Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.