Tess (1979)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Tess med Nastassja Kinski i huvudrollen och min text skrevs i juni 2004.

Tess är en film som Polanski tillägnar sin fru Sharon Tate, som ju mördades av Charlie Mansons anhang 1969 (min kommentar: eller hur, Quentin?). Sharon ville tydligen, enligt SVT-hallåan, att Roman skulle filmatisera romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy. Tess (Natassja Kinski) är en ung flicka som växer upp i en fattig familj på 1800-talet i England. Pappan i familjen får reda på att han i själva verket härstammar från d’Urbervilles, en numera utdöd adelssläkt. Fast helt utdöd var inte släkten eftersom familjen faktiskt hittar några vid namn d’Urberville. Dottern Tess skickas dit för att kanske få pengar och/eller arbete. Detta är början på ett tragiskt liv för Tess…

En mycket vacker och välgjord film som till viss del liknar Kubricks Barry Lyndon. Den är inte riktigt lika ambitiöst gjord och musiken är snäppet sämre men mycket av historien är lik även om huvudrollen är en kvinna här. Nastassja Kinski: mm mm mmmm! Det är en så där lite mysig och lång film som spänner över en lång tid och personerna genomgår stora förändringar och råkar ut för mycket tråkigheter. Kinski är enligt mig utmärkt i sin roll. Sen tyckte jag faktiskt slutet, även om det var tragiskt, var ganska bra, eftersom Tess äntligen var till freds med sig själv även om det ledde till att <spoiler> hon blev avrättad</spoiler>.

Filmen känns för mig inte som en Polanski-film direkt men jag lade märke till en scen som jag tyckte var speciell. Jag berättar om den här nedan innanför spoilertaggar.

<spoiler>
Tess blev när hon besökte familjen d’Urberville i början förförd (läs: våldtagen) av sin ”kusin” Alec. Hon blev med barn, ett barn som dog tidigt. När hon sen möter sin kärlek Angel så vågar hon inte berätta det för honom om detta. Precis innan de ska gifta sig lyckas hon dock skriva ett brev som hon sticker in under dörren till hans rum. På morgonen är han glad och som vanligt och Tess tror att allt är ok men sen råkar hon hitta brevet under en matta i hans rum: han har alltså inte läst brevet! Hon får ångest och knycklar ihop brevet för att inte ge det till honom. Nu vågar hon inte. Precis när Tess hittar brevet och inser att Angel inte läst det låter Polanski plötsligt solen lysa rätt in i kameran så att det blir helt vitt. Mycket effektfullt och visuellt eftersom det tydligt visar hur Tess känner sig just i det ögonblicket och att det här var en sorts vändpunkt i filmen eftersom Tess sen inte vågar berätta om sin hemligheten utan bär den inom sig.
</spoiler>

Slutbetyget blir en stark trea. Filmen var bra men nådde inte upp till en fyra. Den är lite för lång och hade vissa sega ”transportsträckor”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Lost Son

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

%d bloggare gillar detta: