Avatar

Titel: Avatar
Regi: James Cameron
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Som kompensation för att det inte blev nån recension av Prometheus så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av en annan sentida hajpad sf-klassiker. James Camerons Avatar var den första 3D-filmen jag såg på bio. Jag såg och skrev om filmen när den kom på bio, dvs i mars 2009.

Andra delen av en riktig biokväll för ett tag sen blev min första 3D-film. Tidigare på kvällen hade jag sett Snabba cash och nu var det alltså dags för den omtalade Avatar. Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk. När det gäller själva 3D-konceptet så tyckte jag egentligen inte det tillförde så mycket. I alla fall inte till en början. Jag upplevde själva 3D-effekten mest som att jag såg flera 2D-lager på varandra, ungefär som kulisser. Jag tyckte 3D-känslan var som bäst när allt var datoranimerat, när det utspelades i skogen på Pandora och bland de blå jättesmurfarna.

Men efter ett tag, inne i skogen, när Jake får sin ”utbildning” så sögs jag faktiskt helt in i filmen. Det hände t.o.m. några gånger att det ryckte i armen och jag var på väg att vifta bort några insekter som flög omkring i biosalongen. Jag var helt uppslukad av alla intryck, djur, ljus, ljud, träd. Då förstod jag lite vad Cameron menade när han sa att Avatar var en film man skulle känna, inte se med hjärnan. Synd bara att Cameron inte hade kunnat använda hjärnan aningen mer när han skrev manus bara, haha.

Nånstans efter halva filmen kastades jag som en följd av filmens fördumning ut ur Pandoras magi. Istället för att vara inne i filmen så tittade jag på filmen, och då gick lite av Camerons ovan nämnda hjärtepoäng förlorad. Istället för att jag kände filmen så var det min hjärna som arbetade. Tankar om hur larvig och förutsägbar filmen var poppade upp mer och mer och slog hål på filmmagin. Det hela kändes mer som en vanlig actionuppgörelse i en mer normal, men inte dålig, actionrulle. Det blev även övertydligt med budskapet om att vi ska vara rädda om vår Jord, vilket vi givetvis ska vara, men det blev nästan fånigt med alla fina ord.

Töntigt blev det när jättesmurfarna i nån sorts sittande squaredance-rave skulle tillbe sin skogsande. Av nån anledning fick jag då lite vibbar från det såsiga grott-rejvet i The Matrix Reloaded. En lustig detalj var att jättesmurfarna var just jättelika. Typ 3,5 meter långa. Egentligen nämndes väl aldrig det faktumet i filmen. Aningen fånigt och för politiskt korrekt var också att smurfarna pratade engelska med en sorts afrikansk brytning. Jo, James, vi förstår poängen ändå. Filmen är förstås för lång också, speciellt eftersom den mot slutet blev sämre och sämre. Jag tyckte inte heller ansiktsanimeringen av smurfarna var så rackarns bra. När de log såg det vrickat ut (gällde speciellt Sigourney Weavers avatar). Då var Gollum bättre.

Det fanns en hel del likheter med den trevliga anime-rullen Nausicaä som ju innehåller en hel del skogsandar och annat flum. En del av flummet i Avatar gillade jag faktiskt. Typ tanken om att alla djur, växter och människor hör ihop. Jag gillade också detaljrikedomen när det gällde Pandoras djur och växter. Slutligen, när det gäller hela 3D-grejen, så kan det definitivt förhöja upplevelsen men för en superupplevelse krävs ett bra berättande också. Kanske inte nödvändigtvis ett superintelligent manus, men det man berättar måste man berätta på rätt sätt om ni förstår skillnaden. Om Children of Men hade varit i 3D hade det varit den ultimata upplevelsen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: