Tess (1979)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Tess med Nastassja Kinski i huvudrollen och min text skrevs i juni 2004.

Tess är en film som Polanski tillägnar sin fru Sharon Tate, som ju mördades av Charlie Mansons anhang 1969 (min kommentar: eller hur, Quentin?). Sharon ville tydligen, enligt SVT-hallåan, att Roman skulle filmatisera romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy. Tess (Natassja Kinski) är en ung flicka som växer upp i en fattig familj på 1800-talet i England. Pappan i familjen får reda på att han i själva verket härstammar från d’Urbervilles, en numera utdöd adelssläkt. Fast helt utdöd var inte släkten eftersom familjen faktiskt hittar några vid namn d’Urberville. Dottern Tess skickas dit för att kanske få pengar och/eller arbete. Detta är början på ett tragiskt liv för Tess…

En mycket vacker och välgjord film som till viss del liknar Kubricks Barry Lyndon. Den är inte riktigt lika ambitiöst gjord och musiken är snäppet sämre men mycket av historien är lik även om huvudrollen är en kvinna här. Nastassja Kinski: mm mm mmmm! Det är en så där lite mysig och lång film som spänner över en lång tid och personerna genomgår stora förändringar och råkar ut för mycket tråkigheter. Kinski är enligt mig utmärkt i sin roll. Sen tyckte jag faktiskt slutet, även om det var tragiskt, var ganska bra, eftersom Tess äntligen var till freds med sig själv även om det ledde till att <spoiler> hon blev avrättad</spoiler>.

Filmen känns för mig inte som en Polanski-film direkt men jag lade märke till en scen som jag tyckte var speciell. Jag berättar om den här nedan innanför spoilertaggar.

<spoiler>
Tess blev när hon besökte familjen d’Urberville i början förförd (läs: våldtagen) av sin ”kusin” Alec. Hon blev med barn, ett barn som dog tidigt. När hon sen möter sin kärlek Angel så vågar hon inte berätta det för honom om detta. Precis innan de ska gifta sig lyckas hon dock skriva ett brev som hon sticker in under dörren till hans rum. På morgonen är han glad och som vanligt och Tess tror att allt är ok men sen råkar hon hitta brevet under en matta i hans rum: han har alltså inte läst brevet! Hon får ångest och knycklar ihop brevet för att inte ge det till honom. Nu vågar hon inte. Precis när Tess hittar brevet och inser att Angel inte läst det låter Polanski plötsligt solen lysa rätt in i kameran så att det blir helt vitt. Mycket effektfullt och visuellt eftersom det tydligt visar hur Tess känner sig just i det ögonblicket och att det här var en sorts vändpunkt i filmen eftersom Tess sen inte vågar berätta om sin hemligheten utan bär den inom sig.
</spoiler>

Slutbetyget blir en stark trea. Filmen var bra men nådde inte upp till en fyra. Den är lite för lång och hade vissa sega ”transportsträckor”.