The Post (2017)

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

12 Years a Slave (2013)

12 Years a Slave12 Years a Slave blev den första film som jag såg av regissören med det filmiska namnet Steve McQueen, och det jag fick se var imponerande. Imponerande men även kallt och kliniskt. Är det inte litet Stanley Kubrick över McQueen? Nu har jag i och för sig bara sett 12 Years a Slave men av det jag sett av och hört om Shame och Hunger så verkar McQueen ha en väldigt klinisk stil. Vad kan jag säga om själva filmen? Mmm, återigen en sådan film som många hyllar, och som man bara ska bli berörd av. Jag tycker filmen är bra, det är det inget snack om, men jag blir inte riktigt gripen. Kanske beror det på att jag duckar igen, som när jag såg The Broken Circle Breakdown?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

SFF13: Mud

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Serenity

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

%d bloggare gillar detta: