Jarhead (2005)

JarheadI fredags hade Denis Villeneuves nya knarkthriller Sicario premiär. Den filmen, precis som Villeneuves Prisoners, fotades av en mästare vid namn Roger Deakins. Han var även cinematograf filmfotograf i Sam Mendes Jarhead och här kommer en gammal text från april 2009 om just den filmen.

Sam Mendes är en skicklig regissör, inget snack om den saken. Han gör intressanta och varierande filmer. Hans film Jarhead – som faktiskt är baserad på en självbiografi skriven av en marinsoldat som var med i Kuwaitkriget – har en hel del likheter med t ex Full Metal Jacket och Den tunna röda linjen. Jake Gyllenhaal spelar en marinsoldat som sakta men säkert förlorar förståndet i öknen. Gyllenhaal ingår i en styrka som stationeras i Saudiarabien i väntan på att kriget ska börja.

En lite annorlunda film då den skildrar krigets väntan. Som det framställs i filmen så är väntan på krigets vansinne ungefär lika jobbigt som kriget självt. Det blir en märklig miljö, som en egen värld med egna regler. Stilmässigt känns det inte som en vanlig krigsfilm; det är vackert, overkligt, drömskt filmat. Schysst musik (Fight The Power!). Då och då förekommer det även lite svart humor, speciellt i inledningen.

Gyllenhaal är bra precis som han oftast är. Foxx likaså. Det är väldigt nära fyran men filmen har ibland inte styrfart eller är inte riktigt på väg nånstans, precis som soldaterna i öknen. Slutpoängen är inte så mycket att hurra för: om man varit i ett krig, glömmer man det inte (ok?). Men resan dit var snygg och fylld med bra skådespeleri och drömsk stämning. Det räcker nästan till fyran men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Public EnemyApropå Fight The Power med Public Enemy så har jag satt samman en Spotify-spellista med mina Public Enemy-favoriter från åren 1987-1991. Låtarna kommer från albumen Yo! Bum Rush the Show, It Takes a Nation of Millions To Hold Us Back, Fear of a Black Planet och Apocalypse 91… The Enemy Strikes Black.

Lyssna här.
Spotify

Fast & Furious

Fast & FuriousTitel: Fast & Furious
Regissör: Justin Lin
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Äntligen. Äntligen är hela det gamla gänget tillbaka. Ja, jag har till och med längtat efter Brian. Well, efter att Tokyo Drift så är det väl kanske inget annat att vänta. Filmen inleds med en sekvens som kan vara den sekvens som jag minns bäst, och dessutom tycker ÄR bäst, i hela franchisen, i alla fall om man pratar actionsekvens. När jag tänker The Fast and the Furious så är det den här bilden jag ser framför mig.

Dom (Vin Diesel) och hans nya team befinner sig i Dominikanska Republiken där de rånar tankbilar. Jag vet inte, finns det inte lättare sätt att tjäna pengar än att råna tankbilar i farten. Varför inte göra det när de står stilla, typ när föraren är på lunch eller slår en drill. Men ok, det skulle inte bli en lika fartfylld film så.

Nåväl, efter en lyckad kupp beslutar Dom att hans tjej Letty inte ska vara med i ligan längre. Spåret efter dem är för hett, och kvinna som hon är så måste hon ju skyddas. Sagt och gjort, Letty åker hem till L.A. där Doms syster Mia befinner sig. Efter några veckor får Dom ett telefonsamtal där Mia säger att Letty har mördats. Dom åker till L.A. för att ta reda på vad som hänt. Parallellt med detta träffar vi återigen vår vän Brian O’Conner (Paul Walker) som nu jobbar för FBI. Brian är på jakt efter knarkkungen Braga och hans spår leder till en viss David Park. Vem tror ni Doms spår när det gäller Lettys mord leder till? David Park? Nej, men det var bra gissat. Dessutom är det givetvis så att denne Park säljer nitrometan som används som bränsle i street racing. Let the race begin!

Haha, jag tittade just på den inledande actionsekvensen i Fast & Furious då Dom och gänget rånar en tankbil med jag vet inte hur många extra vagnar på släp (fyra extra tror jag det var). Den scenen är grym. Dessutom är det den scen som satt sig på hjärnan av nån anledning. Det kan bero på den där vägen de har hittat kanske. Var har de hittat den? Det är en sån där gammal, sliten, solblekt, landsväg med sprickor i asfalten. Nästan en lost highway skulle man kunna säga. Finns den på riktigt? Det kändes som man slitit ut den lite extra med cgi. Mot slutet av scenen övergår man tyvärr HELT till cgi vilket är lite synd. Visst, det som händer skulle KANSKE kunna hända men så fort man ser det är cgi så slappnar man av och vet att det kommer att gå bra.

Michelle

Colgate

Jag gillar idén med Doms team. Dom och Letty och är ett klockrent par. Sen har vi Han från Tokyo Drift tillsammans med en token snygg tjej (som mig veterligen inte dyker upp i senare filmer). Det funkar. Tyvärr har vi sen ett buskispar, två snubbar som ska vara roliga men som inte är det. Lyckligtvis är de inte med så mycket.

Hur får man The Fast and the Furious 4? Jo, mixa tv-serierna Miami Vice och The Wire med en stor mängd smöriga popcorn och nån TV4 Sport-dokumentär om street racing och du är ganska nära sanningen. I The Wire får man se båda sidorna av lagen, dels knarklangarna med Stringer Bell i spetsen, och dels poliserna som försöker sätta dit dem. Här har vi nåt liknande. Skillnaden är väl kanske att polisen, Brian (Paul Walker) alltså i det här fallet, har lite svårt med sina lojaliteter. Jag menar, gruppen runt Dom som Brian blir en del av är ju det närmsta Brian har som han kan kalla familj. Var t ex Brians föräldrar håller hus är oklart.

Lite kul är att Brian nu jobbar för FBI och plötsligt har kostym och slips. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Borta är de blonda lockarna. Men det varar inte länge förstås. Det var ju det där med lojaliteterna. Hastigt och mindre förvånande finner vi nämligen Dom och Brian jobbandes tillsammans för att sätta dit Braga. De båda blir anlitade för att smuggla knark från Mexiko till USA medelst bil. Hur ska de bevisa att de är värdiga uppgiften? Street racing förstås. Haha, jag måste säga att det är kul hur de alltid lyckas få in en sekvens med street racing i varje film. Det blir mer och mer krystat för varje gång. I just det här rejset finns en fin callback till film nummer ett när Dom prejar Brian i slutet av loppet.

Dom är on a mission i den här filmen. Han ska ta reda på vad som hände med Letty. Det är t.o.m. så att de har en scen med Dom där han håller en bad guy i foten utanför ett fönster för att så att säga ”förhöra” honom. Fast Brian kommer till killens undsättning. Apropå Brian och Dom och deras relation. Det finns fortfarande inte nåt som riktigt förklarar varför de har blivit bundis. Varför låter Dom Brian vara med i gänget? Kanske mest för att Doms syrra Mia är kär i honom och att de är ett fint par.

Ett klagomål jag har på den här filmen, och alla filmer hittills, är att vi inte får se mycket, nästan inget alls, av Michelle Rodriguez som spelar Letty. Hon är ju knappt med i nån av filmerna! Och apropå de kvinnliga rollfigurerna: det finns två typer av kvinnor i filmerna (om vi inte räknar Letty). En Mia som ska skyddas och som är en Maria-figur. Och sen en modelltjej i hotpants som är med som ögongodis för boysen. Behöver det verkligen vara så?

Nu när jag läste igenom min text en gång till så insåg jag att det faktiskt finns en kvinnlig rollfigur i filmen som inte är nån av stereotypfigurerna. Nya ansiktet Gal Gadot spelar Bragas kvinnliga högra hand och hon visar sig vara en badass.

tiretire

Avatar

Titel: Avatar
Regi: James Cameron
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Som kompensation för att det inte blev nån recension av Prometheus så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av en annan sentida hajpad sf-klassiker. James Camerons Avatar var den första 3D-filmen jag såg på bio. Jag såg och skrev om filmen när den kom på bio, dvs i mars 2009.

Andra delen av en riktig biokväll för ett tag sen blev min första 3D-film. Tidigare på kvällen hade jag sett Snabba cash och nu var det alltså dags för den omtalade Avatar. Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk. När det gäller själva 3D-konceptet så tyckte jag egentligen inte det tillförde så mycket. I alla fall inte till en början. Jag upplevde själva 3D-effekten mest som att jag såg flera 2D-lager på varandra, ungefär som kulisser. Jag tyckte 3D-känslan var som bäst när allt var datoranimerat, när det utspelades i skogen på Pandora och bland de blå jättesmurfarna.

Men efter ett tag, inne i skogen, när Jake får sin ”utbildning” så sögs jag faktiskt helt in i filmen. Det hände t.o.m. några gånger att det ryckte i armen och jag var på väg att vifta bort några insekter som flög omkring i biosalongen. Jag var helt uppslukad av alla intryck, djur, ljus, ljud, träd. Då förstod jag lite vad Cameron menade när han sa att Avatar var en film man skulle känna, inte se med hjärnan. Synd bara att Cameron inte hade kunnat använda hjärnan aningen mer när han skrev manus bara, haha.

Nånstans efter halva filmen kastades jag som en följd av filmens fördumning ut ur Pandoras magi. Istället för att vara inne i filmen så tittade jag på filmen, och då gick lite av Camerons ovan nämnda hjärtepoäng förlorad. Istället för att jag kände filmen så var det min hjärna som arbetade. Tankar om hur larvig och förutsägbar filmen var poppade upp mer och mer och slog hål på filmmagin. Det hela kändes mer som en vanlig actionuppgörelse i en mer normal, men inte dålig, actionrulle. Det blev även övertydligt med budskapet om att vi ska vara rädda om vår Jord, vilket vi givetvis ska vara, men det blev nästan fånigt med alla fina ord.

Töntigt blev det när jättesmurfarna i nån sorts sittande squaredance-rave skulle tillbe sin skogsande. Av nån anledning fick jag då lite vibbar från det såsiga grott-rejvet i The Matrix Reloaded. En lustig detalj var att jättesmurfarna var just jättelika. Typ 3,5 meter långa. Egentligen nämndes väl aldrig det faktumet i filmen. Aningen fånigt och för politiskt korrekt var också att smurfarna pratade engelska med en sorts afrikansk brytning. Jo, James, vi förstår poängen ändå. Filmen är förstås för lång också, speciellt eftersom den mot slutet blev sämre och sämre. Jag tyckte inte heller ansiktsanimeringen av smurfarna var så rackarns bra. När de log såg det vrickat ut (gällde speciellt Sigourney Weavers avatar). Då var Gollum bättre.

Det fanns en hel del likheter med den trevliga anime-rullen Nausicaä som ju innehåller en hel del skogsandar och annat flum. En del av flummet i Avatar gillade jag faktiskt. Typ tanken om att alla djur, växter och människor hör ihop. Jag gillade också detaljrikedomen när det gällde Pandoras djur och växter. Slutligen, när det gäller hela 3D-grejen, så kan det definitivt förhöja upplevelsen men för en superupplevelse krävs ett bra berättande också. Kanske inte nödvändigtvis ett superintelligent manus, men det man berättar måste man berätta på rätt sätt om ni förstår skillnaden. Om Children of Men hade varit i 3D hade det varit den ultimata upplevelsen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: