Spider-Man 2 (2004)

Vad händer här?! Jag skriver om en uppföljare utan att först skriva om den första filmen i serien. Det är inte likt mig. Grejen är att jag givetvis hade sett den första Spider-Man-filmen men det var innan jag började skriva recensioner så nån sån finns inte att tillgå, och jag är inte sugen på att se om den. Min text om Spider-Man 2 skrevs i augusti 2004. Jag gillar för övrigt att jag envisas med att använda det svenska namnet på vår hjälte. Alltid stör det nån. 😉

Spindelmannen är tillbaka, men han mår inte speciellt bra. Peter Parker har problem med sin identitet och sitt liv. Han kan inte leva ut sin kärlek till Mary Jane eftersom han fruktar att detta kan utnyttjas av hans fiender. Han vill inte var Spindelmannen längre. Men han tvingas givetvis acceptera vem han är när den nye skurken Doc Ock gör entré.

Nja, jag vet inte, jag gillade nog ettan mer. Jag gillade hela avsnittet i ettan när man får reda på hur Parker blir Spindelmannen och får sina krafter. Här hoppar vi direkt in i handlingen. Inget fel i det, det går ju inte att göra samma film igen. Nåt som är kul i serietidningsvärlden är ju hur skurkar skapas (och hjältar också för den delen). Oftast (alltid?) sker det genom olyckor av olika slag, vilket ger nån sorts superkrafter. Jag gillar det konceptet. Så även i denna film, även om nye skurken Doc Ock känns något mesig men ändå i klass med den gröne vätten från första filmen.

Nån som alla verkar hylla är Parkers chef Jameson (J.K. Simmons). Själv tyckte jag han var jobbig bara. Scenen som fanns i teasern med Parker och MJ på kafé när en bil kommer inflygande är den bästa (inte oväntat eftersom det var med i teasern). Jag störde mig en del på att Spindelmannen, och framför allt Doc Ock, är datoranimerade. Har man väl sett det en gång så försvinner inte den känslan. Vissa avsnitt var för smöriga, t ex moster Mays slemmiga tal till Peter: ”I believe there’s a hero in all of us, that keeps us honest, gives us strength, makes us noble, and finally allows us to die with pride…”, blä. (Min kommentar: haha, jag var tydligen allergisk mot såna tal på den tiden, och kanske är det fortfarande.)

Apropå tråden om åldergränser (min kommentar: det fanns en tråd på filmforumet där vi diskuterade lämpliga åldersgränser för filmer) så är det synd att filmen är anpassad för kidsen. Det blir för mesigt helt enkelt. Den där lilla extra udden saknas. Sen gillar jag inte riktigt hela det här försäljningsknepet med uppföljare som redan är planerade och filmer med ett slut som i vanlig ordning ska ge en hint om vad som händer i uppföljaren. Det känns billigt på nåt sätt. Jag tyckte, som sagt, att ettan var bättre. Den hade mer charm. Det blir ändå godkänt till uppföljaren. Den är trots allt ganska sevärd men känns lite utslätad.