Spider-Man: Far From Home (2019)
10 december, 2021 8 kommentarer
Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.
Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).
Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.
De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.
Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.
Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.
Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.
Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Det är väl möjligen fördelen med att hänga i med MCU — numera har jag kunnat sluta försöka sätta in ”the blip” i något slags faktamässigt sammanhang och tar det mer i språnget 🙂
Nej, jag tyckte inte heller att denna Spider-Man var någon större hit, otroligt blek. Och eftersom jag inte gillar Jon F’s Happy kunde jag inte ens glädja mig åt det…
Betydligt blekare än den charmiga ettan (som har en riktigt bra skurk också i form av Keaton).
Ah, men Jon Favreau som är så charmig. Han är ju Chef för fasiken! 😉
I just det här fallet är jag rätt så säker på att det är rollen Happy jag tycker känns lite för konstruerad för annars skulle jag hålla med om att Favreau är charmig
Mm, lite konstruerad, lite på samma sätt som Pepper Potts kanske.
Håller helt med där
🤝
En fördel med denna var att man i stort sett slapp jobbiga Iron man.
Jag var väldigt förtjust i de två lärarna speciellt Smoove som i stort sett gör samma karaktär som i Larry.
Haha, ja, Iron Man är ingen favorit hos mig heller. Tycker ändå han funkar rätt så bra just mot Peter Parker, pappa-son-relationen.
Ah, Smoove. Ja, han gör samma grej som i Curb… Det var något av en överraskning att se honom här.