Aningaaq (2013)

AningaaqKvällen innan jag drog iväg till Alperna för den årliga skidveckan såg jag Alfonso Cuaróns Gravity för tredje gången, den här gången via Headweb. Efter de två utomjordiska bioupplevelserna trodde jag inte en titt hemma i soffan på mitt ganska blygsamma hemmabiosystem skulle ge samma tyngdlösa känsla. Överraskande nog blev jag lika indragen. Sju minuter korta Aningaaq fanns att tillgå gratis på YouTube för lite mer. Alfonsos son Jonás Cuarón (medförfattare till Gravity) stod som regissör. Kortisen knyter samman en nyckelscen i Gravity med händelser på jorden där pappan i en inuitfamilj får kontakt med Ryan där hon sitter i sin rymdkapsel redo att dö. Jag kan inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Gravity

Gravity

Filmens kanske vackraste ögonblick

Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Nånstans under mitten av visningen av Gravity upptäckte jag att jag satt med öppen mun. Jag hade bokstavligen tappat hakan. Det jag såg på vita duken hade fullkomligt greppat tag i mig så till den grad att jag inte kunde kontrollera mina fysiska reaktioner. Jag satt med hakan i knät. Jag spände mig. Jag andades ytligt eller höll andan. Jag var fångad. Gravity är en unik film. Det var väldigt länge sen jag hade en sån här upplevelse under en film. Det kan faktiskt ha varit när jag såg Children of Men, regissören Alfonso Cuaróns förra film.

Det enda du behöver veta om handlingen i Gravity är egentligen ingenting. Se bara filmen. Sandra Bullock är med. George Clooney är med. De är uppe i rymden. Det sker en olycka. That’s it. Och sen är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av åkturen.

Varför älskade jag Gravity? Vad är det som gör att jag kommer att ge den mitt högsta betyg? Hmmm, ibland är det ju svårt att beskriva sånt där. Gravity är en åktur utan dess like samtidigt som den ändå känns jordnära, hur konstigt det än kan låta. Filmen har en känsla av vardaglighet som blandas med fantastiska sekvenser med nerv som aldrig släpper. Eller vardaglighet är kanske fel ord. Verklighet är nog mer rätt. Det här nämligen inte en science fiction-film. Det är en dramathriller som råkar utspela sig i rymden. Det hade lika gärna kunnat vara en dokumentär med Christer Fuglesang. Allt som händer känns som det kan hända på riktigt. Just därför blir det hela än mer nervigt och påtaglig spännande. Och spännande är det. Det är helt galet spännande. Under vissa scener satt jag som sagt med hakan nere på knäna och skakade på huvudet i häpen beundran.

Filmen är förstås oerhört vacker. Det förunderligt vackra blandas med en utsattheten som gav mig rysningar. Den stämning som skapas går att ta på. Jag finner inte några fel med filmen. Jag var ganska trött efter en arbetsdag och jag kände mig något seg när filmen inleddes. Efter tio minuter är jag totalt inkapslad i ett filmiskt vadd. Medan jag ser filmen tänker jag ”det här är ju femma, det är en femma, det är unikt det jag ser, det är filmhistoria… det kan aldrig hålla, magin kommer ta slut, det kommer bli en vanlig fyra i betyg…”. Och så kommer plötsligt en scen som får mig tro att jag har rätt. Det är nu filmen vänder och tappar. Men se, det gjorde den inte! Scenen vänder och sen går det bara mer uppåt. Spänningen släpper aldrig taget.

När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra. Den var faktiskt utmärkt. När jag och de andra filmspanarna (Fiffi, Henke, Johan och Erik) stod och pratade om filmen i Rigolettos foajé insåg jag att jag hade en känsla jag nästan aldrig brukar ha. Jag ville se om filmen direkt.

Nu vet ni vad ni ska göra i helgen.

5/5

Även Fiffi har alltså förlorat sig i tyngdlösheten. Läs om vad hon tyckte här. Länkar till andra recensioner kommer när de finns tillgängliga. Uppdatering: Nu har Henke skrivit om filmen också.

Crash

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

%d bloggare gillar detta: