Söndagar med Bergman: F & A – Queen Gunn Wållgren och Fannys revansch

Jag vet inte hur mycket vettigt jag egentligen kommer ha att säga i det här inlägget förutom att Gunn Wållgren är en äkta skådespelardrottning. Det riskerar att inte bli nåt mer än ett rent hyllningsinlägg med bifogade bilder utan nåt vidare djup. Men det är väl kanske gott så. För att hylla Queen Gunn är själva poängen. Och så slänger jag in en bonus om Fanny i slutet.

Det märkliga med Gunn i relation till Ingmar Bergman är att hon nästan aldrig jobbade med dämonregissören. Förutom rollen som Helena Ekdahl i Fanny och Alexander så var Gunn med i en uppsättning av en Strindbergpjäs för Radioteatern 1947. Det måste ha varit nåt som inte klickat. Bergman har ju annars för vana att återkomma till samma skådisar om och om igen. Bergmans lilla fasta trupp. Med Gunn tog det 35 år innan de skulle jobba ihop igen. Var hon för mycket av en stjärna, stark och dominerande för Bergman månntro?

Under inspelningen av Fanny och Alexander var Bergman dock allt annat än missnöjd. På IngmarBergman.se hittar jag följande typiska Bergman-citat om hans känslor när filmens klippning inleddes:

”Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra.”

Jag håller med Bergman. Gunn Wållgren är riktigt bra. Hon spelar alltså Helena, familjens Ekdahls matriark och Fanny och Alexanders farmor. En del av familjens söner tror kanske att det är de som styr i familjen men det är ganska snart uppenbart att det är Helena som är den bestämmer.

De scener jag uppskattar mest med Gunn är de när hon samtalar med andra medlemmar av familjen eller personer som finns i kretsen kring den Ekdahlska klanen.

Först ut under julaftonsnatten i den första akten är hennes gamle älskare och bäste vän Isak Jacobi. Det är ett mysigt samtal mellan två människor som känner varandra väldigt väl och är öppna med varandra. Det är lite oklart var, hur och när de har haft ihop det, och om det skedde redan innan Helenas make gick bort. Men det verkar vara lite så med Ekdahlarna; man har affärer vid sidan om, det är sen gammalt. Det är kanske därför Helena inte verkar vidare upprörd över att hans son Gusten (Jarl Kulle) är öppet otrogen med de unga pigorna. Men så är ju Gusten övererotisk också, ett drag som han tydligen ärvt från sin far.

Efter att nu ha sett den fem timmar långa tv-serien åtminstone två gånger så har jag insett att min favorit bland de fem akterna är den fjärde akten, Sommarens händelser. Den inleds med regn och bilder av ett gult sommarhus med vita knutar i skärgården. Där inne sitter Helena Ekdahl i en vit klänning och vilar. Resten av familjen har tagit båten längre ut i skärgården för en utflykt.

Nu är hon ensam kvar och sitter och filosoferar. Under aktens gång kommer hon få besök av diverse personer: pigan Maj, sin egen son Oscar i form av ett spöke, Emilie som flytt från Biskopsgården, Gusten och hans fru Alma (Mona Malm), barnbarn som plockat smultron. Men först ringer Isak och de pratar fram tills att åskan bryter samtalet. Alla kommer till Helena med sina problem, sin oro eller bara smultron uppträdda på ett grässtrå. Helena tar det hela med ro, värme, allvar och humor, och Gunn Wållgren gestaltar det så perfekt man kan tänka sig.

Jag avslutar det här inlägget med att lyfta fram Fanny som en rollfigur som inte är betydelselös. Jag har sett en del kritik kring varför filmens titel är Fanny och Alexander då dessa kritiker tycker att allt fokus är på Alexander och att Fanny är en bifigur. Jag håller inte riktigt med. Jag vet inte om det kanske är skillnad i hur mycket Fanny är med i tv-versionen jämfört med den kortare bioversionen men i tv-versionen så tycker jag hon faktiskt har en egen historia i filmen.

Ja, i fokus är Alexander, det är helt klart. Men Fanny är hela tiden med och bidrar på sitt sätt. Hon är Alexanders stöd och partner in crime i striden eller maktspelet med biskopen. Inledningsvis är varken hon eller Alexander nöjda med sin mors nya val av make men de gör inte uppror utan niger, bockar och låter biskopen klappa deras kind. Först ut att vara rebell är Alexander som inte önskar biskopen god natt och visar mer öppet hur mycket han avskyr sin styvfar. Fanny är fortfarande eftergiven även om det är motvilligt.

Fannys uppror och det jag skulle kalla Fannys revansch kommer efter att Alexander har straffats med tio plus ett piskrapp för att ha ljugit. Det hela utspelar sig i Fannys närvaro och hennes blickar säger allt. Mycket bra skådespelat här av unga Pernilla Allwin. Här märker man att Fanny har fått nog. Hon har fått nog av biskopsgården, av biskopen, av hans bestraffningar, av att vara inspärrad. Så när biskopen efter att ha skickat upp den blåslagne Alexander på vinden för natten för att sona sitt brott så kan hon inte längre vara eftergiven när biskopen tror att han ska få klappa hennes kind.

En perfekt avslutning på en perfekt scen. Detta ser jag som början på slutet för biskopen, och hans näve knyts mycket riktigt i frustration. Återigen händer det med händer.

Jag återkommer nästa söndag med mina sista funderingar och iakttagelser kring Fanny och Alexander.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: