Spider-Man: Far From Home (2019)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Life (2017)

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Wildlife (2018)

Paul Dano är inte nån av mina skådespelar-favoriter. Han har en udda stil som jag inte blir klok på. Har han nånsin spelat en helt vanlig normal person undrar jag? På Stockholm Filmfestival fick jag chansen att ta reda på hur Dano funkar som regissör då hans regidebut Wildlife visades där.

I huvudrollerna ser vi Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan och nykomligen (för mig) Ed Oxenbould. (Oxenbould! Oxenbould! Haha, vilket fantasy-namn.) Gyllenhaal och Mulligan spelar ett gift par som precis flyttat till Montana med sin son (Oxenbould).

Gyllenhaal verkar ha problem med att behålla de jobb han får och därmed försörja familjen, och det är anledningen till deras flytt. Men historien upprepar sig då Gyllenhaal återigen får sparken. Dagen efter erbjuds han dock jobbet tillbaka men stoltvägrar ta det och sticker istället iväg och jobbar med att släcka bränder i bergen. Sonen och frun blir ensamma kvar i stan (eller hålan kanske är mer rätt).

Tyvärr så funkade inte Dano speciellt mycket bättre som regissör. Eller han funkade inte alls om jag ska vara ärlig. Jag förstår knappt nånting av historien. Vad går den ut på? Vad har vi för stakes? Jag förstår att det är en film om ett äktenskap på fallrepet skildrat ur barnets perspektiv. Det är sonen som är huvudpersonen och försöker förstå sina föräldrars agerande. Problemet med filmen är kanske att varken han eller jag förstår deras agerande.

Gyllenhaal verkar gå in i en depression när han blir av med jobbet och sen vill han i princip fly fältet genom att ta jobb på annan ort. Så han slipper ansvar antar jag. Slipper frågorna. När han sitter på flaket på trucken som köra dem upp i bergen andas han ut.

När Gyllenhaal berättar för frun att han ska jobba med bränderna blir hon fullkomligt rasande. Ja, jag förstår att det kanske är en rimlig reaktion efter att han tackade nej till sitt förra jobb (som golftränare på den lokala golfklubben) för att istället ta ett lågavlönat och potentiellt farligt jobb. Men hela scenen när de grälade kändes ändå orimlig. För överdriven. Och då var det ändå den kanske bästa scenen i filmen och enda gången det hettade till.

Ett misstag filmen gör är att Gyllenhaal försvinner ur handlingen under större delen av filmen. Han är spårlöst borta. Ja, filmen är baserad på en roman och det är säkert så i boken, men det betyder ju inte att man måste följa den till punkt och pricka. För mig dog dynamiken i filmen, både den mellan sonen och pappan, och mellan man och hustru.

Jag tycker inte det är en tajt berättad historia. Den är långsam, seg och tråkig. Det förekommer en del trådar och scener som jag aldrig tycker följs upp. Joe, som sonen heter, har tjejkompis på skolan och de umgås då och då men hon förblir helt anonym och tillför i slutändan ingenting. På ett sätt påminde filmen mig om den vedervärdigt trista svenska filmen Korparna. Nu är ändå Wildlife aningen mer upplyftande än Korparna, vilket i och för sig är svårt att inte vara.

Slutligen var det en märklig känsla att se på en film om bränder som härjar samtidigt som stora delar av Kalifornien läggs i aska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Movies – Noir-Christian och för att läsa om inte bara vad han tyckte om filmen utan även om våra upplevelser före och under visningen kolla in här (rolig läsning utlovas!).

Wildlife får vanlig svensk biopremiär 4 januari under titeln Under en öppen himmel.

Southpaw (2015)

Idag handlar det om ytterligare en boxningsfilm efter Creed, som jag skrev om för ett tag sen. Jag fick upp ögonen för den här filmen när jag såg en bild på en uppumpad, biffig och galen Jake Gyllenhaal som boxare i en kommande film som hade titeln Southpaw där Jake skulle spela en uppumpad, biffig och galen boxare. Konstig Lost Highway-mening.

Just hur Gyllenhaal såg ut rent fysiskt stack ut eftersom vi precis hade sett honom som ett mästerligt benrangel i den creepy Nightcrawler (Oscarsjuryn, hallå, vakna!).

Filmens regissör heter Antoine Fuqua och han är nog mest känd för Denzel-rullen Training Day. Sen har han även gjort nåt så udda som King Arthur (en riktig skräprulle). Jag har fått för mig att Anton har en gritty stil. Det ska vara rått och skitigt. Inledningen på Southpaw ger mig rätt, och den är inte bra. Till toner av fullkomligt vidrig brölmetalrap kommer Jakes boxare Billy ”The Great” Hope in på arenan. Jake spelar galen, eller nån som ska spela galen. ”Från ett barnhem i Hell’s Kitchen: Iiiiiiiit’s Biiiilly The Great Hoooope!”. Njaa. Mest jobbigt.

Det som Jake dock gör mycket bra är att gestalta hur en boxare mår efter en fajt. Totalt mörbultad rör han sig som i sirap. Men jag gillar inte stilen på filmen, fotot, klippningen. Det ska vara så rått och skitigt med en sån där ful övermättad konstrast att det mest blir fult.

Som tur är så blir filmen mycket mycket bättre när Forest Whitaker gör entré. Whitaker spelar en f.d. boxare som motvilligt (givetvis) tar sig an Billy när han har nått botten. För det är (givetvis) så att Billy drabbas av motgångar. Ja, hela han är väl en enda motgång redan innan han drabbas av motgångar.

I centrum i filmen står relationen mellan Billy och hans dotter Leila (Oona Laurence). Det handlar om han ska få vårdnaden eller ej, om Leila kan försonas med fadern efter tragiska händelser, om Billy kan kombinera livet som boxare med livet som pappa. Är det två världar som går att kombinera?

Ja, är kanske svaret på den ovan ställda frågan. En bra detalj i filmen är den rollfigur som Naomie Harris spelar: en kvinna som jobbar för de sociala myndigheterna. I vanliga fall brukar en sån här roll vara på gränsen (eller över gränsen) till en skurkroll. Men här vill hon inte rycka dottern från Billys händer utan faktiskt försöka få deras relation att fungera. Det var fint, tycker jag (för att citera Carl från Shinypodden).

Apropå dottern så tyckte jag barnskådisen gjorde ett riktigt bra jobb. Leila känns inte lillgammal utan bara förståndig men ändå ett barn.

Slutfajten var spännande och jag kände inte att jag visste hur den skulle sluta. Efter en dålig inledning så steg filmen en hel del, men bara till en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Jarhead (2005)

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

#SFF14: Nightcrawler (2014)

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Zodiac

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

%d bloggare gillar detta: