Alita: Battle Angel (2019)

1 mars, 2020 4 kommentarer

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

4 november, 2016 12 kommentarer

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

Filed under Action, Betyg 3, Betyg 5, Film, Omtitt, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Terminator 2: Judgment Day (1991)

30 juni, 2015 7 kommentarer

Linda

”Ok, I’m having a bad hair day. What about it?”

Terminator 2: Judgment Day är väl känd som en av få uppföljare som håller samma eller t.o.m. bättre klass än originalet. James Cameron står bakom en annan i och med Aliens (som just jag i och för sig tycker är 1,5 snäpp sämre än Ridley Scotts Alien). Vad har vi mer? Gudfader 2 och The Empire Strikes Back. Några fler?

Det bästa i mina ögon med T2 är att Sarah Connor i form av Linda Hamiltons seniga kropp blivit en tuff badass som sätter männen på plats, som t ex den slemmige psykologen, spelad avEarl Boen, som återkom från ettan. Efter händelserna i ettan har Sarah blivit hård och paranoid, ständig redo att möta en terminator. Pga detta har hon spärrats in på en anstalt. Hon får inte träffa sin son John (Edward ”är han jobbig eller inte?” Furlong). John bor istället hos, givetvis klyschigt otrevliga, fosterföräldrar. Men fosterföräldrarna ligger givetvis risigt till när en (uppgraderad) terminator skickas tillbaka i tiden för att döda John.

Jag vet inte, är det nåt fel på mig som inte tokhyllar denna film? Jag kan bara tycka att det är en underhållande actionrulle, en riktigt bra sådan, men inte mer. Den där wow-faktorn saknas. Det är egentligen inget fel på storyn, inget fel på effekterna, inget fel på skådisarna. Edward Furlong är irriterande, ja, men på ett sätt är det liksom så han ska vara. Han ska vara orädd och kaxig mot terminator-Arnold. Fast det blir nog lite för mycket ibland, typ när han ber Arnold att stå på ett ben. Då kändes filmen som en sketch ur Saturday Night Live.

Som sagt, effekterna tyckte jag höll måttet, vilket förvånade mig en del. När filmen var aktuell minns jag att jag blev totalt blown away (svenskt alternativ, tack?). Nu höll effekterna måttet vilket inte riktigt är samma sak som att bli blåst av banan. Möjligen används samma grepp lite för mycket, som t ex när T-1000 finfördelas till en massa droppar som sen flyter ihop.

(Förresten, en parentes, varför förklaras aldrig hur en T-1000 kan göra tidsresan? Reese nämner ju i den första filmen att det bara funkar med organiskt material. Metall inneslutet i organiskt material funkar så man kan ju tänka sig nån sorts skyddande ”hud” eller att T-1000 imiterar en yttre hud. Men det förklaras aldrig. Kanske finns i nåt extramaterial.)

Actionsekvenserna var underhållande, inget snack om saken. Stora lastbilar, motorcyklar, guns, lots of guns, och så givetvis en slutuppgörelse i en fabrik. Det enda jag blev lite besviken på var att det inte var Sarah själv som sköt det avgörande skottet som till slut skickade Robert Patrick ner i den flytande metallen. Men det funkade med Arnold också. Robert Patrick för övrigt riktigt bra som T-1000. Kall och hård som den metall han var gjord av.

Men ändå, trots lovorden, så blev det aldrig en riktigt maffig wow-upplevelse vid denna omtitt så jag hamnar på samma betyg som ettan fick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

PS. Efter att jag såg Terminator 3: Rise of the Machines på bio när det begav sig så gav jag den en svag fyra. Hur är det möjligt? Alla andra verkar ju mer eller mindre avsky den. Min gamla text om den kommer på torsdag. Jag kommer inte se om den. DS.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Terminator (1984)

28 juni, 2015 12 kommentarer

The Terminator

I måndags kväll gjorde SF för en gångs skull en bra grej. Fast förmodligen hade de väl blivit tillsagda av distributionsbolaget UIP som vanligt. I vilket fall, så visades James Camerons 80-talsklassiker The Terminator på bio!

Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation till Terminator-filmerna. Ettan från ’84 har jag sett (inte på bio). Vissa scener har, trots att det var länge sen jag såg den, etsat sig fast och det insåg jag under visningen i måndags. Då var det plötsligt som att det var igår jag såg dem.

T2 har jag inte heller sett på bio, även om det var nära. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag och en annnan telegrafist i samma pluton tänkt se den på bio. Men när vi skulle köpa biljetter så fick vi veta att det bara fanns EN plats kvar i salongen. Vi lommade hem till kasernen istället och putsade våra k-pistar.

Men nu handlar det alltså om den första filmen, The Terminator, där Arnold spelar en ond terminator från framtiden ute efter att döda en viss Sarah Connor (Linda Hamilton) för att hindra att hennes son John nånsin blir till. John kommer nämligen leda människorna i striden mot maskinerna i ett framtida krig. Till Sarahs undsättning kommer dock Kyle Reese (Michael Biehn), även han skickad från framtiden.

The Terminator är en riktigt schysst och ganska skitig 80-talsactionrulle. Den är inte alls snygg på det där slicka sättet som cgi-tunga filmer är nuförtiden. Nej, här är det rått och på riktigt. Jag gillade känslan. Samtidigt är det nåt med den där 80-talsstämningen som inte riktigt går hem hos mig. Jag vet inte riktigt vad det är men samtidigt som det är rått så kan det ibland bli lite fånigt.

Jag gillade inte de kläder som Arnold får tag på. De var bättre i tvåan.

Att filmens effekter är lite kackiga får man ta. Det positiva är ju att vi slipper tråkig och kall cgi. Men ändå måste jag säga att vissa effekter inte funkade och tog ut mig ur filmen. I salongen hördes även spridda skratt vid några tillfällen. Speciellt är det väl en scen när Arnold ska ”operera” bort sitt ena öga som inte funkade. Plötsligt var det inte Arnold utan en gummidocka!

Merparten av filmen utspelas i 1984 års Los Angeles men vi får även se några korta episoder som utspelas i framtiden mitt under det brinnande kriget mellan maskiner och människor. Jag tyckte inte framtidsscenerna var så bra. Effekterna var halvtaskiga och scenerna i sig gav mig inte så mycket. De kändes lite onödiga.

Det som kanske sticker ut mest för mig är att det i grunden är en ganska mörk historia. Arnold lägger inga fingrar emellan när han mejar ner allt och alla. Filmens slut är inte hoppfullt alls utan mer melankoliskt sorgligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer-Henke och vi träffade även på Movies – Noir-Christian och hans bror (som såg filmen på Rigoletto när det begav sig på 80-talet). Vi hann med ett trevligt snack om filmen efter visningen. Det roligast vi konstaterade var att Arnolds terminator kan härma alla röster han hör men ändå så väljer han att prata med österrikisk brytning. Kolla in vad Henke och Christian skriver här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

PS. Förresten, jag sa att SF gjorde nåt bra när de visade The Terminator. Det vägdes tyvärr upp av att SF inte kunde registrera mina bioklubbspoäng innan visningen. Henke köpte biljetten innan jag hade bestämt mig för att haka på så mina poäng registrerades inte vid köpet. För att få in mina poäng behövde SF kancellera mitt köp och sen göra om köpet. Men eftersom det var fullsatt fanns det då en risk att min plats försvann. Det ville jag inte riskera. För att registrera min poäng efter visningen är jag nu tvungen att skicka in den fysiska biljetten med brev till SF:s kundtjänst. Men då behövs ju tydligen inget återköp göras. Huh? DS.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Avatar

4 juni, 2012 11 kommentarer

Titel: Avatar
Regi: James Cameron
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Som kompensation för att det inte blev nån recension av Prometheus så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av en annan sentida hajpad sf-klassiker. James Camerons Avatar var den första 3D-filmen jag såg på bio. Jag såg och skrev om filmen när den kom på bio, dvs i mars 2009.

Andra delen av en riktig biokväll för ett tag sen blev min första 3D-film. Tidigare på kvällen hade jag sett Snabba cash och nu var det alltså dags för den omtalade Avatar. Jag kan väl säga att jag var aningen skeptisk. När det gäller själva 3D-konceptet så tyckte jag egentligen inte det tillförde så mycket. I alla fall inte till en början. Jag upplevde själva 3D-effekten mest som att jag såg flera 2D-lager på varandra, ungefär som kulisser. Jag tyckte 3D-känslan var som bäst när allt var datoranimerat, när det utspelades i skogen på Pandora och bland de blå jättesmurfarna.

Men efter ett tag, inne i skogen, när Jake får sin ”utbildning” så sögs jag faktiskt helt in i filmen. Det hände t.o.m. några gånger att det ryckte i armen och jag var på väg att vifta bort några insekter som flög omkring i biosalongen. Jag var helt uppslukad av alla intryck, djur, ljus, ljud, träd. Då förstod jag lite vad Cameron menade när han sa att Avatar var en film man skulle känna, inte se med hjärnan. Synd bara att Cameron inte hade kunnat använda hjärnan aningen mer när han skrev manus bara, haha.

Nånstans efter halva filmen kastades jag som en följd av filmens fördumning ut ur Pandoras magi. Istället för att vara inne i filmen så tittade jag på filmen, och då gick lite av Camerons ovan nämnda hjärtepoäng förlorad. Istället för att jag kände filmen så var det min hjärna som arbetade. Tankar om hur larvig och förutsägbar filmen var poppade upp mer och mer och slog hål på filmmagin. Det hela kändes mer som en vanlig actionuppgörelse i en mer normal, men inte dålig, actionrulle. Det blev även övertydligt med budskapet om att vi ska vara rädda om vår Jord, vilket vi givetvis ska vara, men det blev nästan fånigt med alla fina ord.

Töntigt blev det när jättesmurfarna i nån sorts sittande squaredance-rave skulle tillbe sin skogsande. Av nån anledning fick jag då lite vibbar från det såsiga grott-rejvet i The Matrix Reloaded. En lustig detalj var att jättesmurfarna var just jättelika. Typ 3,5 meter långa. Egentligen nämndes väl aldrig det faktumet i filmen. Aningen fånigt och för politiskt korrekt var också att smurfarna pratade engelska med en sorts afrikansk brytning. Jo, James, vi förstår poängen ändå. Filmen är förstås för lång också, speciellt eftersom den mot slutet blev sämre och sämre. Jag tyckte inte heller ansiktsanimeringen av smurfarna var så rackarns bra. När de log såg det vrickat ut (gällde speciellt Sigourney Weavers avatar). Då var Gollum bättre.

Det fanns en hel del likheter med den trevliga anime-rullen Nausicaä som ju innehåller en hel del skogsandar och annat flum. En del av flummet i Avatar gillade jag faktiskt. Typ tanken om att alla djur, växter och människor hör ihop. Jag gillade också detaljrikedomen när det gällde Pandoras djur och växter. Slutligen, när det gäller hela 3D-grejen, så kan det definitivt förhöja upplevelsen men för en superupplevelse krävs ett bra berättande också. Kanske inte nödvändigtvis ett superintelligent manus, men det man berättar måste man berätta på rätt sätt om ni förstår skillnaden. Om Children of Men hade varit i 3D hade det varit den ultimata upplevelsen.

3+/5

Filed under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Aliens

27 maj, 2012 10 kommentarer

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb | Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: