Söndagar med Bergman: F & A – Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch

Jag vet inte hur mycket vettigt jag egentligen kommer ha att säga i det här inlägget förutom att Gunn Wållgren är en äkta skådespelardrottning. Det riskerar att inte bli nåt mer än ett rent hyllningsinlägg med bifogade bilder utan nåt vidare djup. Men det är väl kanske gott så. För att hylla Queen Gunn är själva poängen. Och så slänger jag in en bonus om Fanny i slutet.

Det märkliga med Gunn i relation till Ingmar Bergman är att hon nästan aldrig jobbade med dämonregissören. Förutom rollen som Helena Ekdahl i Fanny och Alexander så var Gunn med i en uppsättning av en Strindbergpjäs för Radioteatern 1947. Det måste ha varit nåt som inte klickat. Bergman har ju annars för vana att återkomma till samma skådisar om och om igen. Bergmans lilla fasta trupp. Med Gunn tog det 35 år innan de skulle jobba ihop igen. Var hon för mycket av en stjärna, stark och dominerande för Bergman månntro?

Under inspelningen av Fanny och Alexander var Bergman dock allt annat än missnöjd. På IngmarBergman.se hittar jag följande typiska Bergman-citat om hans känslor när filmens klippning inleddes:

”Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra.”

Jag håller med Bergman. Gunn Wållgren är riktigt bra. Hon spelar alltså Helena, familjens Ekdahls matriark och Fanny och Alexanders farmor. En del av familjens söner tror kanske att det är de som styr i familjen men det är ganska snart uppenbart att det är Helena som är den bestämmer.

De scener jag uppskattar mest med Gunn är de när hon samtalar med andra medlemmar av familjen eller personer som finns i kretsen kring den Ekdahlska klanen.

Först ut under julaftonsnatten i den första akten är hennes gamle älskare och bäste vän Isak Jacobi. Det är ett mysigt samtal mellan två människor som känner varandra väldigt väl och är öppna med varandra. Det är lite oklart var, hur och när de har haft ihop det, och om det skedde redan innan Helenas make gick bort. Men det verkar vara lite så med Ekdahlarna; man har affärer vid sidan om, det är sen gammalt. Det är kanske därför Helena inte verkar vidare upprörd över att hans son Gusten (Jarl Kulle) är öppet otrogen med de unga pigorna. Men så är ju Gusten övererotisk också, ett drag som han tydligen ärvt från sin far.

Efter att nu ha sett den fem timmar långa tv-serien åtminstone två gånger så har jag insett att min favorit bland de fem akterna är den fjärde akten, Sommarens händelser. Den inleds med regn och bilder av ett gult sommarhus med vita knutar i skärgården. Där inne sitter Helena Ekdahl i en vit klänning och vilar. Resten av familjen har tagit båten längre ut i skärgården för en utflykt.

Nu är hon ensam kvar och sitter och filosoferar. Under aktens gång kommer hon få besök av diverse personer: pigan Maj, sin egen son Oscar i form av ett spöke, Emilie som flytt från Biskopsgården, Gusten och hans fru Alma (Mona Malm), barnbarn som plockat smultron. Men först ringer Isak och de pratar fram tills att åskan bryter samtalet. Alla kommer till Helena med sina problem, sin oro eller bara smultron uppträdda på ett grässtrå. Helena tar det hela med ro, värme, allvar och humor, och Gunn Wållgren gestaltar det så perfekt man kan tänka sig.

Jag avslutar det här inlägget med att lyfta fram Fanny som en rollfigur som inte är betydelselös. Jag har sett en del kritik kring varför filmens titel är Fanny och Alexander då dessa kritiker tycker att allt fokus är på Alexander och att Fanny är en bifigur. Jag håller inte riktigt med. Jag vet inte om det kanske är skillnad i hur mycket Fanny är med i tv-versionen jämfört med den kortare bioversionen men i tv-versionen så tycker jag hon faktiskt har en egen historia i filmen.

Ja, i fokus Alexander, det är helt klart. Men Fanny är hela tiden med och bidrar på sitt sätt. Hon är Alexanders stöd och partner in crime i striden eller maktspelet med biskopen. Inledningsvis är varken hon och Alexander nöjda med sin mors nya val av make men de gör inte uppror utan niger, bockar och låter biskopen klappa deras kind. Först ut att vara rebell är Alexander som inte önskar biskopen god natt och visar mer öppet hur mycket han avskyr sin styvfar. Fanny är fortfarande eftergiven även om det är motvilligt.

Fannys uppror och det jag skulle kalla Fannys revansch kommer efter att Alexander har straffats med tio plus ett piskrapp för att ha ljugit. Det hela utspelar sig i Fannys närvaro och hennes blickar säger allt. Mycket bra skådespelat här av unga Pernilla Allwin. Här märker man att Fanny har fått nog. Hon har fått nog av biskopsgården, av biskopen, av hans bestraffningar, av att vara inspärrad. Så när biskopen efter att ha skickat upp den blåslagne Alexander på vinden för natten för att sona sitt brott så kan hon inte längre vara eftergiven när biskopen tror att han ska få klappa hennes kind.

En perfekt avslutning på en perfekt scen. Detta ser jag som början på slutet för biskopen, och hans näve knyts mycket riktigt i frustration. Återigen händer det med händer.

Jag återkommer nästa söndag med mina sista funderingar och iakttagelser kring Fanny och Alexander.

Söndagar med Bergman: Fanny och Alexander (1982)

Som ni kanske märkt (yeah, sure) så bytte jag bloggheader för ett tag sen. Anledningen är att jag återigen har sett en 5/5-film och det handlar förstås om Ingmar Bergmans magnum opus Fanny och Alexander. Jag kan tycka att det var lite synd att Steve Rogers inte fick mer tid på topp men så är reglerna: varje gång jag ser en 5/5-film så byter jag bloggheader.

(En parentes är att jag har brutit mot mina egna regler eftersom jag förra året såg om The Shawshank Redemption och den behöll sin femma men jag uppdaterade inte headern. Min ursäkt är att det var en sorts slötitt där jag råkade se att den fanns på SVT Play och började kolla utan en tanke på att se hela. Och sen vips så hade två timmar och 22 minuter gått och jag borde ha uppdaterat headern. Sen nån månad senare såg jag Annihilation och då blev det Natalie som fick pryda den översta delen av bloggen.)

Hej då, Chris! Bra jobbat under denna korta tid. Välkommen Erland och Gunn! Jag hoppas ni ska trivas på min blogg. Vi får se hur länge vårt samarbete varar. Det tindrar i alla fall gott i era ögon än så länge.

Jag vet inte varför jag svamlar om dessa trivialiteter istället för att skriva om filmen det borde handla om? Kanske känner jag att det är mig övermäktigt att få till nåt vettigt om denna mastodontfilm? Vad ska jag fokusera på? Allt? Eller bara fotot, skådespelarna, teman som går igen från Bergmans karriär, dialogen, magin, händerna, ansiktena, fantasin, spökena, kinematografen, teatern, maskerna, Gunn Wållgren, den onde biskopen och ”mein Carlschen”?

Jag tror jag får lov att dela upp min text om Fanny och Alexander i ett antal kåseritexter. Denna första del får bli själva ”recensionen” där jag skriver lite om min historia med Fanny och Alexander samt delar ut mitt betyg. Resten får bli mer av lösare tankar om olika teman och detaljer som jag plockat upp när jag nu tittat på Fanny och Alexander under de senaste veckorna.

Första gången jag såg Fanny och Alexander var ganska länge sen. Jag minns inte exakt när (80- eller 90-tal) men det var med största sannolikhet bioversionen som alltså är tre timmar och åtta minuter. Jag tyckte då att det var en mycket bra film men nog varken mer eller mindre. Sen under en jul 2003 så visade SVT tv-versionen i fem avsnitt och med en total speltid på fem timmar och 26 minuter. Jag såg allting i ett sträck och satt som klistrad. I samma veva såg jag även Persona på Cinemateket och plötsligt hade jag sett mina två första (!) Bergman-filmer, och bägge hade fått toppbetyg från mig, en övertygad Bergman-skeptiker på tiden. Hehe, märkligt hur det kan gå.

Nu när jag skulle se om Fanny och Alexander igen så kändes det självklart att se den långa tv-versionen – och det är inget jag ångrar. Min uppskattning för filmen/serien har växt. Den här gången såg jag inte allt på en gång utan lite uppdelat. En timme en kväll, två timmar en annan kväll och sen avslutade jag en tredje och fjärde kväll. Sen dess har jag återkommit, börjat om från början eller hoppat in i den sista delen eller nånstans i mitten. Det har känts som att jag har kunnat börja titta på vilken scen som helst och sen bara njuta, av skådisarna, dialogen, fotot och miljöerna. Det är en galet påkostad film. Familjen Ekdahls våning är som ett museum.

Det, eller snarare den person, som jag kanske gillade mest är Gunn Wållgren. Vilken vacker och varm kvinna i form av matriarken Helena Ekdahl. Hon är helt sagolik och jag blir som jag tidigare sagt gärna uppringd av henne. Det märkliga är att Bergman bara jobbat med henne EN (!) gång tidigare och det var redan 1947 i en radioteaterpjäs. Mycket märkligt. Var hon för mycket av stjärna tro, eller vad är anledningen?

Det var även kul att se att Gunnar Björnstrand faktiskt var med en hel del, åtminstone i tv-versionen. Han led tydligen av en begynnande demens under inspelningen och hade svårt att minnas sina repliker. Av det jag ser så märker jag inget av detta, men det är väl det som är magin med film. Som jag förstått det så är i princip hela delen om teaaaatern bortklippt från filmversionen och därmed även Gunnar. Enbart detta faktum är anledning nog att se tv-versionen. Bergman själv kallar filmversionen för ”ett fragment” även om han själv ansvarade för och fullt står bakom denna kortare version (som klipptes klart efter tv-versionen men fick premiär först).

Den som tillsammans med Gunn gör filmens bästa insats är Jan Malmsjö som den onde men ändå i slutändan mänsklige biskopen Vergerus. Malmsjö är galet bra och scenerna mellan honom och Bertil Guves Alexander är otäckt intensiva och jag sitter, som sagt, klistrad. Maktspelet mellan de båda är intressant och även om biskopen har överhanden så ska han snart bli varse att han kanske inte har det i slutändan.

Apropå maktspel så är det alltid lika strålande roligt att ta del av scenen när bröderna Ekdahl, Gustav Adolf (Jarl Kulle) och Carl (Börje Ahlstedt), träffar Malmsjös biskop för att övertyga honom om att han ska ta sitt förnuft till fånga och låta Emilie få sin skilsmässa.

Jag avslutar det här osammanhängande eländiga snacket från en lallande gubbe med att klistra in en gammal text som skrevs dagen efter att jag såg tv-versionen då under julen 2003.

****

Mitchie (min kommentar: en gammal kompis från filmsnack.se), jag såg också 5-timmarsversionen av Fanny och Alexander igår. Jag har sett 3-timmarsversionen två gånger tidigare men det var ett bra tag sen. Jag håller med om ditt omdöme. De fem timmarna gick snabbt. Jag satt på helspänn, koncentrerad hela tiden. Vilka skådisar, vilket foto, vilken scenografi. Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Bertil Guve (Alexander) var strålande, liksom Jan Malmsjö som den ohyggligt läskiga biskopen. Scenen där Kulle och Ahlstedt träffar Malmsjö för att övertyga honom om att skilja sig från Fröling är helt otrolig tycker jag. Vilket spel, och då menar jag dels skådespel och dels det spel som karaktärerna spelade inför varandra i den scenen. Kulle har också några otroliga monologer här. Jag gillade också när Josephsons läste sin historia för F&A. Vilka ord, och hur de lästes. Det var riktigt skönt att höra sådan svenska uppläst på det sättet. För övrigt är hela filmen full av skickligt skrivna monologer och dialoger som framförs på ett övertygande sätt. Filmen har en skön, ibland läskig, magisk stämning, speciellt när F&A får bo hemma hos Jacobi på slutet. Ibland är filmen en komedi, som t ex scenerna mellan Ahlstedt och Christina Schollin. Ibland är den läskig, som varje gång biskopen ska prata med Alexander och förklara skillnaden mellan sanning och lögn. En mycket bra film som av mig får högsta betyg faktiskt. 5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Under de kommande söndagarna kommer jag (att försöka) publicera de där kåserierna, tankarna, eller vad vi nu ska kalla det, om olika aspekter om Fanny och Alexander och därmed kommer mitt Ingmar Bergman-tema att komma till sin ände. Jag tror att dessa sista inlägg kommer att ha följande titlar men det kan komma att ändras:

”Det händer med händer”
”Maktspelet med biskopen”
”Magi, fantasi och det övernaturliga”
”Humoristen Bergman”
”Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch”
”Den kalla och varma familjen”

%d bloggare gillar detta: