#SFF14: Nightcrawler (2014)
12 november, 2014 16 kommentarer
Nightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.
Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.
Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.
Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.
Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.
Filmen lyckas i alla fall.
Vad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?
The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.
Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.
(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Confessions of a nightcrawler | The Velvet Café
Pingback: NIGHTCRAWLER
Jag skulle nog gå på ”hysteriskt”…
Ah, tack där, Sofia. Hysteriskt är givetvis ordet jag söker. 🙂
Träsmakus Absurdus. Dagens uttryck. Det borde stå ingraverat i guld på dörrarna in till både Park och Reflexen. 😉
Haha, åtminstone på Reflexen. Jag har inte lika mycket problem med Park som ni andra. 😉
Japp, snygg film och suveräna skådespelarinsatser av Gyllenhaal och Russo. Men filmen har ju ingen själ. Även satirer behöver ”det” som gör mig infångad. Yta och knasig musik gör det inte för mig. Längre. Kanske förr, men nu vill jag ha något mer. Det handlar inte om karaktärerna är onda, snälla, listiga eller dumma. det handlar om en feeling i filmen. Ett hjärta på rätt ställe, även om man visar elaka saker.
Oklart? Det är klart för mig i alla fall!
Jo, en kall cynisk själ! Tycker den har hjärtat på fel dvs rätt ställe. Med tanke på att jag skrattade och skakade på huvudet så många gånger (för att vara mig) så hade den rätt feeling, för mig.
Hyfsat klart. 😉
Instämmer på det ytliga planet, men precis som Henke är inne på i sin kommentar här så kräver jag nog (oftast) att det finns något lite mer ”mjukt och mänskligt” att ta stöd mot för att för att jag ska bli överförtjust. Angående plastikoperationer, jag uppfattade inte alls det hos Russo. Att hon skulle vara ansiktsopererad alltså. Och om det inte påverkar hennes skådespel, som i det här fallet där vi alla verkar vara överens om att hon är grym, ser jag inte det som ett hinder eller ”störningsmoment”. Expendables 3 måste ha varit outhärdligt för dig 😉
Jag kanske har helt fel angående Russos eventuella plastikoperationer, och oavsett hur det nu är med det så var det inget som störde mig när det gällde själva filmupplevelsen.
Det mörka och obehagliga som fanns under ytan, stämningen mellan Russo och Jake räckte för att göra mig överförtjust (inte lika förtjust som tombolan Fiffi iofs).
The Expendables 3 har jag inte sett. Däremot såg jag nyligen Autómata. 😉
Gillade nästan Russos _rollfigur_ mer eftersom hon kändes mer trovärdig. Och utan hennes blodtörstighet hade ju Lou aldrig fått avsättning för sina smaskiga bilder.
Och hon fick också bästa scenen — när hon coachar nyhetsuppläsarna att rapportera Lous mordbilder från det fina huset.
Russo är mycket bra, japp. Och hon är med i bästa scenen, det stämmer. Middagsscenen. 😉 Well, det är ju det som alla säger. Att middagsscenen är den bästa. Men jag kan hålla med, scenen där hon liveregisserar sina nyhetsuppläsare är mycket bra den med.
ROLLFIGUR! 😉
Jag tycker som sagt att nyhetsscenen är bättre än middagsditon. But that’s just me…
Viktigt med ROLLFIGUR! 😉
Jag tycker vi visar bra karaktär när vi använder rollfigur. 😉
😀