10 i topp: Filmer 2013

2013Då var det äntligen dags att sammanfatta 2013 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag är sist ut är att jag när andra började posta sina topplistor inte kände att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Så någon gång i början av februari listade jag 21 filmer som jag tyckte att jag hade missat och betade av dem en i taget. Nu har jag sett alla utom en. Jag har helt enkelt inte uppbådat ”kraften” till att se den. Dessutom handlade det om en dokumentär och det är väääldigt sällan som en sån hamnar på mina årsbästalistor. Undantaget som bekräftar den regeln är förra året då hela två dokumentärfilmer fanns med bland de tio bästa. Jag är glad att jag gjorde det där uppsamlingsheatet. Av de 20 filmer som jag såg under det lilla projektet så hamnade faktiskt tre på på topp-10-listan. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2013 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok som hittas i mitt 2012-inlägg. 😉 Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats 10.

****

10. The Wolf of Wall Street
Wolf
Martin Scorseses tre timmar mastiga episka mastodontepos såg vi som filmspanarfilm i januari och jag gillade filmen men var inte överförtjust. Den fick en trea i betyg, en stark sådan men ändå en trea. Jag har fortfarande inte ändrat det betyget men ändå hittar man den på plats tio. Hur förklarar jag det? Det finns ju en mängd filmer som fick högre betyg som inte platsar bland de tio bästa. Ja, det är helt enkelt så att filmen gav upphov till så många trevliga och intressanta diskussioner och den hängde kvar ett bra tag. Jag mindes scener. Den satte sig fast. Leo har nog aldrig varit bättre. Den skräller sig in på plats tio helt enkelt.

9. The Way Way Back
Sam
Ibland är amerikansk indie riktigt bra, ibland lite väl hippt. The Way Way Back finns det inget hippt över. Det är en helmysig coming of age-film som utspelar sig en sommar i en ung killes liv. Han växer upp men får samtidigt lära sig att vissa vuxna också behöver växa upp. Steve Carell är en idiot till styvpappa. Extrapappa, en bättre bättre pappa, om än en omogen sådan, blir Sam Rockwells flummardude. En härlig blandning av humor, allvar, mys.

8. The Conjuring
Nice doll

Jag medger det direkt. The Conjuring är kanske inte en klockren toppfilm och om jag sett filmen under andra omständigheter så hade den förmodligen inte platsat på listan. Förra året hamnade Sinister på plats fyra och även om The Conjuring inte är lika bra som den rysliga rullen så förtjänar den sin åttondeplats i år. Jag delade ut en fyra i betyg till The Conjuring och det är ett smärre mirakel om betänker hur visningen under vilken filmen beskådades. Ja, eller vi försökte åtminstone se den. Läs mer om den visningen här.

7. The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines kom tidigt under förra året och att den skulle platsa på listan var inte säkert även om jag verkligen gillade den när jag såg den. Jag gillar filmens episka känsla. Den tredelade historien fungerar perfekt för mig. Jag har hört en del klaga på tredje akten men jag tyckte man knöt ihop det hela bra. Ryan Gosling och Eva Mendes i högform men även de unga skådisarna i sista delen imponerade tyckte jag.

6. Blå är den varmaste färgen
Adele
Precis som fallet var med The Wolf of Wall Street så var  Blå är den varmaste färgen en film som växte dagarna efter att jag hade sett den. Det slutade med att jag den här gången faktiskt höjde betyget till en fyra från en stark trea. För mig handlade det om tre timmar magisk vardagsrealism men det konstiga är alltså att jag inte upptäckte det förrän jag såg om kanske halva filmen dagen efter första titten.

5. Jakten
Jakten

The Place Beyond the Pines var Jakten en sån där tidig film som nu letar sig in på listan. Jag har bara sett två filmer av Thomas Winterberg. Festen och Jakten. Festen är den första dogmafilmen en 5/5-film i min bok. Jakten är inte riktigt lika bra men att Winterberg är ”tillbaka” det kan man slå fast. Frustrerande, jobbig, påträngande… och mycket bra.

4. Hotell
Hotell

Den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar – och den var svensk. Hur kul som helst. Det börjar som ett svart drama, vänder efter ett tag till en crazy komedi men hela tiden utan att tappa allvaret. En härlig åktur i en känslomässig berg-och-dal-bana. Det som är lite synd är att alldeles för få har sett filmen. Om ni inte sett den… se den! Den finns att se online på distributören TriArts hemsida.

3. Prisoners
Cloud Atlas

Så här skrev jag i min recension av Prisoners: ”Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande”. Stora ord men faktum är att de är sanna. Efter Stockholm Filmfestival i höstas så hade jag fått en rejäl filmöverdos. Sen såg jag Prisoners på bio. Under de 153 minuter som filmen pågick kändes det som tiden stod stilla och flög fram på samma gång.

2. Short Term 12
The Running Kid

En lågbudgetfilm om ungdomar på ett fosterhem och de som jobbar där, det kan väl aldrig vara en film som tar sig in på en topp-10-lista? Jo, det kan det. På plats två. När en sån här film funkar så funkar den. Short Term 12 är den senaste film jag delat ut toppbetyget 5/5 till och därför fungerar en bild från filmen som header här på bloggen just nu. En film som håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor. 5/5.

1. Gravity
Gravity
Det kan bara finnas en etta på listan. Gravity. Att jag såg filmen två gånger på bio, det är bevis nog. Jag tror aldrig jag har sett en film två gånger på bio. Dessutom såg jag den en gång till när den släpptes på Headweb och den var faktiskt lika bra då. Så här skrev jag i min recension av filmen efter den första biovisningen: ”När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra”. Japp, den är etta på min lista, utan tvekan.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Bling Ring, World War Z, Fruitvale Station, Mud, Monica Z, Tom à la ferme, Blackfish, Only Lovers Left Alive, Frances Ha, Spring Breakers och All is Lost.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där dokumentären. The Act of Killing.

Eftersom jag är sist ut så finns det ju en radda med andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här är några: Plox, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Har du inte sett den? (pod), The Velvet Café, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

%d bloggare gillar detta: