Aningaaq (2013)

AningaaqKvällen innan jag drog iväg till Alperna för den årliga skidveckan såg jag Alfonso Cuaróns Gravity för tredje gången, den här gången via Headweb. Efter de två utomjordiska bioupplevelserna trodde jag inte en titt hemma i soffan på mitt ganska blygsamma hemmabiosystem skulle ge samma tyngdlösa känsla. Överraskande nog blev jag lika indragen. Sju minuter korta Aningaaq fanns att tillgå gratis på YouTube för lite mer. Alfonsos son Jonás Cuarón (medförfattare till Gravity) stod som regissör. Kortisen knyter samman en nyckelscen i Gravity med händelser på jorden där pappan i en inuitfamilj får kontakt med Ryan där hon sitter i sin rymdkapsel redo att dö. Jag kan inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Gravity

Gravity

Filmens kanske vackraste ögonblick

Titel: Gravity
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Nånstans under mitten av visningen av Gravity upptäckte jag att jag satt med öppen mun. Jag hade bokstavligen tappat hakan. Det jag såg på vita duken hade fullkomligt greppat tag i mig så till den grad att jag inte kunde kontrollera mina fysiska reaktioner. Jag satt med hakan i knät. Jag spände mig. Jag andades ytligt eller höll andan. Jag var fångad. Gravity är en unik film. Det var väldigt länge sen jag hade en sån här upplevelse under en film. Det kan faktiskt ha varit när jag såg Children of Men, regissören Alfonso Cuaróns förra film.

Det enda du behöver veta om handlingen i Gravity är egentligen ingenting. Se bara filmen. Sandra Bullock är med. George Clooney är med. De är uppe i rymden. Det sker en olycka. That’s it. Och sen är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av åkturen.

Varför älskade jag Gravity? Vad är det som gör att jag kommer att ge den mitt högsta betyg? Hmmm, ibland är det ju svårt att beskriva sånt där. Gravity är en åktur utan dess like samtidigt som den ändå känns jordnära, hur konstigt det än kan låta. Filmen har en känsla av vardaglighet som blandas med fantastiska sekvenser med nerv som aldrig släpper. Eller vardaglighet är kanske fel ord. Verklighet är nog mer rätt. Det här nämligen inte en science fiction-film. Det är en dramathriller som råkar utspela sig i rymden. Det hade lika gärna kunnat vara en dokumentär med Christer Fuglesang. Allt som händer känns som det kan hända på riktigt. Just därför blir det hela än mer nervigt och påtaglig spännande. Och spännande är det. Det är helt galet spännande. Under vissa scener satt jag som sagt med hakan nere på knäna och skakade på huvudet i häpen beundran.

Filmen är förstås oerhört vacker. Det förunderligt vackra blandas med en utsattheten som gav mig rysningar. Den stämning som skapas går att ta på. Jag finner inte några fel med filmen. Jag var ganska trött efter en arbetsdag och jag kände mig något seg när filmen inleddes. Efter tio minuter är jag totalt inkapslad i ett filmiskt vadd. Medan jag ser filmen tänker jag ”det här är ju femma, det är en femma, det är unikt det jag ser, det är filmhistoria… det kan aldrig hålla, magin kommer ta slut, det kommer bli en vanlig fyra i betyg…”. Och så kommer plötsligt en scen som får mig tro att jag har rätt. Det är nu filmen vänder och tappar. Men se, det gjorde den inte! Scenen vänder och sen går det bara mer uppåt. Spänningen släpper aldrig taget.

När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra. Den var faktiskt utmärkt. När jag och de andra filmspanarna (Fiffi, Henke, Johan och Erik) stod och pratade om filmen i Rigolettos foajé insåg jag att jag hade en känsla jag nästan aldrig brukar ha. Jag ville se om filmen direkt.

Nu vet ni vad ni ska göra i helgen.

5/5

Även Fiffi har alltså förlorat sig i tyngdlösheten. Läs om vad hon tyckte här. Länkar till andra recensioner kommer när de finns tillgängliga. Uppdatering: Nu har Henke skrivit om filmen också.

%d bloggare gillar detta: