar Oscar med Alexander men fortfarande verkar det som att han inte kan röra honom då hans tröstande hand stannar några centimeter från Alexanders axel.

Jag återkommer nästa söndag med fler tankar, och bilder, om Fanny och Alexander. Ha det bra och ta HAND om varandra.

”Nästan allihop är idioter” ”Du måste vara rädd om människor, Alexander”

Filed under Film, Funderingar, Svensk film, TV Tagged with , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

2 juni, 2019 4 kommentarer

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem akter och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig. En sak jag vill poängtera är att jag på den här tiden var en övertygad Bergman-skeptiker. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Då julen 2003 skrev jag en kort text på ett gammalt filmforum om min upplevelse av 5-timmarsversionen och den klistrar jag in här nedan:

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

****

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen igen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även stora delar av Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Nej, dags att avsluta det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att sätta högsta betyg samt hänvisa till de kommande kåserierna. Se nedan för länkar till dessa!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras.

Uppdatering: Titlarna kom inte att ändras utan är som följer (klicka på titeln för att komma till respektive inlägg):

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

Filed under Övernaturligt, Betyg 5, Drama, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1982

2 november, 2016 25 kommentarer

19821982 känns som ett nästan lika bra år som 1984 men inte riktigt. Däremot är det betydligt bättre än 1983.

Och innan ni klagar på att Blade Runner bara är bubblare och att TRON är med på listan så kan jag bara säga att jag inte har nån förklaring förutom att jag saknade tron på Blade Runner när jag gjorde listan. 😉 Och så var det evigheter sen jag såg den och minns knappt nåt alls.

Dags att se vad 1982 har i sitt filmskafferi!

 

10. TRON
TRON
För Bruce Boxleitner a.k.a Luke Macahan.

9. Poltergeist
Poltergeist
För scenen med stolarna i köket.

8. Pink Floyd: The Wall
Pink Floyd: The Wall
För den brittiska fulsnygga känslan och den fina musiken.

7. Star Trek II: The Wrath of Khan
Star Trek II: The Wrath of Khan
För slutet med Spock och Kirk. ”The needs of the many outweigh the needs of the few. Or the one”.

6. The Thing
The Thing
För scenen där man testar blod.

5. E.T.
E.T.
För att jag såg den på bio 1982 med en klump i halsen i slutet.

4. First Blood
First Blood
För att det är Sylvester Stallones bästa film. Men Brian Dennehy är bäst.

3. Den enfaldige mördaren
Den enfaldige mördaren
För att Hasse Alfredson (ett s) visar sig vara en riktigt bra regissör!

2. Koyaanisqatsi
Koyaanisqatsi
För att det känns som en dokumentär om Jorden gjord av utomjordingar.

1. Fanny och Alexander
Fanny och Alexander
För scenen där bröderna Ekdahl (Jarl Kulle, Börje Ahlstedt) duellerar med Jan Malmsjös präst. Givetvis är det femtimmarsversionen som gäller!

 

Bubblare? Blade Runner, Missing och Wild Style.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’82.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Spel och Film
Filmfrommen

 

”Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!”

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: