Avatar

Titel: Avatar
Regi: James Cameron
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Som kompensation för att det inte blev nån recension av Prometheus så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av en annan sentida hajpad sf-klassiker. James Camerons Avatar var den första 3D-filmen jag såg på bio. Jag såg och skrev om filmen när den kom på bio, dvs i mars 2009.

Andra delen av en riktig biokväll för ett tag sen blev min första 3D-film. Tidigare på kvällen hade jag sett Snabba cash och nu var det alltså dags för den omtalade Avatar. Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk. När det gäller själva 3D-konceptet så tyckte jag egentligen inte det tillförde så mycket. I alla fall inte till en början. Jag upplevde själva 3D-effekten mest som att jag såg flera 2D-lager på varandra, ungefär som kulisser. Jag tyckte 3D-känslan var som bäst när allt var datoranimerat, när det utspelades i skogen på Pandora och bland de blå jättesmurfarna.

Men efter ett tag, inne i skogen, när Jake får sin ”utbildning” så sögs jag faktiskt helt in i filmen. Det hände t.o.m. några gånger att det ryckte i armen och jag var på väg att vifta bort några insekter som flög omkring i biosalongen. Jag var helt uppslukad av alla intryck, djur, ljus, ljud, träd. Då förstod jag lite vad Cameron menade när han sa att Avatar var en film man skulle känna, inte se med hjärnan. Synd bara att Cameron inte hade kunnat använda hjärnan aningen mer när han skrev manus bara, haha.

Nånstans efter halva filmen kastades jag som en följd av filmens fördumning ut ur Pandoras magi. Istället för att vara inne i filmen så tittade jag på filmen, och då gick lite av Camerons ovan nämnda hjärtepoäng förlorad. Istället för att jag kände filmen så var det min hjärna som arbetade. Tankar om hur larvig och förutsägbar filmen var poppade upp mer och mer och slog hål på filmmagin. Det hela kändes mer som en vanlig actionuppgörelse i en mer normal, men inte dålig, actionrulle. Det blev även övertydligt med budskapet om att vi ska vara rädda om vår Jord, vilket vi givetvis ska vara, men det blev nästan fånigt med alla fina ord.

Töntigt blev det när jättesmurfarna i nån sorts sittande squaredance-rave skulle tillbe sin skogsande. Av nån anledning fick jag då lite vibbar från det såsiga grott-rejvet i The Matrix Reloaded. En lustig detalj var att jättesmurfarna var just jättelika. Typ 3,5 meter långa. Egentligen nämndes väl aldrig det faktumet i filmen. Aningen fånigt och för politiskt korrekt var också att smurfarna pratade engelska med en sorts afrikansk brytning. Jo, James, vi förstår poängen ändå. Filmen är förstås för lång också, speciellt eftersom den mot slutet blev sämre och sämre. Jag tyckte inte heller ansiktsanimeringen av smurfarna var så rackarns bra. När de log såg det vrickat ut (gällde speciellt Sigourney Weavers avatar). Då var Gollum bättre.

Det fanns en hel del likheter med den trevliga anime-rullen Nausicaä som ju innehåller en hel del skogsandar och annat flum. En del av flummet i Avatar gillade jag faktiskt. Typ tanken om att alla djur, växter och människor hör ihop. Jag gillade också detaljrikedomen när det gällde Pandoras djur och växter. Slutligen, när det gäller hela 3D-grejen, så kan det definitivt förhöja upplevelsen men för en superupplevelse krävs ett bra berättande också. Kanske inte nödvändigtvis ett superintelligent manus, men det man berättar måste man berätta på rätt sätt om ni förstår skillnaden. Om Children of Men hade varit i 3D hade det varit den ultimata upplevelsen.

3+/5

The Incredible Hulk


Titel: The Incredible Hulk
Regi: Louis Leterrier
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När den här rullen kom så tyckte jag den kändes helt fel. Varför göra en till Hulken-film så nära inpå Ang Lees version som kom 2003? Nu var i och för sig Lees film mer eller mindre en katastrof men jag såg ingen anledning till den här rebooten. Det visades sig att jag hade fel. I The Incredible Hulk är det Edward Norton som gör Dr Bruce Banner. När filmen inleds har olyckan redan varit framme och Banner har blivit utsatt för de berömda gammastrålarna. När han blir arg blir han alltså grön, stor och stark.

Vi finner Bruce i en favela i Rio där han försöker leva i stillhet och samtidigt forska på sin åkomma. Han jobbar på en läskfabrik där han ibland gör mer än bara står vid löpande bandet. Det är uppenbart att han är överkvalificerad för jobbet, men Bruce måste ju hålla en låg profil. Vid sidan av jobbet tränar han brasiliansk kampsport för att lära sig kontrollera sin andning och puls. Han bär ständigt en pulsklocka som varnar när pulsen går upp mot farliga röda… ja eller gröna nivåer.

Av en slump får general Ross (William Hurt) reda på var Banner befinner sig. Ross vill givetvis fånga in Banner/Hulk och utnyttja denne för militära syften. Som så ofta förr så vill man skapa en supersoldat. Till saken hör också att Ross är pappa till Banners förra flickvän Betty (Liv Tyler). Banner flyr tillbaka till USA för att försöka bli kvitt med sin gröna sida. Ross använder då en ryskättad soldat, Emil Blonsky (Tim Roth) för att skapa sin egen supersoldat. Problemet med Blonsky är att han blir besatt av att bli ännu större och ännu starkare och tar lite väl mycket egna initiativ.

En sak som gör den här filmen bättre än Ang Lees version är att den hänger samman med resten av Marvel-universumet. Vi får t ex en kort cameo av Robert Downey Jr. som Tony Stark. Och nu när jag har sett de andra Marvel-filmerna så fick jag lite grann av den där familjära känslan, typ som när man ser den femte Harry Potter-filmen. Just detta faktum är ju inget som borde göra filmen The Incredible Hulk till en bättre film om man ser den som en enskild film men det är som det är.

En annan sak som är bättre än Ang Lees hoppande och gigantiska Hulk är att Hulk här inte är så fantastiskt hoppande och gigantisk. Visst, Hulk är stor men inte som i 2003 års version där han studsade omkring som jättelik grön studsboll.

I övrigt gillade jag verkligen miljöerna i början i Rio de Janeiro, de där favela-miljöerna är riktigt snygga. Dessutom förekommer det en snygg jaktsekvens där Ed Norton springer sig svettig i de trånga gränderna samtidigt som han måste hålla koll på sin pulsklocka. Det var faktiskt lite kul: spring så fort du kan men inte för fort. En annan lustig detalj är att Banner vid ett tillfälle måste köpa nya byxor och då speciellt ber om stretchbrallor, haha. Jag tycker även Norton passar bättre som Banner än Eric Bana gjorde i Lees version (även om Bana inte var dålig på nåt sätt). Jag kan inte riktigt svara på varför. Det kan helt enkelt bero på att jag tyckte filmen var bättre.

Vad det gäller skurkarna i filmen så är väl kanske William Hurt aningen blek som generalen som vill utnyttja Hulk. Tim Roth var en lite oväntad skådis som soldaten som ser sin chans att bli starkare. Han gör sin roll på ett slemmigt bra sätt… ja fram till att han blir datoranimerad vill säga. Filmen får en stark trea. Det finns som vanligt saker att irritera sig på, som t ex att det blir lite slentrianaction mot slutet. Ändå tycker jag den stora stygga varelsen som Tim Roth förvandlas till känns ganska bra, även om han lite omotiverat plötsligt får problem när han slåss mot Hulk efter att först ha varit fullständigt överlägsen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: