Southpaw (2015)

Idag handlar det om ytterligare en boxningsfilm efter Creed, som jag skrev om för ett tag sen. Jag fick upp ögonen för den här filmen när jag såg en bild på en uppumpad, biffig och galen Jake Gyllenhaal som boxare i en kommande film som hade titeln Southpaw där Jake skulle spela en uppumpad, biffig och galen boxare. Konstig Lost Highway-mening.

Just hur Gyllenhaal såg ut rent fysiskt stack ut eftersom vi precis hade sett honom som ett mästerligt benrangel i den creepy Nightcrawler (Oscarsjuryn, hallå, vakna!).

Filmens regissör heter Antoine Fuqua och han är nog mest känd för Denzel-rullen Training Day. Sen har han även gjort nåt så udda som King Arthur (en riktig skräprulle). Jag har fått för mig att Anton har en gritty stil. Det ska vara rått och skitigt. Inledningen på Southpaw ger mig rätt, och den är inte bra. Till toner av fullkomligt vidrig brölmetalrap kommer Jakes boxare Billy ”The Great” Hope in på arenan. Jake spelar galen, eller nån som ska spela galen. ”Från ett barnhem i Hell’s Kitchen: Iiiiiiiit’s Biiiilly The Great Hoooope!”. Njaa. Mest jobbigt.

Det som Jake dock gör mycket bra är att gestalta hur en boxare mår efter en fajt. Totalt mörbultad rör han sig som i sirap. Men jag gillar inte stilen på filmen, fotot, klippningen. Det ska vara så rått och skitigt med en sån där ful övermättad konstrast att det mest blir fult.

Som tur är så blir filmen mycket mycket bättre när Forest Whitaker gör entré. Whitaker spelar en f.d. boxare som motvilligt (givetvis) tar sig an Billy när han har nått botten. För det är (givetvis) så att Billy drabbas av motgångar. Ja, hela han är väl en enda motgång redan innan han drabbas av motgångar.

I centrum i filmen står relationen mellan Billy och hans dotter Leila (Oona Laurence). Det handlar om han ska få vårdnaden eller ej, om Leila kan försonas med fadern efter tragiska händelser, om Billy kan kombinera livet som boxare med livet som pappa. Är det två världar som går att kombinera?

Ja, är kanske svaret på den ovan ställda frågan. En bra detalj i filmen är den rollfigur som Naomie Harris spelar: en kvinna som jobbar för de sociala myndigheterna. I vanliga fall brukar en sån här roll vara på gränsen (eller över gränsen) till en skurkroll. Men här vill hon inte rycka dottern från Billys händer utan faktiskt försöka få deras relation att fungera. Det var fint, tycker jag (för att citera Carl från Shinypodden).

Apropå dottern så tyckte jag barnskådisen gjorde ett riktigt bra jobb. Leila känns inte lillgammal utan bara förståndig men ändå ett barn.

Slutfajten var spännande och jag kände inte att jag visste hur den skulle sluta. Efter en dålig inledning så steg filmen en hel del, men bara till en stabil trea.