Söndagar med Bergman: F & A – Det händer med händer

En sak jag noterade nu när jag såg om Fanny och Alexander var hur ofta skådespelarnas händer var i fokus.

Det brukar ju sägas om Bergman att han älskar det mänskliga ansiktet. Skådespelarnas ansikten visas ofta i närbild så att de fyller i princip hela bildrutan. Jag tror Bergman även är förtjust i händer, fast kärleken kanske inte är lika stark. Jag menar, ett ansikte kan ju uttrycka så pass mycket mer nyanserade känslor. Men händer kan ibland vara ett effektivt sätt att berätta något eller visa på en känsla. De kan uttrycka makt, kärlek, ömhet, desperation, längtan, våld eller, som så ofta i Fanny och Alexander, hot om våld.

I Fanny och Alexander är det främst den onde biskopen Vergerus, briljant spelad av Jan Malmsjö, som låter händerna tala. Första gången jag tänkte på detta med händer var när biskopen kommer för att lämna sina kondoleanser efter att Emilies (Ewa Fröling) man Oscar har gått bort. Biskopen sträcker fram sin hand för att trösta, men tvekar. Anar man att det kanske funnits nån form av relation mellan de båda när Oscar fortfarande var i livet? Till slut smeker biskopen Emilies nacke och Emilie tittar förskräckt (eller förtjust?) upp. Just bilden av biskopens utsträckta hand mot ett huvud kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg men då kommer det vara ett av barnen Ekdahl som är den tänkta mottagaren för hans smekning.

Nästa gång händerna är i fokus är det återigen biskopen som står för grannlåten. Den här gången är det stackars Alexander (Bertil Guve) som ska prata med biskopen om skillnaden mellan sanning och lögn. Detta är en lika briljant som otäck scen. Våldet hänger i luften, och det mesta uttrycks genom biskopens händer, Guves svarta ögon som oftast ändå tittar ner och Malmsjös iskalla leverans av dialogen. Just hur Malmsjö inte är überelak från början är det som lyfter scenen. Han är inställsam, till synes snäll, men både Alexander och vi tittare vet att det enbart är en illusion. Malmsjö använder både sina händer och dialogen för att få fram den här känslan. Som avslutning bjuds vi på ett sånt där patetiskt nackgrepp som översittaren Zlatan är expert på. Men det kanske obehagligaste var ljudet som biskopens finger gjorde mot Alexanders huvud när han knackade på det och sa ”Bra svarat, min gosse!”.

”Under den gångna tiden har din mor då och då vänt sig till mig med sina bekymmer och det är ju helt naturligt” ”Vi har också talat om dig, min gubbe!”

”Varför vill man inte tala sanning?” ”Vi har god tid, Alexander, och jag är så till den grad intresserad av ditt svar att jag tänker vänta hur länge som helst” ”Ja, det tror du inte men det är faktiskt sant”

”Man ljuger för att vinna en fördel” ”Bra svarat, min gosse!”

”Vi har alltså kommit överens om att den som ljuger vill vinna en fördel” ”Vilken fördel ansåg du dig vinna genom att påstå att din mor sålt dig på cirkus?”

”Gå nu fram till din mor och be henne om förlåtelse…” ”Du hör vad jag säger”

Ett betydligt finare och varmare ögonblick, om än sorgligt och melankoliskt, som involverade händer var när farmor Helena Ekdahl (Gunn Wållgren) träffar sin döde son Oscar (Allan Edwall) som ett spöke under den fjärde akten, kallad ”Sommarens händelser”. Helena sitter i sommarhuset och får besök av diverse personer. Tidigare i filmen har spöket Oscar visat sig för både Alexander och Fanny men aldrig sagt nånting eller fysiskt interagerat med någon utan mest glidit omkring eller klinkat på en cembalo. Men här pratar han med Helena (till slut) och hon tar hans hand och minns tillbaka till när han var ett litet barn. En vacker scen.

”Ja, ser du Oscar, precis så är det” ”Man är gammal och man är barn på samma gång”

”Får jag ta din hand?”

”Jag minns din hand när du var barn” ”Den var liten, fast och torr” ”Din handled var så förfärligt smal”

Under filmens femte och sista akt (”Demonerna”, förstås!), efter att barnen Ekdahl räddats från biskopen av Isak Jacobi, går Alexander vilse i Jacobis labyrint till hem. Han irrar omkring tills han i en av salarna återigen träffar på sin döde far Oscar. Nu pratar Oscar med Alexander men fortfarande verkar det som att han inte kan röra honom då hans tröstande hand stannar några centimeter från Alexanders axel.

Jag återkommer nästa söndag med fler tankar, och bilder, om Fanny och Alexander. Ha det bra och ta HAND om varandra.

”Nästan allihop är idioter” ”Du måste vara rädd om människor, Alexander”