10 i topp: Filmer 2013

2013Då var det äntligen dags att sammanfatta 2013 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag är sist ut är att jag när andra började posta sina topplistor inte kände att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Så någon gång i början av februari listade jag 21 filmer som jag tyckte att jag hade missat och betade av dem en i taget. Nu har jag sett alla utom en. Jag har helt enkelt inte uppbådat ”kraften” till att se den. Dessutom handlade det om en dokumentär och det är väääldigt sällan som en sån hamnar på mina årsbästalistor. Undantaget som bekräftar den regeln är förra året då hela två dokumentärfilmer fanns med bland de tio bästa. Jag är glad att jag gjorde det där uppsamlingsheatet. Av de 20 filmer som jag såg under det lilla projektet så hamnade faktiskt tre på på topp-10-listan. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2013 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok som hittas i mitt 2012-inlägg. 😉 Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats 10.

****

10. The Wolf of Wall Street
Wolf
Martin Scorseses tre timmar mastiga episka mastodontepos såg vi som filmspanarfilm i januari och jag gillade filmen men var inte överförtjust. Den fick en trea i betyg, en stark sådan men ändå en trea. Jag har fortfarande inte ändrat det betyget men ändå hittar man den på plats tio. Hur förklarar jag det? Det finns ju en mängd filmer som fick högre betyg som inte platsar bland de tio bästa. Ja, det är helt enkelt så att filmen gav upphov till så många trevliga och intressanta diskussioner och den hängde kvar ett bra tag. Jag mindes scener. Den satte sig fast. Leo har nog aldrig varit bättre. Den skräller sig in på plats tio helt enkelt.

9. The Way Way Back
Sam
Ibland är amerikansk indie riktigt bra, ibland lite väl hippt. The Way Way Back finns det inget hippt över. Det är en helmysig coming of age-film som utspelar sig en sommar i en ung killes liv. Han växer upp men får samtidigt lära sig att vissa vuxna också behöver växa upp. Steve Carell är en idiot till styvpappa. Extrapappa, en bättre bättre pappa, om än en omogen sådan, blir Sam Rockwells flummardude. En härlig blandning av humor, allvar, mys.

8. The Conjuring
Nice doll

Jag medger det direkt. The Conjuring är kanske inte en klockren toppfilm och om jag sett filmen under andra omständigheter så hade den förmodligen inte platsat på listan. Förra året hamnade Sinister på plats fyra och även om The Conjuring inte är lika bra som den rysliga rullen så förtjänar den sin åttondeplats i år. Jag delade ut en fyra i betyg till The Conjuring och det är ett smärre mirakel om betänker hur visningen under vilken filmen beskådades. Ja, eller vi försökte åtminstone se den. Läs mer om den visningen här.

7. The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines kom tidigt under förra året och att den skulle platsa på listan var inte säkert även om jag verkligen gillade den när jag såg den. Jag gillar filmens episka känsla. Den tredelade historien fungerar perfekt för mig. Jag har hört en del klaga på tredje akten men jag tyckte man knöt ihop det hela bra. Ryan Gosling och Eva Mendes i högform men även de unga skådisarna i sista delen imponerade tyckte jag.

6. Blå är den varmaste färgen
Adele
Precis som fallet var med The Wolf of Wall Street så var  Blå är den varmaste färgen en film som växte dagarna efter att jag hade sett den. Det slutade med att jag den här gången faktiskt höjde betyget till en fyra från en stark trea. För mig handlade det om tre timmar magisk vardagsrealism men det konstiga är alltså att jag inte upptäckte det förrän jag såg om kanske halva filmen dagen efter första titten.

5. Jakten
Jakten

The Place Beyond the Pines var Jakten en sån där tidig film som nu letar sig in på listan. Jag har bara sett två filmer av Thomas Winterberg. Festen och Jakten. Festen är den första dogmafilmen en 5/5-film i min bok. Jakten är inte riktigt lika bra men att Winterberg är ”tillbaka” det kan man slå fast. Frustrerande, jobbig, påträngande… och mycket bra.

4. Hotell
Hotell

Den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar – och den var svensk. Hur kul som helst. Det börjar som ett svart drama, vänder efter ett tag till en crazy komedi men hela tiden utan att tappa allvaret. En härlig åktur i en känslomässig berg-och-dal-bana. Det som är lite synd är att alldeles för få har sett filmen. Om ni inte sett den… se den! Den finns att se online på distributören TriArts hemsida.

3. Prisoners
Cloud Atlas

Så här skrev jag i min recension av Prisoners: ”Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande”. Stora ord men faktum är att de är sanna. Efter Stockholm Filmfestival i höstas så hade jag fått en rejäl filmöverdos. Sen såg jag Prisoners på bio. Under de 153 minuter som filmen pågick kändes det som tiden stod stilla och flög fram på samma gång.

2. Short Term 12
The Running Kid

En lågbudgetfilm om ungdomar på ett fosterhem och de som jobbar där, det kan väl aldrig vara en film som tar sig in på en topp-10-lista? Jo, det kan det. På plats två. När en sån här film funkar så funkar den. Short Term 12 är den senaste film jag delat ut toppbetyget 5/5 till och därför fungerar en bild från filmen som header här på bloggen just nu. En film som håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor. 5/5.

1. Gravity
Gravity
Det kan bara finnas en etta på listan. Gravity. Att jag såg filmen två gånger på bio, det är bevis nog. Jag tror aldrig jag har sett en film två gånger på bio. Dessutom såg jag den en gång till när den släpptes på Headweb och den var faktiskt lika bra då. Så här skrev jag i min recension av filmen efter den första biovisningen: ”När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra”. Japp, den är etta på min lista, utan tvekan.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Bling Ring, World War Z, Fruitvale Station, Mud, Monica Z, Tom à la ferme, Blackfish, Only Lovers Left Alive, Frances Ha, Spring Breakers och All is Lost.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där dokumentären. The Act of Killing.

Eftersom jag är sist ut så finns det ju en radda med andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här är några: Plox, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Har du inte sett den? (pod), The Velvet Café, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Aningaaq (2013)

AningaaqKvällen innan jag drog iväg till Alperna för den årliga skidveckan såg jag Alfonso Cuaróns Gravity för tredje gången, den här gången via Headweb. Efter de två utomjordiska bioupplevelserna trodde jag inte en titt hemma i soffan på mitt ganska blygsamma hemmabiosystem skulle ge samma tyngdlösa känsla. Överraskande nog blev jag lika indragen. Sju minuter korta Aningaaq fanns att tillgå gratis på YouTube för lite mer. Alfonsos son Jonás Cuarón (medförfattare till Gravity) stod som regissör. Kortisen knyter samman en nyckelscen i Gravity med händelser på jorden där pappan i en inuitfamilj får kontakt med Ryan där hon sitter i sin rymdkapsel redo att dö. Jag kan inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Gravity

Gravity

Filmens kanske vackraste ögonblick

Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Nånstans under mitten av visningen av Gravity upptäckte jag att jag satt med öppen mun. Jag hade bokstavligen tappat hakan. Det jag såg på vita duken hade fullkomligt greppat tag i mig så till den grad att jag inte kunde kontrollera mina fysiska reaktioner. Jag satt med hakan i knät. Jag spände mig. Jag andades ytligt eller höll andan. Jag var fångad. Gravity är en unik film. Det var väldigt länge sen jag hade en sån här upplevelse under en film. Det kan faktiskt ha varit när jag såg Children of Men, regissören Alfonso Cuaróns förra film.

Det enda du behöver veta om handlingen i Gravity är egentligen ingenting. Se bara filmen. Sandra Bullock är med. George Clooney är med. De är uppe i rymden. Det sker en olycka. That’s it. Och sen är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av åkturen.

Varför älskade jag Gravity? Vad är det som gör att jag kommer att ge den mitt högsta betyg? Hmmm, ibland är det ju svårt att beskriva sånt där. Gravity är en åktur utan dess like samtidigt som den ändå känns jordnära, hur konstigt det än kan låta. Filmen har en känsla av vardaglighet som blandas med fantastiska sekvenser med nerv som aldrig släpper. Eller vardaglighet är kanske fel ord. Verklighet är nog mer rätt. Det här nämligen inte en science fiction-film. Det är en dramathriller som råkar utspela sig i rymden. Det hade lika gärna kunnat vara en dokumentär med Christer Fuglesang. Allt som händer känns som det kan hända på riktigt. Just därför blir det hela än mer nervigt och påtaglig spännande. Och spännande är det. Det är helt galet spännande. Under vissa scener satt jag som sagt med hakan nere på knäna och skakade på huvudet i häpen beundran.

Filmen är förstås oerhört vacker. Det förunderligt vackra blandas med en utsattheten som gav mig rysningar. Den stämning som skapas går att ta på. Jag finner inte några fel med filmen. Jag var ganska trött efter en arbetsdag och jag kände mig något seg när filmen inleddes. Efter tio minuter är jag totalt inkapslad i ett filmiskt vadd. Medan jag ser filmen tänker jag ”det här är ju femma, det är en femma, det är unikt det jag ser, det är filmhistoria… det kan aldrig hålla, magin kommer ta slut, det kommer bli en vanlig fyra i betyg…”. Och så kommer plötsligt en scen som får mig tro att jag har rätt. Det är nu filmen vänder och tappar. Men se, det gjorde den inte! Scenen vänder och sen går det bara mer uppåt. Spänningen släpper aldrig taget.

När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra. Den var faktiskt utmärkt. När jag och de andra filmspanarna (Fiffi, Henke, Johan och Erik) stod och pratade om filmen i Rigolettos foajé insåg jag att jag hade en känsla jag nästan aldrig brukar ha. Jag ville se om filmen direkt.

Nu vet ni vad ni ska göra i helgen.

5/5

Även Fiffi har alltså förlorat sig i tyngdlösheten. Läs om vad hon tyckte här. Länkar till andra recensioner kommer när de finns tillgängliga. Uppdatering: Nu har Henke skrivit om filmen också.

%d bloggare gillar detta: