Söndagar med Bergman: F & A – Magi, fantasi och det övernaturliga

Magi råder det ingen brist på i Fanny och Alexander och då menar jag magi på riktigt och inte magiska skådespelarinsatser eller magiska kostymer. Ingmar Bergman sätter den fantasifulla och övernaturliga tonen redan från början i prologen. Ridån på den lilla dockteatern går upp och där hittar vi Alexander då han en slö och ensam eftermiddag i familjen Ekdahls paradvåning drömmer sig bort i fantasier om konungar i fjärran länder. Statyer får liv och t.o.m. Döden går förbi släpandes på sin lie. För Alexander är allt detta högst verkligt, fascinerande och läskigt.

Hur viktigt fantasi är visar Bergman en stund senare under juldagsnatten när pappa Oscar kommer in till barnens rum och berättar om en magisk stol. Tidigare under kvällen har Oscar till en uttråkad publik läst julevangeliet men nu när han får berätta fritt ur hjärtat så blir barnen indragna i sagan. Det finns en intensitet i Oscars historia om världens dyrbaraste och 3000 år gamla stol som en gång har tillhört kejsaren av Kina. När Oscar sen spelar en elak figur som blir biten i ändalykten av den oerhört ömtåliga stolen och börjar skaka den utbrister Fanny med ett upprört och äkta tonfall ”Gör inte så där med stolen!”. Fint.

Efter att Fannys och Alexanders far Oscar har gått bort ser de båda honom som ett spöke. Även farmor Helena ser och pratar med spöket Oscar. Det här framställer Bergman egentligen inte som något obehagligt eller läskigt. Spöken finns på riktigt. Det är inget konstigt med det. Det här var nåt som Bergman ganska krasst konstaterade i dokumentären I sällskap med en clown (en film om inspelningen av Larmar och gör sig till). Där säger han att de riktigt läskiga spökena är de som förekommer i dagsljus, i det mest brännande solljus. De som huserar i mörker på natten kan man ta det lugnt med. Och han vet vad han pratar om. ”Ja, jag vet, för vi har två spöken på Fårö, en skomakare och en domare. De är bara ute på nätterna”. Ofarliga alltså.

(Nu kom jag att tänka på Ari Asters svenskskräckis Midsommar som ju utspelar sig när det är som allra ljusast. Är det kanske inte mörkret som är det läskigaste?)

Den riktiga magin, alltså den som faktiskt framställs som äkta magi i filmen, är den som används när Isak Jacobi för bort barnen från biskopsgården. Först har Jacobi en nyckelknippa, värdig The Keymaker i The Matrix Reloaded, som låser upp dörren till barnens låsta rum på biskopsgården. Detta är inget som förklaras. Jacobi har helt enkelt en magisk nyckelknippa. Sen smugglar ju Jacobi ner barnen och de gömmer sig i kistan. Biskopen springer upp till barnens rum för att kolla att de är där. Jacobi faller då ner på knä, skriker och hytter med nävarna upp mot nån okänd kraft (Gud?). När biskopen öppnar dörren till barnens rum ligger de där, på golvet, avsvimmade men faktiskt där. Vad hände där?! Jacobi tar med sig kistan (med barnen inuti!) till säkerheten i sin butik och sitt hem. Som sagt, vad hände där?

Stämningen hemma hos Jacobi är alldeles underbar, och magisk. Det är ett myller av murriga rum, korridorer, kristallkronor, tavlor, röda tapeter, draperier och de fina marionetterna från Aarons dockteater. Vilken scenografi! Aaron skrämmer dessutom livet ur Alexander när han i en kort föreställning låter Gud självt visa sig för honom. ”Tjut inte Alexander. Det var inte meningen att skrämma dig. I alla fall inte så mycket”.

Här träffar Alexander även den mystiske och farlige Ismael (härligt spelad av Stina Ekblad utan ögonbryn). Tillsammans åkallar de båda de onda tankarna (Alexanders tankar) för att ta livet av biskopen med hjälp av den sjukliga Elsa som ligger i sängen i biskopsgården alldeles för nära en fotogenlampa. Alexander vill, fast samtidigt vill han inte. Han blir rädd. Men det är för sent. Den brinnande Elsa springer genom biskopsgården och antänder den djupt sovande biskopen (drogad av Emilie). Edvard Vergerus förtärs av lågor, under stora plågor (det rimmar inte illa). Så var det fullbordat.

Under inspelningen fick stuntmannen Johan Torén tredje gradens brännskador på händerna.

Jag återkommer nästa söndag och då blir det något muntrare eftersom jag kommer att fokusera på Bergmans komiska sida.