The Post (2017)

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I, Robot (2004)

Idag hoppar jag tillbaka i tiden till en era för länge sen när Will Smith var bra och dessutom var med i bra science fiction-filmer. Min korta preblogg-text om I, Robot skrevs i oktober 2004. Då när jag såg den så delade jag alltså ut en fyra. Jag är väl tveksam om jag skulle ge den samma betyg om jag såg om den idag. Jag tror det ska till mer för att jag ska hetsa upp mig så mycket som till en fyra. Den känns lite för clean för det.

Detta var lite av en positiv överraskning. Jag kände mig underhållen hela tiden. Will Smith var rolig då och då men filmen blev aldrig tramsig. Man fokuserade på historien och inte bara specialeffekter, som i och för sig var snygga, och Smith klarade av att spela seriöst när det behövdes. Spännande, snyggt, lagom tempo (och inte tio klipp per sekund under actionscenerna) och perfekt som matiné en söndagseftermiddag, speciellt om man som jag gillar science fiction. Ok, i viss mån är det kanske plagiat av Blade Runner (eller snarare Det femte elementet) när det gäller de framtida stadsmiljöerna och så, men det är bra gjort så det störde inte mig. Allt är dock lite mer polerat här jämfört med främst Blade Runner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Wildlike (2014)

Wildlike är en film om Mackenzie (Ella Purnell), en tonårig goth-tjej som skickas från Seattle till Alaska för att där bo med sin morbror efter att hennes pappa dött och mamman har tagits in på nån sorts psykiatrisk klinik (avgiftning?). Uppe hos morbrorn känner sig Mackenzie inte trygg. Det finns en historik av övergrepp här som gör att den obehagliga stämningen går att ta på.

Efter att morbrorn förgripit sig på Mackenzie så ser hon ingen annan utväg än att fly. Hon är totalt ensam. Den man, morbrorn, som hon ska bo oss och kunna lita på är ett peddo-svin. Mamman, ja, hon har checkat ut från kliniken och går inte att få tag på. Till slut tar hon en buss till nationalparken Denali (tidigare känt som Mount McKinley) mitt ute i ingenstans där hon hamnar i knät på den vrånge änkemannen Rene (Bruce Greenwood). Rene tar motvilligt med henne på sin vandring genom vildmarken.

Det första jag tänkte på var hur typiskt det var med en en sån där svår goth-tjej svart ögonskugga som under filmen ska genomgå en förvandling för att i slutet se ut som en amerikansk dröm. I början av filmen ser Mackenzie ut som Happy Jankell i Jordskott. Nu blev det här ingen stor grej och vi fick inte nåt fånigt som slut som i t ex Face/Off där John Travoltas dotter plötsligt bytte stil på sin sminkning när hon ”hittat sig själv”.

Jag älskar miljöerna i filmen då dessa fick mig att längta tillbaka till ungdomens fjällvandringar i Abisko, Sylarna eller Kebnekaise. Wildlike hade för övrigt kunnat få titeln Denali då den vilda naturen spelar en stor roll. Det är otroligt fina scenerier rent visuellt och naturen får rollfigurerna att öppna upp sig (det finns ju liksom ingenstans att ta vägen).

Filmen är en äkta indiefilm där vi inte ser skymten av greenscreens eller cgi. Ändå är den inte utan spänning och thrillerinslag. Det är en sorts roadmovie och som vanligt handlar det givetvis även om den inre resan, både för Mackenzie men även Rene (som försöker komma över förlusten av sin fru). Wildlike hade passat på Stockholm Filmfestival.

Som jag skrev tidigare så är Mackenzie i en hopplös situation. Hon har ingen att vända sig till. Hon försöker med Rene, men hon kan ju inte förklara varför hon befinner sig där hon gör eftersom det är för skamfullt för henne att berätta för en främling. Men hon måste berätta hur svårt det än kan vara.

Det finns nåt rörande över det som filmen visar upp. Om en människa lägger sitt liv i en annan människas händer, hur reagerar man då? Har man en skyldighet att ta ansvar då?

Jag gillar relationen mellan Mackenzie och Rene, hur den sakta växer fram. Mot slutet av filmen så har man valt att lägga till ett lite udda inslag där Mackenzie och Rene träffar på några drakflygare. Här tyckte jag man lite tappade fokus och historien rann ut i sanden.

Som helhet är detta ändå en bra film med ett kanske uttjatat tema: den unga flickan som tas om hand av en vrång och motvillig äldre man. Var inte det här nåt som vi snackade om i Shinypodden förresten?

Ett plus är förstås att jag, förutom att nostalgiskt minnas barfotavad över fjällbäckar i Saxnäs, även blir sugen på att vandra i Alaska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

The Place Beyond the Pines (2013)

RyanDirekt efter att jag hade sett The Place Beyond the Pines så var den definitivt på min topp-10-lista över förra årets bästa filmer. När jag, förhoppningsvis ganska snart, sammanfattar året så tror jag den kommer att vara kvar där. Filmen är en episk treaktare där vi först träffar allas vårt gosedjur Ryan Gosling som spelar en motorcykelåkande cirkusartist som lockas in i kriminell verksamhet. Filmen andra akt zoomar in på en polis spelad av Bradley Cooper och slutakten fokuserar på Goslings och Coopers barn och utspelas ett antal år senare. Många tycker att filmen tappar i slutakten men jag tycker den snyggt knyter ihop säcken och filmen bra. Filmen är en skådespelarnas film och förutom Gosling gör Eva Mendes en strålande insats. Me like.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Super 8

Super 8Titel: Super 8
Regi: J.J. Abrams
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En grupp ungar i en småstad i USA bestämmer sig för att spela in en zombiefilm med en Super 8-kamera. Det här utspelas 1979 så det används inget digital junk. För att få till en dramatisk autentisk känsla väljer ”regissören” Charles (Riley Griffiths) att låta sina stjärnor, däribland Alice (Elle Fanning), agera på en övergiven perrong precis när ett tåg kör förbi. Ja, dramatiskt blir det då barnen blir vittne till världens tågkrasch. Och de har fångat allt på film. En film som det visar sig att militären är intresserad av. Vad för nåt var det som transporterades på tåget egentligen?

Apropå stjärnor, Elle Fanning är fanimej underbar i filmen och spelar skjortan av sina medspelare. Riktigt roligt ibland.

Oj, oj, nostalgifaktorn i den här filmen är hög. Super 8 fullkomligt stinker av nostalgi och en längtan till mer oskuldsfulla tider. Grejen är att det funkar, i alla fall för mig. I en ganska stor del av filmen händer egentligen inte så mycket, i alla fall inte den vanliga typen av actionhändelser men det är supermysigt och charmigt. Jag kommer att tänka på Stephen King-böcker som It eller Kingfilmatiseringen Stand By Me. Steven Spielberg, som producerat filmen, är en självklar inspiration med filmer som E.T. och Närkontakt av tredje graden.

Jag har läst att en del klagar lite på slutet då ”monstret” på sedvanligt vis ska visas och att filmen då tappar och blir fånig eller ospännande. Mm, ja, lite tappar filmen kanske men eftersom jag gillade så stora delar av den så kan jag inte låta bli att ge filmen ett högt betyg. Det är en supermysig rulle helt enkelt. Det är nåt med hur barn skapar sin egen hemliga värld som bara suger in mig. Barnens färdiga zombiefilm får vi förresten se under eftertexterna som en trevlig bonus.

4-/5

The Lost Son

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

%d bloggare gillar detta: