Night Moves (1975)

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

L’histoire d’Adèle H. (1975)

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Picnic at Hanging Rock (1975)

Peter Weir är en australiensisk veteranregissör som ligger bakom storfilmer som Döda poeters sällskap, Witness, The Truman Show och Master and Commander. Måhända är han lite underskattad? Det är som att man (läs: jag) inte har koll på att han har regisserat de filmerna han faktiskt har gjort. Min preblogg-text om 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock skrevs i februari 2004.

Utflykt i det okända är regisserad av Peter Weir och utspelar sig år 1900. Den bygger på verkliga händelser då en lärare och några elever från en flickskola försvann under en utflykt till Hanging Rock, en märklig klippformation i Australien (Victoria).

Den här filmen växte lite grann efter att jag hade sett den. Under själva filmen så tyckte jag början var riktigt bra faktiskt. Den är vacker, mystisk och lite hypnotiserande. Vad var det egentligen som hände på den där klippan? Ja, det vet man inte riktigt och det finns ett mystiskt element här som är bra. Just skildringen av försvinnandet är bra gjort. Bra stämningsmusik, vackra mystiska bilder, bra klippt. Sen tappade jag tyvärr intresset lite grann. Det känns lite som man inte utnyttjade den stämning som man byggt upp i början av filmen. Så länge handlingen är förlagd till klippan så är filmen bra men sen så fokuserar man bitvis på diverse problem på flickskolan. Just den biten tyckte inte jag var lika intressant. Lite kul var dock att Rachel Roberts från O Lucky Man! (Imperials försäljningspsykolog för er som har sett O Lucky Man!) spelade föreståndarinnan på flickskolan. Det är alltid lite lustigt när en skådis man känner igen dyker upp i en helt annan film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Giliap (1975)

Eftersom jag är på äventyr i Dalarna just nu så kommer här ytterligare en preblogg-text från arkiven. Den här gången har jag grävt fram en gammal och rejäl sågning av en svensk film från mitten av 70-talet. Några veckor tidigare hade jag sett regissören Roy Anderssons första film En kärlekshistoria och verkligen gillat den. Jag hade även sett Sånger från andra våningen på bio några år tidigare och även gillat den mycket. Fallet blev högt… Texten skrevs i april 2003.

Jag har sett Roy Anderssons andra film efter En kärlekshistoria (1970). Den heter Giliap och handlar om en snubbe (Thommy Berggren) som kommer till ett hotell för att börja jobba som servitör. Det är bara tänkt att vara temporärt. Han har planer på att gå till sjöss. På hotellet träffar han diverse typer (de flesta s.k. förlorare), bl a servitrisen Anna (Mona Seilitz, VIF). De är ensamma. De funderar på vad de egentligen vill göra med livet, men som de inte orkar göra.

När den kom 1975 så uteblev publiken och den sågades dessutom, i alla fall av svenska kritiker. SVT-hallåan påstod att den på senare tid har fått upprättelse och nu betraktas som ett mästerverk. Hmmm… Efter att ha sett den (eller snarare försökt hålla mig vaken till den) kan jag bara säga att jag förstår varför den sågades. Mer deprimerande och tråkig film får man leta efter i Långtbortistan (min kommentar: hmm, politiskt inkorrekt nu?) och inte ens där skulle man hitta nåt tråkigare. Jag menar, Gudomligt ingripande är ju rena actionäventyret i jämförelse. Ok, jag ska inte klaga på skådisarna, de gör ett bra jobb. Det är bara det att inget händer. Ibland ville jag hoppa upp ur soffan, springa fram till teven, skaka den och skrika ”Kom igen nu då! Säg nåt! Gör nåt! Sitt inte bara där som ett fån!”. Ingen sa eller gjorde nåt förutom i slutet då plötsligt en väldig massa konstiga saker händer som inte gjorde det hela mindre deprimerande. Vad fan hände? Vad var poängen? Nä, det här var inte bra.

Jag försöker se mycket film och uppskattar oftast annorlunda filmer som inte är gjorda efter nån mall, men det här var bara för tråkigt. Den gnutta humor som fanns (och som det finns mer av i En kärlekshistoria och Sånger från andra våningen) drunknar helt i ett depressionshav. En film som jag tänker på nu i efterhand som påminner en del om Giliap är Todd Solondz Happiness. Det är bara det att där funkar scenerna där till synes inget händer och ingen säger nåt på en minut. Det finns helt annan humor, innehåll och intensitet. Detta gäller i viss mån också Anderssons Sånger från andra våningen som är betydligt bättre än Giliap. Nä, Giliap får faktiskt 1/5 av mig. Jag hade roligare när jag såg The Death of the Incredible Hulk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1975

1975: Parliament-Funkadelic spelar live en hel massa gånger under året men tyvärr verkar inget ha spelats in. Parliament släpper de två klassiska albumen Chocolate City och Mothership Connection. Funkadelic släpper Let’s Take It to The Stage.

Muhammad Ali gick fyra matcher under 1975 och han vann samtliga varav den mest kända är den s.k. Thrilla in Manila mot Joe Frazier.

Det som var kul med den förra årslistan, den som fokuserade på 1976, var att jag passade på att se ett antal filmer som jag inte hade sett förut från det året. Tyvärr fanns inte riktigt samma tid den här gången (då >14 MCU-filmer håller på att betas av) så jag hann bara med en. Å andra sidan så kom just den filmen med på listan.

 

10. Picnic at Hanging Rock
Picnic at Hanging Rock

För att stämningen vid Hanging Rock är ytterst obehaglig. Lite som i en David Lynch-film fast poetiskt.

9. Flåklypa Grand Prix
Flåklypa Grand Prix
För att det måste vara Norges bästa stop motion-animerade film och en barndomsfavorit.

8. Dog Day Afternoon
Dog Day Afternoon
För att jag hade glömt att Al Pacinos rollfigur utför bankrånet för att bekosta sin partners könsbyte, och så för John Cazale förstås.

7. Night Moves
Night Moves

För att det är jätteroligt att se lite mer okända filmer med kända skådisar där de gör lite annorlunda roller. I det här fallet är det Gene Hackman som är en skön lirare, vilket var lite oväntat. Det här var den filmen som jag hann med att bocka av innan listan skulle publiceras.

6. Profondo rosso
Profondo rosso
För bildspråket, stämningen och musiken av Goblin.

5. Yrke: Reporter
Yrke: Reporter

För slutscenen som är magisk och lång, och för en nedtonad och mystisk Jack Nicholson.

4. Three Days of the Condor
Three Days of the Condor

För Max von Sydow i glasögon och lönnmördaren i keps med regnskydd. Just det där regnskyddet har av nån anledning etsat sig fast precis som von Sydows glasögon.

3. Gökboet
Gökboet

För att slutet är både vackert och tragiskt.

2. Barry Lyndon
Barry Lyndon
För den episka historien om en simpel man, den klassiska musiken av bl a Händel och givetvis det naturliga ljuset.

1. Hajen
Hajen
För att ibland är en film en klassiker värd namnet, och så för att den mekaniska gummihajen oftast inte funkade under inspelningen.

 

Bubblare? Japp, en några stycken. Men en del hade jag nog behövt se om men dessa filmer dök i alla fall upp som kandidater till listan. Berättelsen om Adèle HKatharina Blums förlorade hederMonty Python and the Holy Grail och Dersu Uzala

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’75.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmmedia
Fiffis filmtajm
Flmr
Filmfrommen

Professione: reporter (1975)

Jack and MariaMed anledning av decennietemat som nu är inne på 70-talet samt att jag precis skrev om Five Easy Pieces så kommer här en gammal recension av Professione: reporter, regisserad av Michelangelo Antonioni och med en viss Jack Nicholson i huvudrollen. Recensionen  skrevs i november 2007 och om jag ska vara ärlig så känner jag inte till så mycket mer om regissören Antonioni nu heller.

Michelangelo Antonioni är en regissör som jag inte känner till så mycket om. Jag vet att jag har sett två filmer av honom, Zabriskie Point och Blowup, men det var ganska länge sen (gäller framförallt Blowup som jag ska försöka se om). Sen vet jag att han dog i somras (min kommentar: dvs sommaren 2007) på samma dag som vår egen IB dessutom. När SVT visade Yrke: Reporter aka The Passenger tog chansen att spela in den.

Jack Nicholson spelar en tv-reporter som börjar bli cynisk och less på sitt liv. Han rapporterar (eller försöker rapportera) om ett inbördeskrig i något nordafrikanskt land. På hotellet där han bor träffar han en affärsman som han pratar en del med. När Nicholson hittar affärsmannen död på sitt hotellrum beslutar han sig för att överta mannens identitet och fejka sin egen död. Affärsmannens till synes sorglösa liv kan väl inte vara sämre än Nicholsons eget?

Filmen, som har en speciell hypnotisk känsla, är ett poetisk thrillerdrama och samtidigt en roadmovie. Jag kände direkt att jag gillade det här. Under inledningen i Sahara, som för övrigt är mycket bra, kom jag att tänka på en film som Babel (hade nog att göra med temat västerlänning i ökenby som behöver hjälp). Här finns även tendenser till globaliseringsthriller i stil med just Babel eller Syriana. Fast Antonioni är lite lurig. Ibland är det inslag av thriller men ändå med en speciell poetisk stämning. Man vet aldrig riktigt vart filmen tar vägen.

I filmen finns en hel del kritik av västvärlden, t ex av hur västvärldens media porträtterar de fattiga och problemfyllda delarna av världen. Nicholsons rollfigur har väl insett att det finns nåt hycklande i det han gör och han är less på det. Eller så är han främst less på sig själv och tycker att han har ”sålt sig”. Fast det där med att byta identitet med affärsmannen kanske inte var en vinstlott direkt, med tanke på vad affärsmannen sysslade med: Spoiler illegal vapenhandel med bl a gerillan i det nordafrikanska landet Nicholson rapporterade ifrån Spoiler slut.

Nicholson träffar en litet konstig ung kvinna (spelad av annorlunda Maria Schneider) som hjälper honom att komma undan personer från hans tidigare liv. Tillsammans reser de till de platser och personer som den döde affärsmannen skulle ha besökt. Här gillar jag verkligen roadmovie-stämningen som infinner sig. Antonioni toppar sen det hela med en makalöst vacker slutscen. En enda lång sugande tagning som får en att fundera lite på hur det är gjort. Kul också att se Nicholson i en litet annorlunda roll. Hans vanliga manér är nedtonade och jag tänkte egentligen inte på att det var just Jack Nicholson.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Antonioni var en rackare på slutscener vad det verkar. Både Yrke: Reporter (en lååång tagning) och Zabriskie Point (explosioner i slow motion och Pink Floyd) har helt underbara slutscener. Och sen har vi ju det mytomspunna och Movies – Noir-hyllade slutet i Blowup med mimare (som jag själv inte minns).

Monty Python and the Holy Grail

The Black KnightTitel: Monty Python and the Holy Grail
Regi: Terry Gilliam & Terry Jones
År: 1975
IMDb
| Filmtipset

Monty Python är nog inte några personliga favoriter men jag uppskattar dem ändå. Men jag tror jag gillar Fawlty Towers mer än nån av ”Monty Python-filmerna”, även om jag borde se om några av dem, främst Life of Brian och The Meaning of Life. Notera att jag i det här fallet inte ens nämner den svenska titeln… som gör mig galen, apropå andra svenska titlar på filmer som är aktuella just nu, menar jag. Om ni tittar på ett av inläggets taggar eller om ni klickar på Filmtipset-länken så ser ni den svenska titeln.

Monty Python-gängets första riktiga långfilm då And Now for Something Completely Different i princip var en antalogi över deras bästa sketcher från tv-serien Monty Python’s Flying Circus. Handlingen (den som finns) är förlagd till England på 900-talet där kung Arthur söker efter den heliga graalen. Tillsammans med sin kokosnötsklapprande bärare färdas han England runt för att hitta tappra riddare som kan hjälpa honom i hans letande. Efter ett tag har han hittat några wannabe-riddare (well, Lancelot och såna) och tillsammans råkar de ut för diverse äventyr och stöter på diverse konstigheter.

Nja, tyvärr blev jag lite besviken. Jag har sett den förut några gånger (för ganska länge sen) och mindes att jag inte blev stormförtjust då heller men trodde av nån anledning att den skulle vara bättre och roligare nu. Det är en spretigt berättad historia som helt bryter mot alla regler som finns i film. Det förekommer ganska mycket metafilmsinslag som när skådisarna snackar till publiken och visar att de vet att det här är en film. Jag undrar hur vanligt sånt här var på den här tiden. Var Monty Python föregångare kanske?

Bitvis är den ändå en ganska briljant komedi med helt absurda sketcher, t ex riddarna som säger ”Ní” som om de inte får ett buskage (ja, ett buskage!) kommer driva sina motståndare galna genom att säga just ”Ní”. Hehe, sjukt. Sen finns det en hel del underbara dialoger. Dialoger som liksom inte börjar så roligt men som målar in sig i ett hörn och där personerna liksom inte kommer framåt utan hakar upp sig hela tiden. Jag har sett exempel på det här även i deras Flygande Cirkus-tv-serie. Kul också med bonden som börjar snacka politik som en kulspruta mitt i allt. Och så insamlaren av döda förstås: ”Bring out your dead!”

Trots roliga scener så känns det ändå som en samling sketcher utan inbördes röd tråd och det funkar bra i ett tv-avsnitt men jag tycker det blir lite för osammanhängande i en långfilm. Sen är det viss humor som jag har lite svårt för. Den känns så där studentikos om ni förstår vad jag menar, som de ”roliga” förtexterna t ex. Nåväl, det är en sevärd film men för mig är den här hyllade filmen inte värd mer än en stark trea (vilket ändå är ett godkänt betyg).

3+/5