Motståndaren (2002)

Nyligen publicerade jag en gammal text om Flickan på bron med bl a Daniel Auteuil. Idag kommer ännu en gammal preblogg-text om en film där Auteuil är med. Han inte bara är med, han totalt dominerar i filmen. Texten skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Motståndaren (L’adversaire) regisserad av Nicole Garcia (en kvinna kan vara värt att nämna för tydlighets skull) och med Daniel Auteuil i rollen som den gifte mannen med två barn som ljugit i 18 år av sitt liv. Alla i hans närhet, frun, barnen, föräldrarna och vännerna, tror att han är läkare och jobbar på WHO (Världshälsoorganisationen). I själva verket åker han bara iväg med bilen på morgonen, men jobbar inte utan går omkring i WHO-byggnaden, fikar, går i bokhandlar, åker bil, lyssnar på radio… På kvällen när han kommer hem lever han normalt familjeliv med sin frun och sina barn. Men verkligheten börjar komma ifatt honom nu, problem med pengar etcetera etcetera.

Filmen bygger på en verklig händelse, som slutade med att mannen tog livet av hela sin familj, och det är knappt man tror det är sant, men det är det alltså. Det gjordes en annan version av den läskiga historien 2001, Time Out (L’emploi du temps) av Laurent Cantet, där det inte slutar lika tragiskt som det gjorde i verkligheten. Jag kan säga så mycket som att Motståndaren följer verkligheten mer än Time Out gjorde. Auteuil är otäckt bra i sin roll.

Filmen handlar om ensamhet, meningslöshet, frustration att inte kunna berätta sanningen när man väl börjat ljuga. Filmen innehåller inte mycket våld, men det är en läskig stämning från början. Det våld som förekommer är ytterst obehagligt. Jag vred på mig i biostolen mot slutet. Jag fick fysiska reaktioner på det jag såg och skrek nästan ut ibland för att liksom stoppa det som hände. Jag tänkte lite på några av Michael Hanekes obehagliga filmer som Pianisten och Funny Games. Musiken var bra och gjord av David Lynchs kompis Angelo Badalamenti. Filmen är nog inte för alla, den är ju typiskt fransk, med mycket dialog och så (min kommentar: haha, ja, mycket dialog, och på franska dessutom, det är ju jobbigt). Jag ger den i alla fall 4/5. Rekommenderas. Jag tyckte den var snäppet bättre en Time Out som ändå är en sevärd film den med!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flickan på bron (1999)

Patrice Leconte är namnet på en fransk regissör som bl a har gjort två halvdana filmer som jag av nån anledning har sett. Eller ja, anledningen är nog att jag såg filmerna på den tiden som jag var och varannan dag sprang på Sture och såg på franska snackfilmer eller kollade in arty-farty-filmerna som SVT:s Filmklubben visade. Den ena filmen, Änkan från Saint-Pierre, har jag redan publicerat en text om. Den andra är Flickan på bron (La fille sur le pont) och den handlar det om idag. En sak som binder samman filmerna är skådisen Daniel Auteuil som jag gillade mycket under mitten av 00-talet. Texten skrevs i oktober 2005.

Vanessa Paradis spelar en ung tjej som lever ett kaotiskt liv där hon ständigt och jämnt blir utnyttjad. En kväll står hon på en bro i Paris redo att hoppa i vattnet för att ta sitt liv. Hon räddas dock av en knivkastare spelad av Daniel Auteuil som tycker hon istället ska bli hans cirkuspartner; om hon nu är trött på livet så har hon ju inget att förlora liksom. När de slår sin påsar ihop verkar det som om lyckan vänder för de båda.

Eftersom Daniel Auteuil är en av mina favvoskådisar (han är bl a grymt bra i Motståndaren) hade jag en del förväntningar på den här rullen. Det visade sig dock inte vara min typ av film. Jag blev aldrig gripen av historien som jag tyckte kändes tillgjord och… överdramatisk (i brist på mer träffande ord). Det snackas en hel del men jag tyckte det var en konstlad dialog med en massa floskler. Båda huvudrollsinnehavarna gör väl egentligen väl godkända insatser men, som sagt, det är själva historien som inte funkar tycker jag.

Hmmm, ibland är det svårt att komma på nåt att skriva när det handlar om en film som inte gjorde nåt större intryck, en film som man varken hatade eller gillade riktigt mycket. Det här är en sån film. Handlingen kändes helt enkelt tråkig och ointressant. Varför? Ja, jag vet inte, jag kunde kanske inte identifiera mig med karaktärerna. Det fanns i alla fall en liten ljuspunkt, nåt som jag aldrig sett i en film tidigare (vad jag minns just nu i alla fall). När Paradis och Auteuil är skilda åt ett tag under filmen så pratar de ändå med varandra, trots att de är i olika städer, i en sorts inre fjärrdialog (min kommentar: magisk realism?). Sen var fotot stilfullt snyggt i svartvitt. Well, thats about it folks, det blir en tvåa till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Änkan från Saint-Pierre

La veuve de Saint-PierreTitel: Änkan från Saint-Pierre
Regi: Patrice Leconte
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Nu är det lilla Vincent Price-temat tyvärr slut och vi kör istället en recension av en film som stoltserar med tre skådisar som är giganter inom den europeiska filmbranschen. Tyvärr är det ändå något av en mellanmjölksfilm.

På en ön utanför Kanada under mitten av 1800-talet blir en man, Neel (spelad av Emir Kusturica!), dömd till döden efter ett meningslöst mord. Eftersom det inte finns någon giljotin på ön så hålls Neel i förvar hemma hos kaptenen på ön (Daniel Auteuil). Allt eftersom tiden går och man väntar på att en giljotin ska anlända från Frankrike blir Neel allt mer accepterad på ön. Speciellt kaptenens fru (Juliette Binoche) engagerar sig i Neels öde.

Trots strålande skådespelare så kändes det här ändå som en tv-film av ok standard. Det händer inget spektakulärt som gör filmen till något extra. Filmens tema är ganska tänkvärt men det kommer liksom aldrig till sin spets. Situationen som uppstår på ön är förstås märklig. Ändå blir det aldrig gripande. Hela situationen kändes något konstruerad, och man känner aldrig nån riktig sympati för nån av huvudpersonerna. I och för sig så hade kanske en film där man gjort det känts ännu mer konstruerad. Nåja, en normal trea blir det till detta kostymdrama med tv-filmskänsla.

3/5

The Lost Son

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

%d bloggare gillar detta: