Spider-Man: No Way Home (2021)

13 juli, 2022 2 kommentarer

Spider-Man: No Way Home har en hetsig inledning som jag antar ska kommentera fenomen som kändishysteri och fake news. Det blir mest hysteriskt… och hetsigt och dessutom med min icke-favorit J. Jonah Jameson (J. K. Simmons) som ju är just… hysterisk.

Peter Parker är trött på att vara Spindelmannen och ber Doctor Strange att trolla bort hans kändisskap. Hur Strange kan gå med på nåt så dumt är fullkomligt osannolikt. Givetvis går något fel med trollformeln och andra universum och personer från dem börjar läcka in i Tom Holland-Spindelmannens universum. Vilka personer? Ja, det handlar både om skurkar och om andra versioner av Spindelmannen spelade av skådisar från tidigare filmer. Meta!

Det jag gillar med filmen är kanske ändå några av metaaspekterna. T ex att skurkarna, ja, de flesta av dem i alla fall, blir snälla och nu behöver räddas. Det var även lite fint hur de tre Spindelmännen retar varandra och upptäcker varandras likheter och olikheter. Peter Parker blir även deprimerad under filmens gång pga orsaker och får hjälp och tröst av sina andra versioner för att komma vidare. Fint, som sagt.

Peters flickvän MJ (Zendaya) och bästa kompis Ned (Jacob Batalon) är med inledningsvis men försvinner helt under en stor del av filmen. Detsamma gällde ovan nämnda skurkar. Det kändes lite bakvänt och jag funderade på vad de egentligen höll på med. Tänk om Oscar Isaacs rollfigur i Ex Machina plötsligt inte var med under 45 minuter av filmen. Det hade känts fel. Nu är ju Spider-Man: No Way Home en helt annan typ av film men jag tycker ändå det gjorde att manuset kändes lite trött.

Dagen efter att jag sett filmen så hade jag i princip glömt att jag sett den. Den gav inget vidare intryck med andra ord. Det var som att äta en tallrik med fil och müsli till frukost. Eternals var mer minnesvärd!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Riktigt skön De La Soul-nostalgi under eftertexterna och perfekt val av sång: ”The Magic Number”.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spider-Man: Far From Home (2019)

10 december, 2021 8 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: