Här har du ditt liv (1966)

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: